Tobias Samuelsson: Någon annan betalar chefernas miljonlöner

”De bestämmer om hyresrättens framtid men bor själva i villa”, skulle kunna vara en sammanfattning av gårdagens avslöjande i Expressen. Ingen av Hyresgästföreningens nio regionchefer bor i hyresrätt, samtidigt som stora belopp går till miljonlöner och vidlyftiga förmåner. Av reaktionerna att döma väcker avslöjandet både ilska och besvikelse.

Själv har jag svårt att se problemet med att företrädarna är villaägare – hur anställda bor lär säga rätt lite om hur de sköter sina jobb. Det inledande citatet kommer dock inte från Expressen, utan från den egna medlemstidningen Hem & Hyra. Då gällde det såklart inte den egna organisationens chefer, utan att bara en av regeringens 23 ministrar bodde i hyresrätt. I artikeln gjordes det en stor sak av att miljöpartiets Per Bolund, då bostadsminister, aldrig hade varit hyresgäst – underförstått att han skulle vara särskilt opålitlig i frågan om fri hyressättning i nyproduktion. 

Under åren har ”granskningarna” i Hem & Hyra avlöst varandra. ”Makten väljer bort hyresrätten”, ”Så bor dina kommunalråd”, ”Politikerna väljer villan” är några av rubrikerna som medlemmarna mött i medlemsbladet. 

Inte undra på att de egna företrädarens val av boendeform väcker anstöt. Lönenivåerna och de vidlyftiga förmånerna förvånar nog också många. Regioncheferna tjänar närmare en miljon kronor per person och år, och den yttersta ledningen har pensionsavtal som garanterar fallskärmar på uppemot 2,5 miljoner kronor när de lämnar. 

Hyresgästföreningen lägger i dag mer på löner än vad medlemmarna bidrar med i medlemsavgifter, 530 respektive 570 miljoner kronor. Som organisationen korrekt påpekar i sin kommentar till Expressens publicering, är intäkterna dock betydligt högre än medlemsavgifterna. Det hade såklart varit en helt omöjligt kalkyl om det inte var för att en tredjedel av de nationella intäkterna kommer från icke-medlemmar.

90 procent av alla hyresgäster i Sverige betalar varje år 144 kronor i hyressättningsavgift till Hyresgästföreningen. I teorin är avgiften frivillig, men här finns ingen vilja till transparens. Hyresvärden får nämligen inte ens debitera hyresgästen separat, utan avgiften måste bakas in i den månatliga hyran – som att man gjort allt för att dölja upplägget. 

När andra kollektivanslutningar blivit historia, har hyressättningsavgiften överlevt. Få längtar i dag tillbaka till tiden då man fick medlemskort i Socialdemokraterna bara för att man gick med i arbetsplatsens fackklubb, eller när det var obligatoriskt att lösa medlemskap i studentkåren bara för att man var inskriven på en högskola eller ett universitet. 

Lika viktigt som rätten att organisera sig är det faktiskt att få ställa sig utanför ett parti eller en organisation som man inte sympatiserar med.

I byggbranschen förekom länge granskningsavgifter, som till sin utformning i mångt och mycket påminde om hyressättningsavgifterna. Som namnet antyder var det en avgift som facken tog ut för att finansiera facklig granskning av lönerna. Arbetsgivare fick i sin tur dra av beloppet från anställdas löner oavsett om de var fackanslutna eller inte. Upplägget begravdes 2007 i Europadomstolen, som prövar om en medlemsstat kränkt grundläggande rättigheter. I centrum för konflikten stod byggnadsarbetaren Tommy Evaldsson, som tillsammans med flera kollegor, hade valt att stå utanför fackförbundet Byggnads. Granskningsavgifterna från deras löner drogs ändå. 

I centrum för alla diskussioner om kollektivanslutningar har just de medborgerliga fri- och rättigheterna stått. Och det av ett rimligt skäl. Föreningsfriheten är en demokratisk grundpelare, och lika viktigt som rätten att organisera sig är det faktiskt att få ställa sig utanför ett parti eller en organisation som man inte sympatiserar med. 

Hyresgästföreningens särställning som intresseorganisation sträcker sig också längre än hyressättningsavgiften. När Göteborgs-Posten i fjol granskade Hyresgästföreningen i Västra Sverige kom de fram till att bara 60 procent av verksamheten finansierades av medlemsavgifter. Resterande finansiering kom, förutom från nämnda hyressättningsavgift, från olika former av verksamhets- och boinflytandemedel som hyresgäster i den kommunala allmännyttan betalade oavsett om de valt att lösa medlemskap eller inte.

Så ser det ut i många kommuner, från socialdemokratiskt styrda Trollhättan som jag själv skrivit om, till Stockholms stad där ansvarigt borgarråd är moderat. På ett sätt är det förståeligt: den egendomliga ordningen är så etablerad, att den knappt diskuteras. Konsekvensen är såklart att Hyresgästföreningen, trots att den inte representerar alla hyresgäster, ändå är en angelägenhet för de allra flesta.

Just distriktet Västra Sverige har också blivit något av en skådeplats för en tilltagande politisk konflikt. Regionordföranden Kristofer Lundberg varvade fram tills nyligen hatten som hyresgästbas med hatten som partistyrelseledamot för Rättvisepartiet Socialisterna, ett marginaliserat ytterkantsparti av övervintrade trotskister. 

Hattarna visade sig inte helt lätta att hålla isär. Med hyresbashatten dök han upp som paneldeltagare när Kommunistiska partiet stod som seminariehållare, och i Hem & Hyra hade han inga problem med att kritisera Venezuelas socialistiska president Maduro – för att ”regeringen bevarat kapitalismen och administrerar den, i stället för att genomföra revolutionen fullt ut”. 

Extremerna hör såklart till undantagsfall. Hyresgästföreningen är en demokratiskt organisation väl förankrad i arbetarrörelsen såväl politiskt som organisatoriskt. Men det handlar heller inte om någon enskild stolle. När Lundberg uteslöts – ekonomisk misskötsel hävdade riksorganisationen – skrev 93 förtroendevalda i regionen ett öppet brev till ledningen. Som av en tillfällighet publicerades försvarstalet inte på debattsidan i Göteborgs-Posten, utan i Proletären, Kommunistiska partiets tidningsorgan.

Hyresgästföreningen bestämmer såklart helt själv var gränserna går för vilka åsikter medlemmar kan hysa och ändå representera organisationen. Hur höga löner och fallskärmar företrädare får, eller hur många whiskeyprovning och hundspannsturer medlemsvärvare får åka på, är också upp till organisationen själv att sätta ramarna för. Frågan kvarstår dock: varför ska andra än medlemmarna öppna sina plånböcker för det?