När eliten inte ens orkar föreställa sig en liberalare framtid
Hårdkokta sanningsägare underskattar alltid frihetens kraft och vad människor kan åstadkomma på egen hand. Ross Douthat är den senaste i raden att ha skrivit en tänkvärd och insiktsfull bok, The decadent society, som ändå slutar i slapp kapitulation för tidsandan.
I somras gick jag på konsert med en av mina äldsta vänner. Vi såg King Diamond, och den gamle djävulsdyrkande skräckrockaren körde med bravur igenom sina teman.
Det slog mig hur annorlunda konsertupplevelsen är numera mot när jag var tonåring. Ingen trängsel längst fram, eftersom det utrymmet numera är reserverat för oss som betalat extra. Behaglig, Socialstyrelsereglerad volym och stämningen var snarare hjärtlig än farlig. En upplevelse helt anpassad för oss medelålders och betalningsstarka, som det mesta av kultur-, nöjes- och utelivet numera.
Det är så här det är att leva i ett dekadent samhälle. I alla fall enligt New York Times konservativa kolumnist Ross Douthat. Själv förknippar jag dekadens med att festa med en energi som om det inte fanns någon morgondag, med sex, droger och vildsint musik. Alternativt med en konservativ eller fascistisk fientlighet mot kreativitet och gränsöverskridande inom nöjesliv, dans och musik.
Hos Douthat är dekadens en bredare och mer träffsäker etikett för ett samhälle som stagnerar i sina stelnade former.
Kulturen är exempelvis sedan decennier satt på repeat. Så att artister från min ungdom, och sådana som var gamla redan då, fortfarande är de stora dragplåstren. Att film förmodligen handlar om ännu en superhjälte eller ännu en Star Wars-film. Eller att en populär tv-show handlar om att framföra gamla artisters gamla hits ”så mycket bättre”. Så värst mycket bättre än skicklig repetition blir det inte.
Douthat illustrerar med Tillbaka till framtiden, filmer om tidsresor från 1980-talet. Komiken i den första filmen ligger i att när tonårssonen reser tillbaka 30 år till sina föräldrars 1950-tal så var det en helt annan värld – rock’n’roll, medborgarrättsrörelsen, den sexuella revolutionen, feminism, Vietnamkriget, månlandningen, det stökiga 1970-talet och Reaganrevolutionen separerade dem. En film om någon som åkt från 2015 till 1985 skulle reagera på axelvaddar och könsroller samt sakna sin Iphone, men det vore knappast en annan värld kulturellt sett.
I desperat brist på idéer
Repetitionen är på intet sätt det värsta. Det är snarare en påminnelse om att dekadensen i denna tappning är trygg och trevlig – särskilt för en del av oss. Men det finns något oförlöst över stora delar av tillvaron.
Douthat inleder med den stagnerande tekniken och ekonomin. Han är inte den förste som påpekar att vår oro snarare borde vara över en teknikutveckling som gått i stå, än över att robotar och artificiell intelligens ska ta över alla våra jobb. Fredrik Erixon och Björn Weigel gör en liknande poäng i sin bok The innovation illusion.
Douthat har dock tre illustrativa exempel på att det finns något förljuget och illusoriskt också kring teknikoptimismen: De rena lycksökarna bakom Fyre Festival, ett spektakulärt misslyckat försök till lyxkonsert i tropiskt klimat; den förslagna bedragaren Elisabeth Holmes som blev miljardär på ett ofullbordat och tilltagande bedrägligt löfte om enkla och billiga blodtester; samt Uber – alls inget bedrägeri, men ett förlusttyngt företag långt ifrån att leverera den disruptiva omställning som utlovats, framför allt inte med lönsamhet.
Tillsammans illustrerar de den idélöshet som fått investeringarna att minska och produktiviteten att sjunka, också där utvecklingen ska vara som hetast. Privata investeringar var i USA åtta procent av BNP 1947 till 1990, men bara hälften 2019, trots betydligt förmånligare skatter.
