Samhälle Essä
Moraliserandet signalerar slutet på S-epoken
Socialdemokraterna har kommit att ta sin särställning för given och dragit med sig både oppositionen och landet ner i krisen. Nu väntar vad som riskerar att bli den bedrövligaste valrörelsen i svensk historia, skriver Mark Brolin.
Under den demokratiska eran har svenska folket vid tre tillfällen krävt en substantiell riktningsförändring. Första gången var i demokratins gryning när väljarna krävde en motvikt till högerns överdrifter. Trots att högern skrek ”radikaler” erbjöds en sådan genom socialdemokratin. Landet blomstrade. Den andra gången var på 1970-talet när folket krävde en motvikt till vänsterns överdrifter. Trots att vänstern skrek ”radikaler” erbjöds en motvikt av högern som insåg att man inte kan beskatta och reglera välfärdsstatens finansiärer – näringslivet – tills det inte längre är lönsamt med företagande. Landet nyblomstrade. Snabbspola till nutid. Idag kräver folket en motvikt till mittfältets – smygpaternalistiska och moralistiska – överdrifter. Som vanligt skriker maktens potentater, just det, ”radikaler”.
Därmed har Socialdemokraterna utvecklats till samma sorts parti som det en gång skapades för att motarbeta: ett parti som tar makten för given och pratar om det knorrande folket som outbildade bakåtsträvare.
”Svår tid” säger socialdemokratins apologeter, men inte svårare än i våra nordiska grannländer som också drabbades av flyktingkris och coronavirus. Så varför har Sverige, länge ett av världens mest välskötta länder, utvecklats till Nordens svarta får?
Svaret lyder att vi har en svagare opposition vilket i sin tur beror på den svenska socialdemokratins särställning. 25 gånger har Sverige haft val sedan socialdemokratin, 1932, i det närmaste började prenumerera på regeringsmakten. Bara fem gånger sedan dess har oppositionen lyckats vinna regeringsmakten.
Varför kämpa för det man tror på när det blivit mer karriärbefrämjande att haspla ur sig klyschor gällande maktens förträfflighet?
Det gör socialdemokratins dominans unik i den demokratiska världen. Dessvärre är det också helt i linje med den mänskliga naturen: när makten går att närapå ta för given så hamnar vi i den intellektuella lättviktighetens arrogansterräng. Varför kämpa för det man tror på när det blivit mer karriärbefrämjande att haspla ur sig klyschor gällande maktens förträfflighet?
Särskilt som alla med erfarenhet från den politiska gladiatorarenan länge varit medvetna om att förslag som på allvar utmanar de socialdemokratiska intressena, typiskt sett bemöts genom att maktpartiets armé av institutionaliserade meningsfränder ställer upp på rad för att idiotförklara kritikern. Inte ens när tusentals liv står på spel går det att räkna med respektfullt bemötande av förbättringsförslag om dessa avviker från partilinjen, vilket kan illustreras med Björn Olsens öde under pandemivåren 2020.
Denna S-märkta politisering av hela det politiska systemet förklarar hur oppositionen kunnat tuktas så till den milda grad att den sällan gör mycket mer än jamsar lite i marginalen på Socialdemokraternas förslag.
Sverige som länge varit bäst i världen på att inte överdriva har blivit ett land som på område efter område bedriver smygradikal experimentpolitik. Samtidigt går det knappt att räkna med att oppositionen reagerar förrän efter att väljarna – och därmed även S – reagerat. Under epoken Stefan Löfven har Sverige stuckit ut genom sin migrations-, skol-, brottsbekämpnings- och coronaviruspolitik. Hela världen skulle minsann få lära sig att alla andra gjorde fel. Så vad hände när det där irritationsmomentet, det praktiska resultatet, inte längre kunde trollas bort? Det blev ”någon annans fel” – regionernas, Skolverkets, kritikernas.
Stefan Löfven har haft tur och otur med tajmingen. Sin politiska plattform kunde han bygga genom att rida på den mittfältsvåg som dominerade de två decennierna efter kalla krigets slut. Initialt tillförde det urbana och liberala mittfältets banerförare mycket gott – dessförinnan hade de hörts alldeles för lite.
Men när Löfven år 2014 tog över som statsminister hade mittfältsvågen redan börjat utvecklas till en tsunamivåg som dränkte alla utom just vågsurfarna. Noteras bör att även många mittenväljare hamnade i vägen för denna våg. Det stora flertalet av dessa väljare har nämligen alltid haft en förkärlek för politisk moderation, och definitivt inte för den typ av överdrifter som Stefan Löfven paketerat som balans. Hade Löfven förstått sin tids politiska våg bättre, eller haft starkare gräsrotskontakt, hade han kunnat demonstrera politisk mognad genom att åtminstone någon gång plocka fram stopp-och-belägg-skylten.
Stefan Löfven bidrog personligen till att driva mittfältets tankegods in absurdum.
Istället bidrog Stefan Löfven personligen till att driva mittfältets tankegods in absurdum. Att han ändå varit en överlevnadskonstnär beror på pr-briljans. Konsekvent har han sett ut och låtit som om han erbjudit trygg klassisk svensk balanspolitik.
