När omsorg blir straff

– Visst är han stark, men inte på ett bodybuildersätt – och mjölkvit – du förstår, det är ju inte så mycket sol i fängelset.

Kvinnan med blixtlåsstövlarna sitter på en betongkloss utanför högsäkerhetsfängelset Salberga. Hon kommer från sitt första möte med en intagen och gottar sig åt upplevelsen. Jag vet att vissa kvinnor attraheras av farliga kriminella, men att se en sådan i sin naturliga miljö är ändå oväntat – lite som att få syn på en älg i skogen.

Salberga ligger en halvtimmes bilkörning norr om Västerås, i tätorten Sala. Som många andra gruvsamhällen är staden inte särskilt präglad av den rikedom som skapats här. Jag har parkerat på de anvisade gästplatserna, vid sidan av en jättelik BMW, som jag genant nog måste erkänna att jag känner till priset på: 1,5 miljoner kronor. Som om den ville erkänna sitt nederlag lämnar min Toyota en pinsam inkontinent fläck på asfalten. Jag går till säkerhetsgrinden, trycker på en knapp och får omedelbart svar. En förvrängd röst begär mitt namn och personnummer och ber mig att vänta.

Väntetiden förkortas av det högljudda pratet från kvinnan som uppenbart nu kan kryssa ”ha sex med en mördare” från sin bucket list.

– Ingen fara, svarar hon på en fråga, han är inte ute förrän 2030.

Det är en etablerad sanning att Skandinavien har de snällaste fängelserna i världen.

Fången som jag ska besöka, Ephrem Tadele Youhannes, avtjänar 16 år för dråp och släpps fri i mitten av 20-talet. Han är inte en populär fånge. Det kostade mycket möda att utverka ett besökstillstånd.

– Han får inte många besök, sade en vakt som troligtvis inte borde ha berättat detta för mig.

När jag kommer innanför den sex meter höga ringmuren som omgärdar fängelset blir jag tillsagd att jag inte får ta med mig någonting. Inget bälte, ingen penna, inget papper. Efter metalldetektorn följer visitering av två tatuerade vakter. Elektroniska ståldörrar låses upp och stängs bakom oss på vägen till besöksrummen. Inredningen är deprimerande, som om någon fått i uppdrag att skapa en barnvänlig atmosfär, men på förhand vetat att de skulle misslyckas.

Skandi-Narnia

Det är en etablerad sanning att Skandinavien har de snällaste fängelserna i världen. Detta erkännande bärs fram av såväl systemets tillskyndare som av de syrliga kommentarsfält som åtföljer nyheter från svenska fängelser. Utlänningar som ser Skandinavien som ett föredöme är särskilt entusiastiska. I en artikel i The Atlantic kan professor Doran Larson inte nog prisa vad han anser vara svenska fängelsers ensidiga fokus på rehabilitering: ”Inget straff är så effektivt som det straff där det ingenstans uttalas att syftet är att straffa.”

Stämmer detta? Bara delvis. Sveriges återfallsgrad är som i andra europeiska länder. 40 procent har begått nya brott tre år efter avtjänat straff, enligt Brottsförebyggande rådet. I Skandinavien är däremot straffvokabulären tvättad genom maskinens silkesprogram. Här finns inget straff eller avbön, bara omsorg, behandling, hantering. En viktig inspiratör, kriminologen Nils Christie, skriver på ett ställe: ”I det civiliserade samhället är värderingar som godhet och förlåtelse centrala”, och lägger till” […] straff betyder ett brott mot dessa värden.”

Det kulturradikala språket genomsyrar fortfarande skandinaviska fängelser. De tre länderna fängslar ogärna brottslingar. I Sverige sitter 53 personer i fängelse per 100 000 invånare, en tiondel av antalet i USA. Låga straff verkar inte leda till fler brott. Antalet anmälda brott har varit stabilt i Sverige sedan 1990-talet, cirka 15 000 per 100 000 invånare. Men nyckeltalen döljer en nedgång i ekonomisk brottslighet och en ökning i antalet mord och våldtäkter. Detta har skapat debatt. Kärnan i debatten är frågan om huruvida hög invandring har lett till ökad kriminalitet.

Kriminologen Jerzy Sarnecki hävdar att anmälda brott inte har ökat i samma takt som invandringen och att det således inte finns något tydligt samband mellan de två. Ekonomen Robert Östling har påpekat att kriminaliteten kanske hade varit lägre utan invandring. I andra västländer har inte antalet anmälningar stabiliserat sig på senare år; de har fallit.

Det är i alla fall färre etniska svenskar bland de intagna i svenska fängelser. I Sverige är 53 procent av dem som sitter med långa fängelsestraff födda i utlandet. De annars så datahungriga svenskarna har dock inga siffror på hur många av de återstående som har invandrarbakgrund. Brottsförebyggande rådet slutade nämligen att kartlägga sambandet mellan ursprung och brottslighet 2005. Studier från Danmark och Norge har länge funnit en större andel registrerad brottslighet bland dem med invandrarbakgrund än i befolkningen som helhet.

