Utblick Essä
Myten om de svenska fredsänglarna
Bland motståndarna till svenskt Natomedlemskap har argumentet om Sveriges avgörande betydelse för världsfreden fått en central roll. Men hur framgångsrika har svenskarna egentligen varit i storpolitiken och hur stolt är den svenska utrikespolitiska historien? Staffan Heimerson reder ut.
Refrängen i argumenten mot svensk anslutning till Nato har varit två:
Med Nato-medlemskap reduceras ”den stolta roll som fredsförhandlare Sverige haft på världsscenen” och att ”alliansfriheten har tjänat oss gott”.
Men är bilden sann?
Det är, för att ta ett aktuellt exempel, inte en svensk diplomat eller politiker som framgångsrikt lirkat och trixat, medlat, övertalat och jämkat i kriget mellan Ryssland och Ukraina och därigenom får loss Ukrainas för världen så viktiga veteskördar från lagren i Svarta Havets hamnar. Det är Turkiets president Erdogan. Första leveransen spannmål har lämnat Odessa och nått sitt mål, Libanon. Ytterligare nio fartyg fraktar just nu ut 300 000 ton spannmål på världshaven som kan rädda livet på svältande barn. I höst förmodas Ukraina ha nått upp till sina normala exportsiffror.
I månader hade frågan gnagt i mitt huvud: Har Sverige verkligen haft en större och stoltare roll än andra länder som skapare av fred?
Jag kom fram till att i någorlunda modern tid – från andra världskrigets slut och framåt – finns det tre godhjärtade och framgångsrika svenskfödda fredsoperatörer.
***
Raoul Wallenberg. 32 år gammal utsågs – på amerikansk begäran och bekostnad – den Amerika-utbildade arkitekten Wallenberg till Sveriges särskilda sändebud i Budapest mellan juli och december 1944. Wallenbergs mamma var judinna, och han hade åren tidigare sysslat med affärer i Ungern. Situationen för Ungerns judar hade efter tysk ockupation och med en fascistisk marionettregering hastigt försämrats. Pogromer inleddes. Under ledning av den ökände Adolf Eichmann deporterades på knappt två månader 434 351 judar.
Den amerikanska regeringens War Refugee Board önskade driva ett räddningsprojekt i samarbete med det neutrala Sveriges legation i Budapest. Iver Olsson, Stockholmsrepresentanten för Office for Strategic Services (föregångaren till CIA), såg till att unge Wallenberg valdes till uppgiften. Den amerikanske ministern i Stockholm, Herschel Johnson, övertygade svenska UD om att acceptera Wallenberg för uppdraget i Budapest.
Det var alltså som i huvudsak amerikansk agent, men med en svensk diplomatisk täckmantel, Wallenberg agerade i Budapest. Inte mycket i ”den stolta roll som fredsförhandlare Sverige haft på världsscenen”.
Med stort mod och som skicklig förhandlare skyddade Wallenberg judar i byggnader som betecknades som svenskt territorium. Utan betänkligheter utfärdade han skyddspass till hotade individer. Han räddade tiotusentals liv, möjligen hundratusen, undan förintelsen.
Röda armén kom snart att belägra Budapest och det var Sovjet, inte Hitlers hantlangare, som den 17 januari 1945 grep Wallenberg. Ryssarna misstänkte Wallenberg för spionage, och han fördes till KGB:s fängelse i Lubjanka i Moskva. Svenska regeringstjänstemän arbetade med ängslig återhållsamhet för att finna och fria honom. Enligt officiella sovjetiska (och senare även ryska) uppgifter, ska han ha avlidit den 17 juli 1947.
Svenska regeringar har genom decennier halvhjärtat begärt förklaringar från Moskva till Wallenbergs fängslande och oklarheterna kring hans död. En svensk kommission utredde 2001 passiviteten. Titeln på dess slutbetänkande säger allt: ”Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Wallenberg och den svenska utrikesledningen.”