Han vore inte konservativ om han inte skissade nya problem med ensamhet och ungdomar som aldrig växer upp
Pengar från ett drygt decennium av kreditstimulanser slängs helt enkelt vind för våg och speglar inte längre skapande och välstånd. En studie från 2019 konstaterar att 54 procent av företagens stigande börsvärden på senare år varit en omfördelning av avkastning i en sjunkande ekonomi, medan faktiskt stigande välstånd bara låg bakom 24 procent av börsvärdet. Mellan 1952 och 1988 steg börsvärdet hälften så mycket, men hela 92 procent av ökningen motsvarades av stigande produktion. Samtidigt stagnerar hushållsinkomster och vanliga löner sedan länge, även om stigande transfereringar från staten i viss mån kompenserar.
Staten pumpar alltså sedan något decennium artificiellt upp både rikas och normalinkomsttagares stagnerande inkomster, men i mycket olika omfattning och utsträckning.
En möjlig bakomliggande orsak är steriliteten. I de moderna samhällena i väst blir allt färre barn gjorda. De som är unga tycks rentav vara mindre benägna att ha sex. I Japan har det bisarra fenomen uppstått att 45 procent av kvinnor och en fjärdedel av män mellan 16 och 24 år säger sig inte vara intresserade av sexuella kontakter eller rentav finna dem motbjudande.
Den infekterade konflikten kring postmodernism och politisk korrekthet är väsentligen en repris från 1980-talet
Douthat konstaterar att pornografi inte alls tycks ha den förråande inverkan som konservativa och feminister befarade på 1980-talet med våldtäkter och övergrepp som följd. Tvärtom samvarierar pornografins tillgänglighet på ett olycksbådande sätt med ett tilltagande ointresse för sex med andra människor. Han vore inte konservativ om han inte skissade nya problem med tilltagande ensamhet och ungdomar som aldrig växer upp, sysselsatta med de båda genrer som ändå utvecklats inom kulturen: spel och porr.
Värst blir det i medelåldern, då ensamheten kickar in när föräldrar dör ifrån och nya generationer inte tar vid, särskilt för ett växande antal män. I denna ålder kommer de tysta tragedierna med USA:s växande opiatkris, en drog som passiviserar med omedelbar och kortvarig belöning, och sannolikt också en förklaring till det mer högljudda missnöjet i politiken.
Politiska posörer
Precis som på de övriga områdena är dock politikens förändringstakt bedräglig, menar Douthat. De konflikter vi ser är väsentligen repetition och cosplay. Den infekterade konflikten kring postmodernism och politisk korrekthet är väsentligen en repris från 1980-talet. Radikaliseringen i form av högernationalism och marxistisk socialism är än så länge väsentligen internetfenomen. I själva verket är allt lugnare på gatorna.
De som faktiskt tar till våld i nihilistiska terrordåd är inga ledande ideologer utan tvärtom de få som inte fattat grejen, att allt bara är posering och trams. Stäng av sociala medier, uppmanar Douthat, och insikten om Donald Trump är inte att han leder vägen mot vare sig vitaliserad nationalism eller något fascistiskt helvete. Han fortsätter en rad maktinnehav med stigande inkompetens och policyfadäser som pågått i några decennier.
Något egentligt alternativ till Fukuyamas historiens slut i den liberala demokratin finns egentligen inte. Politisk islam är en annan utmanare, men lockar än så länge inga västerländska konvertiter. Douthat påminner om att Fukuyamas ursprungliga essä hälsade denna den liberala demokratins seger i brist på alternativ som ett rätt tråkigt slut. Allt är bleka kopior. Vad är egentligen eliternas vidsynta kosmopolitanism mer än vit protestantism med etnisk mat?
Det är som alla dystopier vällustigt tesdrivet, även om dystopin i Ross Douthats bok är att vi – i betydelsen västerländska etablerade demokratier – inte är på väg någonstans. Vi är åldrande, bekväma och därför fast i denna stagnerande nutid för en förutsägbar framtid. Den brittiske statsvetaren David Runciman skrev förra året om en demokratins medelålderskris.
När vi var unga i min generation ville vi erövra världen, men för dagens unga är den otillgänglig
Mycket är ändå klokt och insiktsfullt. Jag har nyligen noterat hur också de piggaste vänsterrösterna är fast i att traggla Marx gamla misstag. Resten av vänstern är om möjligt ännu tröttare. Precis som 1985 är allting fortfarande ”nyliberalismens” fel, och man kan fortfarande i våra dagar göra akademisk karriär på att ha högst rudimentära begrepp om vad nyliberalism är för något och ändå slå fast att den ligger bakom alla problem.
