Samhälle Krönika
Moderaterna måste se vinsten i vindkraften
Det går att förstå det utbredda vindkraftsmotståndet. Men de som värnar industrins konkurrenskraft behöver också se det värde som vindkraften kan ge näringslivet, om markkonflikterna kan lösas ut, skriver Timbros miljö- och klimatansvariga Hanna Stenegren, inför Moderaternas stämma senare i veckan.
Det har blåst upp till vindkraftsstrid inför Moderaternas partistämma i Umeå i helgen. Den kommunala tillstyrkan för vindkraft, mer populärt kallat det kommunala vetot, står i centrum för konflikten.
För att få på plats mer fossilfri elproduktion och öka kommunernas incitament att säga ja till ny vindkraft har Moderaternas partistyrelse föreslagit att ett kommunalt veto ska komma in tidigt i processen och att det bör prövas om kommuner och närboende till vindkraftsparker ska ersättas ekonomiskt. På den andra sidan står exempelvis Kronobergs län, som tvärtom vill stärka kommunernas möjlighet att stoppa vindkraftsutbyggnaden, genom att utöka det kommunala vetot till att också gälla boende i närliggande kommuner.
De senaste åren har 7 av 10 vindkraftverk stoppats av det kommunala vetot. Det är inte svårt att förstå det utbredda lokala motståndet mot vindkraften. Fastighetsägare som får en vindpark till granne har i vissa fall fått sina fastighetsvärden halverade. Varken kommuner eller närboende har särskilt mycket att vinna på att vindkraftverk byggs, däremot mycket att förlora.
För ett parti som Moderaterna, med en lång tradition av kamp för företagens villkor, borde det dock vara tydligt vad som ligger i den andra vågskålen. Den omläggning av energipolitiken som nu sker genom satsningar på kärnkraften är visserligen rätt och nödvändig när Sverige ska fördubbla elproduktionen, reinvestera i eller byta ut nästan all befintlig produktion som når sin livslängd och dessutom bygga ut och modernisera stamnätet – allt på mindre än 25 år.
Men inte ens optimisterna tror att nya reaktorer finns på plats innan 2030.
Men inte ens optimisterna tror att nya reaktorer finns på plats innan 2030. Tills dess väntas den svenska industrins elanvändning öka med motsvarande nästan hela Finlands elproduktion. Hur ska det gå till, om inte genom vindkraftsutbyggnad? Och vad händer med konkurrenskraften för industrin om beskedet är att vänta in nya reaktorer?
Svaret är att investeringar skulle försvinna från Sverige. Klimatomställningen skulle gå långsammare, och svenska företag skulle hamna på efterkälken.
***
Det är därmed inte sagt att varken kommuner eller fastighetsägare ska köras över i samhällsnyttans, näringslivets och klimatomställningens namn. De som motsätter sig vindkraft har ofta legitima argument och goda sakskäl.
Men det är en konflikt som går att lösa politiskt. Till att börja med borde både närboende och kommuner få mer än en symbolisk ekonomisk ersättning vid en vindkraftsetablering. De förslag som presenteras i den så kallade incitamentsutredningen om bygdepeng för lokalsamhället, intäktsdelning med närboende och rätt till inlösen av intilliggande fastigheter är en början, men räcker inte. Kommunerna borde få behålla hela den fastighetsskatt för elproducerande anläggningar som i dag går till staten. För alla kraftslag tillsammans handlar det om nästan en miljard kronor som skulle kunna göra stor skillnad särskilt för många landsbygdskommuner.
Dessutom borde närboende till ny vindkraft erbjudas förmånliga elprisavtal, knutna till fastigheten.
Dessutom borde närboende till ny vindkraft – eller ännu bättre, all fossilfri elproduktion – erbjudas förmånliga elprisavtal, knutna till fastigheten och bundna över lång tid. Det skulle vara betydelsefullt ekonomiskt (särskilt i södra Sverige) i tider med höga elpriser. Inte minst skulle det ge ett konkret värde av att bo nära ett kraftverk, och skapa lokal förankring för elproduktionen.
Det kommunala vindkraftsvetot kommer sannolikt att bestå, men det är inte rimligt att ett företag kan lägga 3-4 år och 10-20 miljoner på att projektera ett vindkraftsprojekt, för att i sista stund plötsligt få veta att kommunen ändrat sig och säger nej. Det är helt enkelt dålig näringspolitik. Kommunens besked bör komma tidigt i processen och vara bindande, för att öka förutsägbarheten för både investerare och närboende. Det behövs dessutom starkare incitament för stora elanvändare att investera i ny elproduktion. I dag finns möjligheter för företag att gå ihop i gemensamt ägande av elproduktion som sedan används till självkostnadspris eller säljs på marknaden. Detta kan göras ännu mer attraktivt genom att skattebefria den el som används för eget bruk, enligt den så kallade Mankalaprincipen i Finland.
Ny kärnkraft kommer troligen att utgöra basen i 2030- och 40-talens energisystem. Den stora utmaningen är mer kortsiktig: hur konkurrenskraften för industrin ska säkerställas fram till att nya reaktorer börjar leverera el. Svenska företag kan vara tidiga både med att fasa ut fossila energibärare från dagens produktion, och i att utveckla och producera batterier och elektrobränslen som behövs för transportsektorns omställning. Men utan ny vindkraft kommer investeringarna att hamna någon annanstans.