När hyckleriet ersätts av tvång
Om den föreslagna public serviceskatten röstas igenom av riksdagen går vi från hyckleri till tvång. De borgerliga borde verka för ökad frivillighet på mediemarknaden, inte mindre. Tvångsfinansiering av public serviceföretagen kommer varken att stärka demokratin eller öka förtroendet för de statliga medierna, än mindre lösa problemen på mediemarknaden.
Få räkningar är mindre välkomna än inbetalningskortet från Radiotjänst i Kiruna AB. Jag tycker absolut att det kan vara värt att betala för icke reklamfinansierade nyhetsmedier, men det bör i så fall ske på frivillig basis. Att äga en tv kan inte vara skäl nog att tvingas betala för vissa medieföretag, oavsett om man tar del av deras utbud eller inte. Den nuvarande finansieringslösningen av public service är ett hyckleri.
”50 år av fri television” basunerade SVT ut i samband med jubileet 2006. Det var ett nyspråk som skulle ha imponerat på självaste Orwell. Det finns nämligen inget fritt över statliga medier som under merparten av sin existens har åtnjutit monopolställning i och med att alla konkurrenter var förbjudna, som ägs av en helstatlig stiftelse, vars styrelse tillsätts av regeringen och vars finansiering beslutas av riksdagen. Verkligt fria medier är medier som står fria från staten. Stiftelsekonstruktionen lyckas emellertid fortfarande lura en del godtrogna själar som intalar sig att public serviceföretagen genom den står fria från staten.
Nu ser detta hyckleri emellertid ut att gå mot sitt slut. Dessvärre innebär det inte någon förbättring för medborgarna. Det sista elementet av frivillighet vad gäller finansieringen av de statliga medierna är nämligen på väg att tas bort och ersättas av tvång. Hittills har man kunnat undvika att finansiera de statliga medierna genom att helt enkelt inte ha någon tv-mottagare, men i framtiden kommer alla vuxna att vara tvungen att pytsa in, även om de inte ens kan ta del av utbudet. TV-avgiften skall nämligen ersättas av en skatt, försåtligt nog fortfarande benämnd avgift.
Att tvinga människor att betala för statliga radio- och tv-kanaler kommer varken att stärka demokratin eller människors förtroende för public service.
Det finns goda argument för att betala för icke reklamfinansierad kvalitetsjournalistik. Det bör dock vara frivilligt. Att tvinga människor att betala för statliga radio- och tv-kanaler kommer varken att stärka demokratin eller människors förtroende för public service. Däremot finns risken att public serviceföretagen kommer att bli ännu mer nonchalanta i sitt förhållningssätt gentemot den betalande allmänheten.
Förtroendet för de svenska public serviceföretagen är alltjämt högt, men vikande. Förtroendet följer dessutom tydliga partipolitiska linjer. Högst är det bland de rödgröna väljare som är överrepresenterade bland medarbetarna, och allra högst bland miljöpartister, som är den största gruppen bland medarbetarna. Bland de borgerliga och bland sverigedemokrater är förtroendet desto lägre. Att detta skulle kunna tyda på något slags slagsida i utbudet vill public serviceföretagen emellertid inte kännas vid. Faktum är att man inte ens är intresserad av att ta reda på att ta reda på hur det förhåller sig.
När brittiska BBC anklagades för politisk slagsida i början av 2000-talet tillsattes en utredning som granskade programbolagets utbud och rutiner. Slutbetänkandet, From seesaw to whagon wheel, presenterades 2007 och konstaterade att en sådan slagsida, åt vänster, faktiskt förelåg. Rapporten ledde till omfattande förändringar i företagets rutiner, för att säkra opartiskhet och saklighet över tid. Vad gäller de svenska public serviceföretagen har något liknande aldrig gjorts. Det finns inte ens några rutiner för uppföljning och utvärdering av sakligheten och opartiskheten över tid. Granskningsnämnden för radio och tv, som det ofta hänvisas till i dessa sammanhang, har inget sådant uppdrag.
Det finns inte ens några rutiner för uppföljning och utvärdering av sakligheten och opartiskheten över tid.
Det är bra att den nuvarande finansieringsmodellen kastas på historiens sophög. Utvecklingen bör dock gå mot mer frivillighet, inte mindre. Att ersätta hyckleri med tvång är inte någon seger för demokratin. Tvångsfinansierade medier utan krav på uppföljning och utvärdering av sakligheten och opartiskheten riskerar att utvecklas till motsatsen till det som public serviceanhängarna talar sig varma för.
Den tryckta pressen växte fram på en fri marknad och kvaliteten på journalistiken säkrades genom fri konkurrens. Public serviceföretagen är rester från en svunnen tid då staten monopoliserade etermediemarknaden. Att göra dem skattefinansierade kommer knappast att lösa de komplexa problem som mediemarknaden står inför. Tvärtom riskerar de att fungera som marknadsförstörare i en tid av strukturomvandling och riskerar därmed att bidra till ett minskat utbud av nyhetskällor när fria medier slås ut.
Det mest häpnadsväckande är dock att de borgerliga ser ut att rösta för den nya finansieringsmodellen, trots att alla varningsklockor borde ringa hos liberalt och konservativt sinnade personer. Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som motsätter sig förändringen. Än finns dock dit för de borgerliga partierna att komma på bättre tankar. Annars riskerar vi att gå från hyckleri till tvångsfinansiering redan efter årsskiftet.
Om inget oförutsett inträffar röstar riksdagen om den nya public serviceskatten på onsdag. Det är samma dag som den planerade statsministeromröstningen så det lär hamna i total medieskugga. Det verkar nästan vara som en tanke.