Inte förrän långt in på nittiotalet skulle Sverige vakna för Wallenbergs storhet.
Passiviteten syns exempelvis tydligt 1983 vid firandet av Raoull Wallenbergs sjuttioårsjubileum i Isreal. Regeringen Palme skickade ingen svensk representation med motiveringen: att en sådan vore omöjlig eller olycklig eftersom Sverige och Wallenberg då kunde kopplas till Israel som stat.
Inom svensk vänster hördes ofta argumentet, att ”varför skulle ett svenskt liv vara så viktigt, när man vet att andra världskriget kostade 27 miljoner Sovjetmedborgares liv”. Wallenbergs öde blev med författaren Jens Liljestrands ord, ”ett nationellt sår”.
Utomlands, främst i Amerika, blev däremot Wallenberg ett namn som hyllades för sina humanitära insatser. Utmärkelser strömmade över honom. En amerikansk kongressledamot, Tom Lantos som själv hade räddats av svensken, såg till att Wallenberg blev amerikansk hedersmedborgare. Monument restes. Gator, parker och skolor fick hans namn. Han blev hjälten i filmer, teaterpjäser och operor.
Inte förrän långt in på nittiotalet skulle Sverige vakna för Wallenbergs storhet.
***
Folke Bernadotte af Wisborg. Denne var medlem i en kunglig familj, kusin till dåvarande kung Gustaf VI Adolf, gudfar till dagens Carl XVI Gustaf, greve, arméofficer, röda-korsledare, diplomat, tävlingsryttare och scout. Han var en man uppvuxen med silversked i munnen. Livet och dess möjligheter var framkörda till startlinjen.
Bernadotte tog dem. I andra världskrigets slutskede ledde han med de nu legendariska Vita bussarna i Röda Korsets regi räddningsaktioner. Han befriade fångar från Tysklands koncentrationsläger. Initiativtagaren var den norske envoyén Niels Christian Ditleff som vid en middag i september 1944 hos SAF:s vice vd Bertil Kugelberg tog upp idén med Bernadotte: en räddningsaktion att befria norska fångar i Tyskland.
Ditleff befarade att Nazi-Tyskland skulle utplåna alla spår av koncentrationslägren. Bernadotte förde tanken vidare till kung Gustav V och fick efter en tid ett förhandlingsuppdrag av den svenska regeringen. Uppdraget var begränsat till att utverka frigivandet av fängslade norrmän och danskar. Bernadotte utvidgade aktionen att omfatta även andra grupper – även de värst utsatta judarna.
Aktionen med hjälp av 250 personer och 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser räddade under två månader fler än 20 000 människor ur koncentrationsläger och hot om gaskammare. De svenska rödakorsarna utsatte sig för livsfara i områden som bombades av de allierade.
Aktionen hade även stora politiska besvärligheter att övervinna, och Bernadotte var tvungen att föra diplomatiska samtal med Nazitysklands allra högsta säkerhetschef och organisatör av judeutrotningen, Heinrich Himmler. Utan Hitlers vetskap använde sig Himmler av Bernadotte som en av flera mellanhänder för att i sista minuten försöka förhandla fram en fred med de västallierade. Dubbelspelet kom senare att ge aktionen med De vita bussarna en bitter eftersmak. Svenska och brittiska historiker har kritiserat att skandinaver gavs företräde framför judiska fångar – Röda korsets uppdrag är att prioritera dem som bäst behöver hjälp. Men Bernadottes vita bussar står för Sveriges stolta roll, en aktiv och lyckad insats för att rädda människor i nöd.
I grunden finns hans förslag kvar 74 år senare. Ingenting har hänt.
Nästa kapitel i Folke Bernadottes fredsinsatser var däremot en katastrof. Han fick 1948 av FN:s generalförsamling uppdraget att medla i Brittiska Palestinamandatet. Bernadotte lanserade ett förslag om två oberoende stater. Bernadotte ville ha den redan existerande judiska samt en arabisk-palestinsk. Jerusalem med dess betydelse för tre religioner skulle internationaliseras under FN. Palestinska flyktingar skulle ha rätt att återvända
I grunden finns hans förslag kvar 74 år senare. Ingenting har hänt.