Men vad har han, verkligen, åstadkommit efter att rökridåerna skingrats? När han nu avgår har nästan fyra av fem coronadödsfall i Norden inträffat i Sverige. Vidare har Sveriges förut så konsekvent hederliga statsförvaltning fuskat med Pisa-mätningarna för att försöka dölja den sjunkande utbildningskvaliteten. Den tyska tidningen Bild har nyligen deklarerat att Sverige på grund av gängkriminaliteten är Europas farligaste land. Sverigedemokraterna är Nordens i särklass starkaste missnöjesparti. Inom EU är arbetslösheten bara högre i hopplöst misskötta länder som Grekland och Italien. Denna vägran att ens försöka ta till sig vad bekymrade väljare säger har resulterat i att svenskt debattklimat präglas av en ännu mer toppstyrd och ännu mer moralistisk ton än när Löfven tillträdde.
Men innebär inte valet av en ny partiledare möjligheten till en nystart för Socialdemokraterna? Knappast. I själva verket innebär det att en mästare i teflonpolitik från den inre cirkeln, samt nyckelaktör under överdrifts- och fiaskoåren, byts ut mot en annan. Visst är det troligt att Magdalena Anderssons personlighet får viss betydelse. Förmodligen kommer det, helt i enlighet med somliga spekulationer, att låta lite mindre svävande och lite mer som om S är redo att kavla upp ärmarna och jobba. Det står också klart att SD:s migrations- och brottsbekämpningspolitik kommer att trianguleras med ännu mindre omsvep. Men precis som tidigare erbjuds framförallt en opportunistisk anpassning till vad någon fokusgrupp verifierat. Så i den meningen erbjuds ingen förändring alls.
Läs också:
Även Löfvens avgång ska i sig betraktas i ljuset av en pr-logik. Partiets pr-experter odlar myten om den framgångsrika fältherren som bestämt sig för att odla sin trädgård, trots att Stefan Löfven, om man tittar på det faktiska resultatet, enkelt kan beskrivas som Socialdemokraternas i särklass mest misslyckade regeringschef. Ändå är det knappast en slump att Löfven ”väljer” att avgå knappt ett år före nästa val. För det är svårt att tro annat än att den välregisserade avgången handlar om att partihögkvarteret dragit slutsatsen att varumärket Andersson nu inkasserar fler röster än varumärket Löfven. Inte minst som vi säkerligen är på väg att få höra, i parti och minut, att Socialdemokraterna, just genom ledarskiktet, är redo att vända blad och ta nya tag.
Lika lite som när Tony Blair byttes ut mot Gordon Brown så går det att räkna med en ny politisk helhetsförståelse.
Men lika lite som när Tony Blair byttes ut mot Gordon Brown så går det att räkna med en ny politisk helhetsförståelse. Magdalena Andersson har själv varit med om att fatta alla viktiga beslut under de gångna två mandatperioderna. Så för att inte kritisera sig själv tvingas även Andersson lalla pinsamheter som att ”ingen visste”.
Så inte heller under Magdalena Andersson kan Sverige räkna med annat än fortsatt moralism, polariserande stamtänkande och planlöst glidande från kris till kris.
Inte heller Sverigedemokraterna förmår erbjuda en riktig opposition. Visst har SD ställt sig på folkets sida i migrationspolitiken och i frågan om gängkriminaliteten, men erbjuder i övrigt inte så mycket annat än copy-paste-politik. Det vittnar om att SD saknar en intellektuell helhetsberättelse som faktiskt klarar mötet med verkligheten.
Det är egentligen inte konstigt att det visat sig svårt att backa bandet vad gäller samtidens politiska överdrifter. Ingen betydande politisk aktör har utvecklat den nyktra krisförståelse som krävs för att ens försöka. Istället ägnas det mesta krutet åt släckning av akuta bränder som nästan alla huvudpersoner i svensk politik själva varit med om att underblåsa – genom underlåtenheten att agera innan bränderna tog sig.
Det är oundvikligt att vi är på väg mot den demokratiska erans mest bedrövliga valrörelse.
Utan rejält mönsterbrytande nytänk från något läger är det inte bara möjligt utan oundvikligt att vi är på väg mot den demokratiska erans mest bedrövliga valrörelse. Den enda konsekvent kloka klippan i svensk politik, den hårt prövade samt grovt svikna väljarkåren, kommer då inte att ha något annat val än att föda fram ytterligare en fragmenterad riksdag. Förvisso visar såväl den politiska som ekonomiska historien att verklig förnyelse sällan är möjlig utan ett ordentligt magplask. Först därefter brukar ledande politiker dra slutsatsen att det nog är bättre att tänka nytt än att sitta still i båten för att behålla egna riksdagsplatser.
Därmed brukar det också vara möjligt att lyfta in eller ta intryck av folk med större förståelse eller känsla för de utvecklingstrender som skakat om samhället. Det vill säga folk som troligen har fälterfarenhet samt inte investerat personlig prestige i det tankegods som inte längre håller måttet.
Trots alla utmaningar som återstår stundar ändå bättre tider. Inte minst eftersom det är precis så här samhälleliga epokskiften typiskt utvecklar sig, inklusive makthavare som har sin bästa tid bakom sig men i det längsta ändå vägrar att släppa taget. Även den intellektuella förvirringen och det hätska moraliserandet har mängder av ekon i historien.
Förhoppningsvis kan Sverige, redan under nästa mandatperiod, få se någon politisk laguppställning som med orädd kraft och styrka bedriver politik i den moderationsanda som väljarkåren egentligen alltid önskat. Det räcker rentav med fundamental uppryckning i ett enda lag för att det ska börja generera kedjeeffekter. För som vanligt ligger väljarkåren långt före det politiska etablissemanget. Det innebär att andra politiska grupperingar måste haka på för att inte distanseras. Därefter – och först därefter – kan Sverige återigen blomstra.