När det inte lönar sig att göra det rätta
Föräldrar måste i dag ofta välja mellan att lära sina barn att göra det rätta, och att ge dem goda förutsättningar att klara sig i livet. Det är konsekvensen av ett samhälle där det långt ifrån alltid lönar sig att vara moralisk, duktig, vänlig och rättvis.
Det sägs att man ändrar uppfattning om uppfostran när man själv får barn. Som blivande förälder räknade jag med det. Men jag hade inte räknat med att ständigt slitas mellan gängse moral och att ge mina barn goda förutsättningar att klara sig i vårt samhälle. På punkt efter punkt visar det sig att de inte längre är korrelerande enheter. Samtiden är full av personer som inte bara vinner när de gör dumheter – utan vad värre är: av personer som gör allt rätt och ändå förlorar.
Vi talar om vikten av kunskap och att skaffa sig en bra utbildning. Men när väninnan går på utvecklingssamtal uppmanas hon att ”tala mindre avancerat med sonen”. Hans vokabulär får de andra barnen att känna sig dumma. Tyvärr är det förmodligen personalen, och inte min väninna, som har ”rätt”. Ett stort ordförråd prisas endast i teorin – i praktiken saknar kompetens i stort sett värde. Investeringar i akademiska studier lönar sig inte. Bianca Ingrosso och Henrik-flyktingar-kostar-som-pizza-Schyffert har samma tyngd som valfri Nobelpristagare.
Inte ens att styra landet kräver utbildning – hälften av våra ministrar saknar akademisk examen. I stället är det partilojalitet och renlärighet som varit avgörande. ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”
Så länge vi låter lögnen trumfa sanningen, är då inte att ljuga en kompetens som våra barn bör ha?
Och medan vi ofta talar om att barn behöver lära sig en smula gammal hederlig arbetsmoral, så visar forskning inom arbets- och miljömedicin att den som är kompetent, driven och mån om att saker görs rätt, ofta också är den som blir utsatt för mobbning. Den som vägrar vara en medelmåtta tvingas bort, som nu senast Amineh Kakabaveh. Med dessa förutsättningar blir det nästintill irrationellt att upprätthålla sagda arbetsmoral.
I förskolan tränas barnen i vänta på sin tur, att visa hänsyn och respekt. Men i dag blir den som träget väntar undanskuffad och den artige får stå tillbaka för den oförskämde. Som när biblioteken minskar sina öppettider på grund av bråkstakar. Kanske borde vi därför lära våra barn att använda armbågarna och högljutt kräva sin rätt?
Vi säger också till våra barn att man inte ska ljuga, men titta på Gellert Tamas – han ljög om vad som stod i några norska journaler, och vips fick han genomslag för sin tes om att apatiska barn inte kan simulera och vann Ikarospriset. Medan Marie Hessle, som påpekade det uppenbara, blev trakasserad och skälld för omänsklig. Så länge vi låter lögnen trumfa sanningen, är då inte att ljuga en kompetens som våra barn bör ha?
”Vissa saker måste man göra annars är man inte en människa utan bara en liten lort”, säger vi förnumstigt. Samtidigt vet vi någonstans att människor som avslöjar oegentligheter straffats för detta. Som när SD-toppen Kristina Winberg slog larm om sexuella trakasserier och uteslöts ur partiet och ströks från EU-listan.
I verkligheten används styrka för att råna eller trakassera. Trots det lär vi inte våra barn att försvara sig.
Nu är det bara i Bamse som den väldigt starka också är väldigt snäll – i verkligheten används styrka för att råna eller trakassera. Trots det lär vi inte våra barn att försvara sig. Tvärtom. De får lära sig att retirera och vända andra kinden till. Att anpassa sig, avstå anmälan och låta dem som trakasserar känna att de vinner. De får inte ens säga att de tycker att någon är dum, utan att bli åthutad.
En del verkar alltså tala för att vi göra våra barn en björntjänst när vi uppfostran dem utifrån gängse moral, eftersom barn som utvecklar hög moral och integritet i många sammanhang har sämre förutsättningar att lyckas i vårt samhälle. Där deras styrkor inte tillerkänns värde. Följden blir också att deras rättigheter inskränks, deras rörelseområde minskar och de lever med ökad rädsla – något som de tar med sig in i vuxenlivet.
På Elverkets scen visas nu Arthur Millers Häxjakten. För tusende gången försöker John Proctor att göra det moraliskt rätta – men anklagas i stället för häxeri och hängs i pjäsens sista scen. ”No good deed goes unpunished”, som engelsmännen säger. Aldrig har väl pjäsen känts mer aktuell.