Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Public service har nått vägs ände

I en tid när public servicesystemet ifrågasätts av allt fler är programbolagens trovärdighetskapital viktigare än någonsin. Förra veckans genomklappning på Sveriges Radios Ekoredaktion visade en bredare allmänhet att rötan nått ända till public services flaggskepp. Samtidigt vill regeringen ta bort det sista elementet av frivillighet i finansieringsmodellen.

Förra veckans haveri vid Sveriges Radios Ekoredaktion hade inte kunnat komma olägligare för public serviceföretagen. Det blev nämligen nyligen känt att regeringen planerar att skrota public serviceavgiften, eller tv-licensen som den också kallas, och i stället ersätta den med ett inkomstbaserat system där avgiften tas ut via skattsedeln.

Att den ålderdomliga radio- och tv-avgiften avskaffas är naturligtvis positivt. Det nuvarande systemet där avgiften är kopplad till mottagarutrustningen härrör från en tid då tv-apparater var stora och tunga och ofta samlingspunkt för en hel familj. I dag ser tv-tittandet helt annorlunda ut.

Tv-avgiften har också använts för att upprätthålla illusionen av att public serviceföretagen skulle vara fria från och oberoende av den politiska makten, ett mantra som har upprepats i SVT:s och SR:s alla marknadsföringskampanjer och opinionsbildningsinsatser.

Tv-avgiften har också använts för att upprätthålla illusionen av att public serviceföretagen skulle vara fria från och oberoende av den politiska makten.

I själva verket har public serviceföretagen inte alls varit oberoende av politiken. Det har varit politiker som tillsatt styrelsen, det har varit politiker som reglerat avgiftens storlek och hur den fördelats mellan de tre programföretagen. Beroendet av politiken har med andra ord varit totalt. Den nuvarande finansieringsmodellen har endast syftat till att slå blå dunster i ögonen på de betalande medborgarna.

Till råga på allt är radio- och tv-licensen orättvis utifrån den skattemoral som resten av det offentliga lutar sig mot, eftersom den fasta avgiften för alla, oavsett inkomst, innebär att den som har en låg inkomst betalar relativt sett mer för sitt tv-innehav än vad en höginkomsttagare gör. I ett land som i andra sammanhang slår sig för bröstet om sin progressiva skatteskala är den regressiva tv-avgiften således minst sagt anmärkningsvärd.

Denna skevhet försvinner med det nya förslaget, men det grundläggande problemet förvärras: staten tvingar medborgare att finansiera medier de inte tar del av eller efterfrågar. Med den föreslagna lösningen försvinner det sista elementet av frivillighet från public servicefinansieringen.

Med den föreslagna lösningen försvinner det sista elementet av frivillighet från public servicefinansieringen.

Försvararna av public service påstår ofta att statliga medier är en förutsättning för kvalitetsjournalistik. Det är ett märkligt påstående med tanke på att kvalitetsjournalistik kunnat utvecklas i den fria pressen på marknadens villkor under ett helt sekel innan public servicetanken. Radio- och tv-monopolet uppstod dessutom eftersom tidningsbranschen inte ville drabbas av konkurrens från fria medier i etern.

Tidningsbranschen har under årtionden visat att kvalitetsjournalistik kan skapas genom fri konkurrens, utan statlig inblandning. Naturligtvis skulle det gå även inom radio och tv. Allra helst nu när gränserna mellan tryckt press och etermedier suddas ut tack vare internet.

Tidningsbranschen har under årtionden visat att kvalitetsjournalistik kan skapas genom fri konkurrens, utan statlig inblandning.

Till följd av detta har public serviceföretagen dessutom allt mer kommit att fungera som marknadsförstörare, som skattefinansierade konkurrenter snarare än komplement till de privata mediehusen. Följden blir ironiskt nog att de statliga medierna leder till ett snävare utbud, inte ett bredare.

Public serviceföretagens starka ställning beror givetvis på att de konkurrerar på olika villkor än andra medieföretag. Med sin finansiering tryggad av licensbetalarna har de kunnat tränga ut nya aktörer som velat slå sig in. Svårigheterna att etablera kommersiell kvalitetsradio är det tydligaste beviset på detta.

Public serviceföretagens starka ställning beror givetvis på att de konkurrerar på olika villkor än andra medieföretag.

Att public service likväl har så många anhängare beror givetvis på att företagen under lång tid, särskilt längre tillbaka, har levererat program av hög kvalitet. Redaktioner som Ekot, Studio Ett och Aktuellt åtnjuter därför stor respekt, både bland allmänheten och i branschen.

Dessa kvalitetsprogram är public serviceföretagens starkaste kort. Därför är det besynnerligt hur lättvindigt företagen avfärdar den graverande kritik som riktas mot dem avseende politisk slagsida och osaklig rapportering. Att det inte finns någon instans som granskar public serviceföretagens opartiskhet och saklighet borde bekymra förespråkarna av public service.

När Ekot i förra veckan publicerade både en artikel och en bild där de på ett högst osakligt sätt tog heder och ära av den moderate partiledarkandidaten Ulf Kristersson var det ett bevis på att rötan nått självaste hjärtat av public service. Den havererade publiceringen och den efterföljande krishanteringen visade att självinsikten hos Sveriges radio är i det närmaste obefintlig.

Saklighet, opartiskhet och transparens är hårdvaluta när public serviceföretagen framöver skall motivera varför de fortsatt ska kunna kräva finansiering även från dem som inte väljer att ta del av programutbudet.

Om Ekothaveriet är en föraning om vad som är att vänta under det kommande valåret är det uppenbart att public service som vi känner det har nått vägs ände.