Hugg i halsen

I mötesrummet finns en soffa, två stolar, en vattenkokare. Trädtopparna från sjukliga tallar är synliga över fängelsemuren. På en hylla ligger en skabbig filt och en handduk, för kärleksparen förmodar jag. På bordsskivan har någon ristat fyra ord på engelska: ”The world’s worst holiday”. Vakten sticker in huvudet och pekar på en ringklocka, vid sidan om en alarmknapp:

– Om du trycker på denna, kommer vi. Trycker du på denna, kommer vi snabbt.

Fångar som inte spelar sin tilldelade roll är ett växande problem för kriminalvården. Alla blir inte snälla av mild behandling.

– Det är en väldig utmaning, säger Nils Öberg, Kriminalvårdens generaldirektör, till Helsingborgs Dagblad.

Enligt siffror från kriminalvårdens årsrapport har antalet grova våldshändelser i svenska fängelser ökat med 20 procent på fem år. Detta trots att antalet intagna har minskat med 12 procent under samma period. TV4 har också avslöjat en betydande underrapportering av grovt våld mellan intagna.

Själv menar han att ”arbetsterapin” är att betrakta som slavarbete.

Efter en stunds väntan släpps Ephraim in. Han är kortare än vad jag väntat mig, ungefär 170 centimeter, och smalare. Tyngdlyftarmusklerna på bilderna som cirkulerat i pressen har försvunnit. Han har smala händer och en fast blick, han pekar på korset som han bär om halsen och välsignar mig i Herrens namn. Jag ber honom att berätta om fängelsetiden och han pratar, avbryter sig själv och börjar någon annanstans. Ephraim tycker inte om Salberga. Han vill därifrån.

Han hade sitt första slagsmål som intagen i Kumlafängelset, ”a tall swedish guy”. Ephraim beklagar att vi talar på engelska, men han menar att han tappat lusten att lära sig svenska efter vad det svenska samhället har gjort mot honom. Han menar att han är oskyldig. Den långa svensken hade pressat sig på honom och bett om att få höra en annan historia än den som han berättat i rättssalen. Ephraim kände att han var tvungen att försvara sig.

Efter detta blev han flyttad till den ökända ”sexbunkern” i Norrtälje, ett annat av Sveriges sju högsäkerhetsfängelser. Där trivdes han bra, men så hamnade han i bråk igen. Denna gång var det en arab som angripit honom med en ”shank” – en penna som blivit smält och vässad så att den liknar en kniv. Han hade smugit sig på bakifrån och huggit Ephraim i halsen, men utan att orsaka någon större skada.

Ephraim insisterar på att han är ett slumpmässigt utvalt offer, att han inte kände mannen som försökte döda honom. Då jag säger att det är svårt att tro på, framhärdar han. Det är inte för sista gången under vårt tre timmar långa möte. Yohannes är ingen mönsterfånge. Han har upprepade gånger fått anmärkningar för att han vägrat att delta i pliktarbetet. Själv menar han att ”arbetsterapin”, där fångarna skruvar samman svetsmasker eller förpackningar för 13 kronor i timmen, är att betrakta som slavarbete.

Dessutom har han hotat fängelsepersonalen och brutit mot ordningsreglerna, främst genom grovt språkbruk och medvetet utlösande av larm. Själv menar han att personalen missbrukar sin makt och trakasserar honom. Yohannes klagomål om förhållandena i fängelset är många. Efter att han blev angripen i Norrtälje blev han isolerad och nekad tillgång till sina biblar, något som Justitieombudsmannen har kritiserat fängelset för. Efter att han blev angripen begärde han att få bli omplacerad, något som han ångrar i dag.

Kriminologi

En central del av det skandinaviska straffetoset sammanfattades av kriminologen Nils Christie i devisen ”det finns ingen kriminalitet”. I Nordisk Tidskrift för Kriminalvetenskap (3/2005) visade Christie att antalet anmälningar har tiofaldigats sedan 1950-talet, och att antalet fångar blivit dubbelt så högt, och fortsatte: ”ett av botemedlen är att skapa medvetenhet om handlingars flertydighet, att handlingar inte är, men blir”. Tanken är att kriminalitet är socialt konstruerad och att samhället därför självt kan bestämma hur mycket kriminalitet det vill ha.

Alla köper inte den tanken, delvis för att den ignorerar brottsoffren. Leif P Olaussen, förste amanuens vid institutionen för kriminologi vid universitetet i Oslo, gav sin egen institution följande kritik i Morgenbladet: ”Varken myndigheter, studenter eller andra kan vänta att finna uppdaterad, forskningsbaserad kunskap om norsk kriminalitet vid denna institution”. Tillfrågad om vad han har att säga till de som menade att han var naiv, svarade Christie i en intervju i NRK: ”men är det inte bara bra”?

En annan kriminologinestor, Jock Young, erkänner att disciplinen har lidit av en ideologisk slagsida som nu utmanas:

Det här nya mönstret [det vill säga kriminologer som tror att brott finns och att straff kan fungera ] står i motsats till en generation med liberala åsikter och forskning som syftat till att minimera polisens roll och minska deras antal. Man kan till och med säga att detta har varit en dold agenda inom akademisk kriminologi sedan 1800-talet.