Förslagen föll i FN. Israel såg nackdelar, ett Storisrael skulle inte bli möjligt. Sternligans ledning beslöt att Bernadotte skulle mördas. Hans konvoj blockerades av en israelisk arméjeep, terrorister sköt sönder däcken och Bernadotte mördades.
Bernadotte hade handlat ädelt. Men ”Sveriges stolta roll” ledde inte till att politiska resultat nåddes. Ingen fred skapades.
***
Harald Edelstam. Som ambassadör i Chiles huvudstad Santiago upplevde Edelstam den brutala generalen Augusto Pinochets militärkupp 1973. Edelstam var en överklassens ädling med varma vänsterböjelser som under sin diplomatiska karriär stod upp i kampen för de mänskliga rättigheterna. Öppet hade han uttryckt sympati för den folkvalde socialistiske och Fidel Castro-stödde presidenten Salvador Allende.
Edelstam räddade livet på ett stort antal oppositionella. Han erbjöd fri lejd och politisk asyl i Sverige åt 1 000 förföljda chilenare och andra latinamerikaner som flytt till Chile, och räddade därmed livet på dem. Mest uppmärksammat var hur han räddade 54 uruguayaner ut ur Santiagos Nationalstadion, strax innan de skulle arkebuseras.
Som granne hade han den kubanska ambassaden. Den belägrades av Pinochets soldater. Edelstam bistod sin kubanske kollega, och genom att gå in på det kubanska området stoppade han skottlossningen. I förhandlingar fick han den kubanska personalen evakuerad och åtog sig att bli skyddsmakt och tog över alla kubanska byggnader. Det slutade med att han hissade den svenska flaggan på den kubanska ambassaden.
Hans okonventionella metoder uppskattades inte av hans chefer.
Hans djärvhet och idealism är obestridliga. Han skildrades som ”en 1970-talets Raoul Wallenberg”. Hans räddningsaktioner var soloprestationer.
Men ”Sveriges stolta roll” är fläckat av att hans okonventionella metoder inte uppskattades av hans chefer på utrikesförvaltningen. Edelstam förklarades av Pinochetregimen som persona non grata efter ett slagsmål mellan den svenska ambassadpersonalen och chilensk militär, som gripit och fört bort en sjuk asylsökande kvinna. Utrikesrådet Wilhelm Wachtmeister konstaterade, att detta inte var helt ovälkommet för den svenska regeringen. Den befriades från ”nödvändigheten att hemkalla honom”. Edelstams räddningar hade skapat en flyktingvåg och i regeringskansliet hördes: ”Vi måste få stopp på honom.”
När Edelstam återkom till Sverige fick han inte på flera år en ny postering; domen löd att han blev ”tillgänglig till utrikesministerns förfogande”.
***
Dubbelheten i ”den stolta roll som fredsförhandlare Sverige haft på världsscenen” är uppenbar. Initiativ har ofta tagits tack vare individuell moral (Edelstam) eller när ett annat land behövt Sverige att skyla sig bakom (Wallenberg).
Läs mer av Staffan Heimerson:
Statistiskt är Sverige alls inte särskilt märkvärdigt. Sammanlagt har ”guldmedaljen”, Nobels Fredspris utdelad av Norges storting, sedan starten 1901 tilldelats 106 personer och 24 organisationer. 32 gånger har två eller fler personer delat priset. Alfred Nobels testamente säger, att priset ska tilldelas dem som ”hafva gjort menskligheten den största nytta” och att en femtedel tilldelas ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Beskrivningen borde passa en moralisk stormakt som hand i handske.