Därför blir unga socialister
The decadent society ger samtidigt en viktig nyckel till varför inte minst ungdomar i många länder, inte minst de anglosaxiska, flockas kring socialismen.
När vi var unga i min generation ville vi erövra världen, men för dagens unga är den otillgänglig. Min generation och än mer vår föräldrageneration, de ständiga fyrtiotalisterna, bor nämligen alldeles för bekvämt i våra räntesubventionerade bostadsrätter och hus, eller i den centralt belägna hyresfyran vi köat eller fixat oss till, för att maka på oss.
Vuxenlivet står på stand by och det blir inga barn gjorda
Vi är gnälliga, trötta, oroliga, bekväma – ja, helt enkelt medelålders och äldre – och hela världen är vår. Bullrar det från utelivet ser vi till att krogen får stänga. De unga står utan bostad, nöjen och jobb. Till en början är det ännu bekvämare för oss andra. Tyst, bekvämt och inga nosiga uppstickare som hotar jobb och karriär.
Därför drömmer unga om socialismen, för att det verkar krävas en jävla revolution för att få en chans på en normal bostad och en rimlig karriär, eller ens ett ställe att hänga och hångla på. Vuxenlivet står på stand by och det blir inga barn gjorda.
Dessa unga tror att marknad är att betala dyrt och att allt kostar mer. Det är nämligen den verklighet de har mött. För deras generation har utbildning kostat mer – åtminstone i de anglosaxiska länderna. I ännu fler länder kostar boendet mer, ofta är det för dyrt för att ens överväga en flytt till storstäderna där jobben finns.
Så de engagerar sig politiskt och lyfter någon grånad gammal radikal. Men vi medelålders och äldre är fler och mer röstningsbenägna, så det blir bara ännu ett nederlag. Än så länge. De politiska idéer man formar i sin ungdom tenderar många dock att ha med sig hela livet. Vi som bara är medelålders lär hinna leva länge nog för att ångra generationsorättvisorna i ekonomin, som vi än så länge bekvämt kunnat blunda för och utnyttja till fullo.
Att inte ens orka föreställa sig friheten
Men det finns något bekvämt, slappt och konsumtionstillvänt också med denna hårdkokta realistiska samhällskritik. Tanken slår mig när Ross Douthat skissar på tänkbara politiska och kulturella strömningar som skulle kunna vitalisera våra samhällen och innebära inte en kris (han skissar på sådana alternativ också, inklusive att dagens ledare skulle behöva administrera en elak pandemi), utan en renässans.
Nyfiket skissar han på en konservativ gemenskap med influenser från det ungdomliga Afrika, som vid seklets slut kommer att vara sju gånger så många som européerna. Därefter på en religiöst och historiskt förankrad teknikutvecklande nationalism med Israel som modell, en socialistiskt inspirerad överstatlighet med långtgående ambitioner för omfördelning och politisk styrning av ekonomin, och diverse religiösa väckelser inklusive en för västerlänningar aptitlig islam a la Houellebecq och neopaganism.
Någonting är talande nog uteslutet från Douthats fantasifulla scenarier – en vitaliserad liberalism. Det slår mig att detta är ett mönster hos alla förmenta realister, särskilt av det pessimistiska slaget, som Ivan Krastev: de räknar bort liberalismen. Inte för att de ogillar den, ofta tvärtom. Men liberala friheter på det personliga och ekonomiska området räknas helt enkelt mer till överflödet och vi antas ha haft för mycket.
När empirin tränger sig på noteras i förbigående att det sällan stämmer. Det som i dag kallas ”austerity” – statsfinanser som går ihop – är i historiskt perspektiv en systematisk lättsamhet med offentliga medel i stater som både spenderar mer och skuldsätter sig mer än någonsin tidigare – och de länder som ändå försökt tillämpa det har klarat sig relativt bra, som de baltiska länderna efter finanskrisen.
Frihet och rättigheter beskrivs gärna som ett slags eliternas sammansvärjning som tryckts på ett ovilligt ”folk”
Douthat slår ändå fast att de smarta människorna är överens om att spendera ännu mer, och nämner inte ens den skenande inflationen på börs och fastighetsmarknad och de uppblåsta ekonomiska klyftor som redan dagens stimulanspolitik skapat.