Fängelsepsykiatrikern Anthony Daniels, som skriver under pseudonymen Theodore Dalrymple, är principiell motståndare till att förklara brottslighet som ett förståeligt utslag av socioekonomisk ojämlikhet: ”Problemet är att detta uppmuntrar ett karaktärsdrag som många förbrytare delar; en brist på vilja att ta ansvar för sina egna handlingar.” Han menar att kriminologerna bidrar till att normalisera och ofarliggöra kriminalitet: ”I min yrkeserfarenhet var det mycket ovanligt att den dömde erkände sin skuld eller uttryckte ånger.”

Dalrymple menar att fokuset på vård hoppar över erkännandet av att ha vållat skada, som han betraktar som en förutsättning för ett förändrat beteende. Yohannes har dömts för att ha våldtagit och mördat ett slumpmässigt utvalt offer, Elin Krantz (27), 2010. Trots en betydande bevisbörda, som bland annat omfattade offrets DNA på hans underkläder, insisterar han på att han är oskyldig, att han är ett offer för en konspiration. Jag frågar om det också är andra oskyldiga som avtjänar straff på Salberga:

– De flesta hävdar att de är oskyldiga, medger Yohannes resignerat.

Straff som straff

En av anledningarna till att Skandinavien får så många positiva omdömen om sina fängelser är att våra länder praktiserar kriminologernas syn på miljö och diskurs som kriminalitetens orsaker och vård som dess lösning. 2014 kunde The Guardian meddela att antalet intagna på svenska fängelser sjunkit från 5 722 till 4 500, och 2013 stängdes fyra av landets fängelser. Kriminologen Nils Öberg citeras i artikelns rubrik: ”Fängelse är inte straff i Sverige. Vi får folk i bättre form.”

Förra året vände trenden. Antalet fångar började öka. Öberg ryckte då ut i medierna och uppmanade myndigheterna att öka antalet interneringsplatser och fängelser. Han hänvisade till erfarenheterna från 1990-talet, som var förra gången Sverige minskade fängelsekapaciteten mer än brottsligheten hade minskar. Den gången ledde det till rymningar, gisslansituationer och upplopp. För att inte hamna där igen måste kriminalvården rustas upp, skriver Nils Öberg i Dagens Nyheter.

Straffen blir längre och fängelserna blir hårdare.

Omsvängningen beror delvis på en ökning av antalet grova brott. Antalet mord ökar snabbt, 113 under 2017. Motsvarande siffra för Norge var 25. Samma trend kan skönjas vad gäller våldtäkter där 7 369 anmäldes i Sverige under 2017, medan motsvarande siffra för Norge var 1 630. Men skillnaderna i brottslighet och fängelsekapacitet beror också på en annan, underrapporterad trend: att Sveriges omtalat låga straffnivå på senare år har förändrats.

Under de senaste 20 åren har Sverige sett en dramatisk skärpning av straffen. Myndigheterna har utökat strafframen för ett stort antal brott. 1974 innebar ”livstid” 14 år i fängelse, medan 2013 hade strafftiden ökat till nästan 25 års fängelse. Genomsnittsstraffet för sexualbrott har till exempel ökat med 20 procent sedan 1997. Det går knappt en månad utan nya skärpningar. Tanken om att straff är meningslös tortyr verkar ha gått ur mode.

Klocka utan visare

De skärpta straffen verkar vara myndigheternas svar på en förändrad opinion. I rapporten ”Svenskarnas syn på straff” från 2010 avslutar Kristina Jerre och Henrik Tham:

Utredningen av allmän rättsuppfattning visar att svenskar vill ha strängare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, mer än hälften förespråkar längre fängelsestraff och tre fjärdedelar menar att våldsbrott skall straffas mycket strängare än i dag.

Slutsatsen av denna undersökning förefaller att vara att skärpningen av strafflagstiftningen och hårdare straff i domstolarna har stöd hos befolkningen.

Det är svårt att beskriva lättnaden av att komma ut från Salberga. Tiden står stilla där inne. Jag förstår nu varför den vanligaste av fängelsetatueringarna är klockan utan visare. De som tror att svenska fängelser är som ett semesterkollo har fel.

I det tysta förändras våra samhällen alltmedan vår självbild sitter fast i det förflutna. Det är vanligt att länder med hög brottslighet svarar med större fängelser och längre straff. Denna mekanism har nu kommit till Skandinavien. Straffen blir längre, förhållandena på fängelserna råare och fängelserna mer invandrardominerade.

Klyftan mellan retorik och verklighet vidgas i ett experiment som gjorde Sverige annorlunda och mer humant: den progressiva rättspolitiken. Bara retoriken kvarstår och framstår alltmer som missvisande blomsterspråk när straffen blir längre och fängelserna blir hårdare. Detta sammanfaller med att de som sitter i fängelse i ökande grad har en annan etnisk bakgrund än befolkningen utanför murarna.