Men svenskar har genom prisets 121 år bara tilldelats det fem gånger, varav tre gånger före andra världskriget: 1908, delat med Danmark, tre personer som ”grundat Svenska freds- och skiljedomsföreningen”, 1921 Hjalmar Branting, delat med en norrman, för ”deras livslånga bidrag till fredens sak och organiserad internationalism”, samt 1930 ärkebiskopen Nathan Söderblom för hans ledarskap inom ”den ekumeniska rörelsen”.
I modern tid har priset två gånger gått till namnkunniga svenskar.
Dag Hammarskjöld. Det sågs av svenskar som ett bevis på Sveriges ledande roll i världen att Dag Hammarskjöld 1953 utsågs till generalsekreterare i FN. (I själva verket var han en kompromiss sedan fyra andra kandidater först i Kalla krigets anda hade ratats).
År 1961 tilldelades han fredspriset för hans ”förstärkning av FN-organisationen”. Det var inte kontroversiellt. Han fick det postumt efter att bara någon månad tidigare dödats i flygolycka i det krigsdrabbade södra Kongo.
Genom en nytolkning av FN-stadgan stärktes generalsekreterarens ställning.
Många misstar sig och tror att han fick priset för sina insatser i just Kongo. Så var det inte. Det var för upprustningen av världsorganisationen, och för stärkandet av sin egen post, generalsekreterarens. Det var kalla krigets dagar. Sovjet försökte få Hammarskjöld avsatt för att denne ”missbrukat rättvisans principer” i Kongo. Hammarskjölds svarsanförande blev höjdpunkten på hans karriär. Han förklarade, att det inte var stormakter som Sovjet som han företrädde, utan FN:s organisation. ”Det är mycket lätt att avgå; det är inte lika lätt att stanna. Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål; det är en annan sak att göra motstånd.”
Genom en nytolkning av FN-stadgan stärktes generalsekreterarens ställning och denne kunde själv ingripa, när stormakterna lade in sina veton i säkerhetsrådet. Han inrättade United Nations Emergency Force (”de blå baskrarna”). Han hade haft stora framgångar, främst i Suezkrisen 1956 – och med Kongokrisen 1960 önskade han fler. Flera böcker på senare år har gjort gällande, att Hammarskjölds engagemang i Kongo var sprunget ur att han, förlåt ordet, var krigskåt. Någon har också påpekat att han inte alls var så aktiv där som det gjorts gällande: krigen bröt ut i samband med Kongos självständighet i juli 1960; först i mitten av september 1961 visade Hammarskjöld upp sig på plats med den förödande flygplansolyckan som resultat. Kongokrigen fortsätter i olika skepnader än i denna dag.
FN:s förstärkta roll yttrar sig 60 år senare mest i beslutsimpotens. Som skämttidningen Blandaren en gång uttryckte det: Den ryska vetoskörden är i år ovanligt stor.
Alva Myrdal. I flera decennier var hon, bland annat i rollen som svensk nedrustningsminister och inom FN, aktiv i frågorna som 1982 gav henne fredspriset, delat med en mexikan. Motiveringen var deras arbete för ”nedrustning och kärnvapenfria zoner”. I elva år var hon ordförande i den svenska delegationen vid nedrustningskonferensen i Genève. I biografier över henne framhålls, att hennes fredsarbete skedde från grundvalen av att Sverige var alliansfritt. ”Varje enskilt land”, sa hon, ”bör ta initiativet att förbjuda kärnvapen på sitt territorium.”
Pristagarna är i de flesta fall hedervärda men i förlängningen sällan framgångsrika.
Fyrtio år senare – när Rysslands angreppskrig på Ukraina rasar och världen står på tröskeln till ett tredje världskrig – har begreppen nedrustning och kärnvapenfria zoner inte samma positiva klang.
Myrdal hade ett svar även på det: ”Det är inte människovärdigt att ge upp.”
Pristagarna är i de flesta fall hedervärda men i förlängningen sällan framgångsrika.
***
Men är Sveriges roll som fredsskapare så anmärkningsvärd som det gjorts gällande i de senaste månadernas debatt?
