Samhälle Åsikt
När arbetarrörelsen bygger murar
I dag är det tio år sedan Socialdemokraternas tvärvändning i migrationspolitiken. Beslutet om att införa inre gränskontroller markerade början på en identitetskris i arbetarrörelsen som är långt ifrån över, skriver Carl Eos.
Den 12 november 2025 markerar tio år sedan den svenska regeringen beslutade att införa inre gränskontroller. Det var samma regering som bara veckor tidigare försäkrat omvärlden om att “mitt Europa bygger inga murar”. Den dagen blev en vändpunkt, inte bara i migrationspolitiken utan också för hela arbetarrörelsen, som sedan dess har tvingats leva med spänningen mellan två motstridiga impulser: å ena sidan det internationalistiska idealet om öppenhet, solidaritet och gränsöverskridande gemenskap, å andra sidan behovet av ordning, reglering och skydd för det egna samhällskontraktet.
Detta är förvisso inget nytt, utan en fråga som följer rörelsens hela historia. Redan tidigt under det förra seklet debatterade Rudolf Kjellén och Hjalmar Branting internationalism kontra nationens framtid.
Men tillbaka till vår tid. Socialdemokraterna har under de här tio åren gått igenom en tydlig förändring. Under flyktingkrisens höst 2015 talade man i starkt moraliska ordalag, och partiledningen markerade gärna att Sverige skulle vara en humanitär stormakt. Men när systemet pressades till sin yttersta gräns och både mottagningskapacitet och samhällsservice började svikta, tvingades partiet till ett tvärt kast. De provisoriska gränskontrollerna blev snart en symbol för en större kursändring.
I andra delar av rörelsen är öppna gränser, internationalism och mångkultur den, kanske tillsammans med klimatet, i särklass viktigaste frågan.
Under de följande åren försköts politiken steg för steg mot det som i dag beskrivs som en “reglerad invandring”, med större fokus på integration, geografisk fördelning och ett fungerande mottagande. Magdalena Andersson satte som statsminister ord på den nya inriktningen: samhällsgemenskapen måste gå först, även om det innebar ett stramare regelverk.
Samtidigt är både partiet och arbetarrörelsen stor och med en fantastisk förmåga att rymma sinsemellan olika uppfattningar som ändå sluter upp i leden när det gäller. När detta skrivs är partiet återigen i färd med att måla över sin gamla alltför invandringsvänliga politik. Detta samtidigt som LO:s chefekonom Torbjörn Hållö debatterar fördelar med strikta regler för arbetskraftsinvandring med ett näringsliv som inte alls håller med. Men i andra delar av rörelsen är öppna gränser, internationalism och mångkultur den, kanske tillsammans med klimatet, i särklass viktigaste frågan. Detta är vad man brinner för.
För många inom arbetarrörelsen har den här omställningen varit känslomässigt svår. Det handlar inte bara om att ändra en politisk linje, utan om att gå emot ett självbildsbygge som sträcker sig decennier tillbaka. Socialdemokratin har länge betraktat öppenhet, internationalism och mångkultur som något av dess mest självklara kännetecken. Att nu vara den kraft som försvarar åtstramning, gränskontroller och krav på mindre mottagande har för en stor del av rörelsens kärnväljare och gräsrötter känts som ett svek mot den egna traditionen. Ledningen vill tala om ordning och förutsägbarhet, medan många medlemmar fortfarande vill tala om humanism och solidaritet.
På fackligt håll har förskjutningen sett lite annorlunda ut. LO-förbunden har länge haft en mer skeptisk hållning till arbetskraftsinvandring än partiet, framför allt sedan de borgerliga reformerna 2008 gjorde det möjligt för arbetsgivare att i stort sett själva avgöra behovet. För facken har det alltid handlat om makten över löner och villkor. De har gång på gång krävt behovsprövning, lönegolv och hårdare tillsyn för att förhindra dumpning. IF Metall har samtidigt visat den pragmatiska sidan av den fackliga linjen. Man vill skydda industrins kompetensförsörjning, men har också tagit strid för att de utländska arbetare som redan är här ska behandlas schysst och inte falla mellan regelverkens stolar. Här finns en konsekvens som på sitt sätt är lättare att förstå än partiets mer känslomässiga svajighet.
***
Sammantaget kan man säga att Socialdemokraterna under de här tio åren har gått från moralisk deklaration till organisatoriskt ansvarstagande, medan facken framför allt har hållit fast vid sitt fokus på arbetsmarknadens funktionssätt. Men båda delarna bär samma grundproblem. Hur förena idealet om öppenhet med kravet på ordning? När gränskontrollerna infördes 2015 var det många som såg det som ett nödvändigt men tillfälligt undantag. Tio år senare framstår de snarare som början på en ny normalitet, där Sverige inte längre kan bygga sin självbild enbart på mottagande och humanitära gester, utan också måste tala om gränser, regler och kapacitet.
Det är fortfarande en sårig fråga inom arbetarrörelsen. Många äldre socialdemokrater, som vuxit upp med paroller om internationell solidaritet och som sett mångfalden som en styrka, har svårt att förlika sig med att deras eget parti numera står för en stram migrationspolitik. Samtidigt är det just den stramheten som partiledningen betraktar som nödvändig för att bevara legitimiteten i välfärdsstaten och hålla samman det svenska samhället. Dessutom har den svenska arbetarrörelsen sin snåriga historia med internationalism kontra nationellt ansvarstagande. Den diskussionen är dock svår att förankra i en ideologisk grund eftersom nyvänsterns postkoloniala tendenser slagit undan benen för nationell gemenskap.
Ju mer man talar om reglering och gränser, desto mer fjärmar man sig från det arv som en gång gav arbetarrörelsen dess internationella patos.
Ju mer man talar om reglering och gränser, desto mer fjärmar man sig från det känslomässiga arv som en gång gav arbetarrörelsen dess internationella patos. Men ju mer man håller fast vid idealen, desto större risk att förtroendet eroderar i de grupper som ser vardagens problem med integration, bostäder och arbetsmarknad.
Fram till riksdagsvalet 2026 kommer vi se ett socialdemokratiskt parti som vill framstå som försvarare av en strikt migrationspolitik och av den nya hårda linjen mot kriminalitet. Men arbetarrörelsens identitetskris gör att det är svårt att veta vad som händer om Socialdemokraterna är i regeringsställning efter valet. Kommer man lägga sig platt i förhandlingar med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet? Kommer man hålla fast vid den strikta linjen? Vad sker med integrationspolitiken där partiet pendlat handlöst mellan extrem mångkultur och tvångsblandning?
Den som vill se på arbetarrörelsen med välvilja kan mena att det finns pragmatism. Den som är kritisk kan se ett parti helt utan inre moralisk kompass – vet de ens själva något alls av vad de vill? Förmodligen är sanningen lite av varje. Oförmågan att ta migration- och integrationspolitik på allvar har gjort att varken parti eller rörelse bottnar. Verkligheten överraskade dem. Därav den yrvakna oförmågan att ta fram en strategi som inger förtroende och som gräsrötterna bottnar i.
Tioårsdagen av beslutet att införa inre gränskontroller påminner oss därför inte bara om en dramatisk politisk åtgärd i ett krisår. Den påminner också om en långvarig identitetskris inom arbetarrörelsen, där viljan att vara öppen mot världen ständigt krockar med behovet av att hålla ihop det egna samhället. Och kanske är det just den konflikten som kommer att prägla socialdemokratin och facken även de kommande tio åren. Det är en rörelse som vill stå för solidaritet utan gränser, men som samtidigt måste försvara en ordning som kräver just gränser.