Den stimulanskeynesianism som 11 september 2001 tog oss in i och aldrig tog oss ut ur finanskrisen antas vara den självklara lösningen också framöver – om bara stimulanserna blir ännu större. Shinzo Abe i Japan lyfts fram som det mest inspirerade hittills trots att resultatet är: inga reformer, svag tillväxt och mer nationalism. Douthat låter ändå rätt nöjd.
Jag kan faktiskt inte hitta något bättre exempel på dekadensens förslappning än hur lättvindigt alla det fria samhällets grundvalar ignoreras i detta slags samhällsdebatt. Till och med den tjattrande klassens liberaler – liksom andra intellektuella i deras husorgan som New York Times – har börjat tro på kritikernas karikatyrer, hur ytliga de än är.
Frihet och rättigheter beskrivs gärna som ett slags eliternas sammansvärjning som tryckts på ett ovilligt ”folk” – som i nationalisternas version. Alternativt som ekonomiska bojor som låser oss var och en i former som hindrar en politisk gemenskap som skulle förlösa både vår själsliga oro och vår tekniska stagnation – som i nymarxisternas version, liksom i en del konservativa versioner.
I teknokraternas egen status quo-version ses den liberala friheten som en förvisso trevlig och sympatisk lyx att minska ner på i oroliga tider, nådegåvor vi kan offra för ett behagligt liv också under nya herrar och nya intellektuella trender. Lite mer nationalism och invandringsrestriktioner, lite högre skatter och omfördelning, så kan den för denna grupp så bekväma stagnationen fortsätta.
Det vi ser är kanske inte en liberalism som stagnerar så mycket som en teknokratisk och trendkänslig elit som vänt den ryggen. Ska liberalismen kunna vitaliseras och i sin tur vitalisera våra samhällen är det kanske läge att från liberalt håll göra slut på detta bekväma resonemangsäktenskap. Det gav i bästa fall en genväg till halvfärdiga ekonomiska reformer som folk aldrig förstod sig på. Inte de förmenta experterna heller, om man ska vara ärlig. Få av dem är eller har varit särskilt liberala, annat än i en förvisso viktig men också vag och basal mening. ”Frihandel, äganderätt och konkurrens – visst vi kan administrera det och implementera det från en neoklassisk lärobok.” Den genvägen blev en senväg, vilket William Easterly beskrivit väl och pedagogiskt i The tyranny of experts.
Easterlys sorgligt ignorerade bok och dess argumentation för hur viktiga rättigheter är och har varit för att vanligt fattigt folk ska kunna utveckla sig och sina länder, visar hur en vitaliserad liberalism skulle kunna se ut. Den liberala friheten är grundläggande och sorgligt underskattad. Den borde kunna rymma en verklig uppskattning av originalitet – inklusive levandegörandet av en traditionell livsstil, religiös tro eller utopiska samhällsexperiment på frivillig och lokal grund. Den borde likaså rymma en radikal samhällskritik, som ser att människor är oförlösta på nya sätt i vår välmående gerontokrati, inte minst de unga.
Både vänster och höger och alla andra som berövats hopp och framtidsutsikter i samhällen som även om mycket är bra blivit mätta, trötta och dysfunktionella, skulle kunna leva bättre i en betydligt mer liberal samhällsordning än i dag.
Liberalismen rymmer nämligen ett erbjudande att blomstra och skapa på riktigt, på egen hand och i frivillig samverkan med andra. Inte det meningslösa dödandet i skyttegravarna eller den ofrånkomliga underordning av allt och alla som följer i varje socialistiskt samhällsexperiment, utan den ömsesidiga och uppriktiga nyfikenheten på hur ett samhälle som skapar mer, förändrar mer och spretar mer kan se ut om vi i processen respekterar och uppmuntrar varandra.
Det är frihetens romantiska löfte, något som – för att låna Douthats sympatiska mål – låter oss blicka framåt och uppåt mot nya världar att erövra. Detta liberala samhälle kommer också att kräva uppoffringar, men det som behöver offras är inte blod eller frihet, bara bekvämlighet och slentrian.
Läs också: Marxism i lyxtappning är fortfarande fel