Ett svar är att titta på Schweiz, ett annat litet neutralt land. Schweiz har tilldelats fler än dubbelt så många fredspris som Sverige. Elva mot Sveriges fem. I övriga pris som fysik och, litteratur är Sverige däremot mera framgångsrikt än Schweiz. Flest fredspris, 21, har gått till amerikaner. Till och med medborgare i gamla Sovjet har fått pris, först 1975 Andrei Sacharov för sitt arbete för mänskliga rättigheter, sedan 1990 Michail Gorbatjov påbörjat radikala förändringar i relationerna mellan öst och väst – de relationer som nu ligger i aska.
Utan att belönas med Nobels fredspris har flera svenskar agerat på världsscenen under andra världskriget.
Gunnar Jarring. I flera år upprätthölls ”Sveriges stolta roll som fredsförhandlare” av språkgeniet Jarring, en skåning som rest till exotiska och farliga platser som Afghanistan, kinesiska Turkestan och fler. Han värvades 37 år gammal 1940, till utrikespolitiken och blev diplomat i bland annat Ankara, Teheran, Bagdad, Addis Abeba, Indien, Ceylon och Pakistan. 1957–1958 var han medlare i Kashmirkonflikten mellan Indien och Pakistan. Resultat, konflikten består i denna dag.
Han reste, reste, reste och förhandlade ända till 1990.
1967 utsågs Jarring som särskild envoyé för FN till medlare i Israel–Palestina-konflikten. Han upprättade ett högkvarter i Nicosia på Cypern och skötte samtal med Egypten, Jordanien, Israel och Syrien i hopp om att länderna skulle godta FNs resolution 242. Han reste, reste, reste och förhandlade ända till 1990.
Jarring gjorde allmänheten tjänsten att med sitt eviga svar svar ”No comments” ge diplomatin ett ansikte. Han fick smeknamnet ”Musslan”. Resultat: noll. Krisen är lika inflammerad nu som för 70 år sedan.
Olof Palme. När krig 1980 bröt ut mellan Iran och Irak utsåg FN:s generalsekreterare, Kurt Waldheim, statsminister Olof Palme till sin särskilde representant för att åstadkomma fred. Palme var vid denna tid oppositionsledare, och med diplomaten Jan Eliasson som portföljbärare försökte han under två år att medla. Han mötte långskäggiga mullor och han förhandlade med den mordiske Saddam Hussein. Försöken var dock resultatlösa – kriget skulle ta åtta år innan kontrahenterna utmattade lade av.
Palme skulle mest bli ihågkommen för en formulering vid en presskonferens i riksdagen. Han prisade ayatolla Khomeinis ultrareligiösa regim för att denna ”med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sina demokratiska institutioner”.
Jan Eliasson. Denne hade tack vare Irak-Iran-kriget fått en flygande start som svensk fredsmäklare. År 1988-92 verkade han som Sveriges FN-ambassadör och fungerade som generalsekreterarens personlige representant i Iran–Irak-konflikten. År 1994 blev Eliasson medlare mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten kring regionen Nagorno-Karabach. Några år senare blev det fullt krig mellan länderna. Senare utsågs han till FN:s generalsekreterares sändebud i Darfur i Sudans öknar. Etnisk rensning och folkmord pågick. Inget stopp åstadkoms, och 350 000 har dött i en konflikt som fortfarande pågår.
Rolf Ekéus och Hans Blix. Den en gång vänsterextreme Ekéus och den liberale Blix har båda haft det delikata uppdraget att bedöma Iraks eventuella kemiska och biologiska vapenarsenal och infrastruktur för att skaffa sig kärnvapen. Saddam Hussein hade ohämmat använt kemiska vapen i kriget mot Iran och ogenerat med gas utrotat 5 000 kurder i sitt eget land.
Ekéus och Blix besökte 1991 Irak där de överlade med Saddam Husseins regering om att tillåta inspektioner. Amerika ville att Ekéus skulle leda arbetet. Han fann inga vapen – det är fortfarande ett mysterium hur Saddam lyckats oskadliggöra eller gömma dem.
Ekéus kritiserade före invasionen 2003 Amerika för att infiltrerat hans grupp av inspektörer med spioner med uppdrag att upptäcka och förmedla känslig information. Blix kom att ta över arbetet. Han fann inga massförstörelsevapen, men kritiserades av Bushadministrationen, som drev tesen att Irak hade stora, mobila laboratorier för framställande av kemiska och biologiska stridsmedel och stora lager av sådana vapen. Blix fick upprättelse, när det vare sig under eller efter kriget hittades några massförstörelsevapen.
***
Många länder är aktiva i fredsarbete. Arbetet är nästan alltid frustrerande. Sällan anas ett ljus i tunnelns mynning.
Norge har en speciellt stor roll i Mellanöstern. Sverige har just nu Hans Grundberg som FN:s särskilda sändebud i det tröstlösa Jemen. Staffan de Mistura, en svensk-italiensk diplomat, blev ett känt namn när han i fem år fram till 2019 var FN:s envboyé uí Syrien. Han hade innan dess haft liknande mission impossibles i bland annat Afghanistan, Irak och Somalia.
Den svenska självbilden är ett luftslott i vilket vi gett oss rollen av att vara klokare och mera solidariska än andra.
Vad är det mer än sliten chauvinism gör att Sverige med sådan patriotism och svulstigt språk spelar upp sin fredsaktivism?Är det en synvilla, som en hägring i öknen, sprungen ur svenskens självbild?
Den svenska självbilden är ett luftslott i vilket vi gett oss rollen av att vara klokare och mera solidariska än andra. Narcissistiskt pekar vi på oss själva och prisar oss för att inte ha befunnit oss i krig på mera än 200 år. Allianslösheten fick Sverige att känna sig självständigt. Vi kunde med patos – äkta eller spelat – tala om antiimperialism och nedrustning. Vi ser oss också som generösare med bistånd och som större realister och mera framsynta i förhållande till flyktingströmmar.
Samtidigt drar vi en slöja över andra världskrigets eftergiftspolitik och det trauma baltutlämningen skapade.
Röster som velat ansluta oss till västmakterna har dock alltid funnits – Vilhelm Moberg skällde på ”neutralitetsidioterna”, Eyvind Johnson kritiserade ”tredjeståndpunktarna”.
Vi tillägger: lagom är bäst! Det är då vi tar fram vårt berömda pekfinger och viftar i luften och välvilligt lär mera efterblivna nationer sakernas läge. Pedagogiskt yttrar den mest äktsvenska av meningar: ”In Sweden we do…”
Denna attityd har en veteran bland utrikeskorrespondenter, Rolf Gustafsson, med ett kvarts sekel för Sveriges Television och Svenska Dagbladet i Bryssel bakom sig, spårat till den ”frustration som pendlar mellan hybris och hjälplöshet”.
Hybrisen är mera lättförklarlig än hjälplösheten. Men Gustafsson har hjälpt oss på vägen, när han i en kolumn tidigare i somras skrev:
Några ljusa gryningstimmar funderar jag över beröringspunkter mellan Sverige och Frankrike. Två före detta stormakter som båda tronar på minnen. Två som båda har universella anspråk. Två som båda i frustration pendlar mellan hybris och hjälplöshet.
En uppenbar dagsaktuell likhet finner jag i fotbollens värld. Både Sverige och Frankrike uppfattar sig som topplag. Båda riskerar att halka ner i lingonserien efter svidande förluster mot små uppstickare som Norge och Danmark.
Expertisen förklarar, ritar och pekar på spelsystem med välbetalda internationella stjärnspelare. Men båda landslagen måste kanske börja om från grunden? Börja med att träna stjärnorna på att träffa mål? Hemligheten i fotboll är att det är målen som räknas.