När politiker inte förstår hur domstolen fungerar

Medierna dömer före domstolen

Brott engagerar. Och säljer. I högtidstalen till demokratin framhålls som regel mediernas viktiga roll som inte bara granskare av politisk makt utan också folkupplysare för att underlätta medborgarnas deltagande i den demokratiska processen. Verkligheten är inte lika ädel. Beskrivning av brott lockar till läsning – ju hemskare brott, desto mer sensationskittlande löpsedlar och fler tabloidlösnummer.

Om brott har de flesta en mening. Vad som är rätt och fel finns som en del av vårt kulturarv. Även i ett sekulärt samhälle som vårt finns ännu ekot av tio Guds bud som vägledning, också för den mest avkristnade: Mord, sexualbrott och stöld. ”Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla” – det femte, sjätte och sjunde budordet motsvarar brottsbalkens tredje, sjätte respektive åttonde kapitel.

De flesta brukar på ett allmänt plan bekänna sig till vissa grundläggande principer som finns nedlagda i vår rättsordning. Vi bör respektera oskuldsprincipen, det vill säga inte betrakta någon som skyldig förrän lagföring skett. Prövning sker i domstol på talan av åklagare efter att polisen genom förundersökning biträtt åklagaren i åtalsbeslutet. Åklagaren har bevisbördan – den tilltalade behöver inte bevisa sin oskuld – och domstolen får inte bifalla åtalet om det inte är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig.

I praktiken är det dock inte alltid lika självklart. Den debatt om sexualbrott som har präglat de senaste månaderna, och diskussionen om invandrares brottslighet, visar att såväl medier och politiker som vanliga människor inte alltid resonerar i enlighet med hur rättsväsendet faktiskt fungerar. Man tenderar att falla i ett antal fällor, både på grund av okunskap om rättsväsendet och på grund av en medierapportering som ofta bygger på snedvridna premisser.

Debatten om sexualbrott visar att såväl medier och politiker som vanliga människor inte alltid resonerar i enlighet med hur rättsväsendet faktiskt fungerar.

Den första fällan är mediernas rapportering av pågående brottmål. I uppmärksammade fall bygger mediernas rapportering inledningsvis så gott som uteslutande på uppgifter från polis och åklagare, inte från försvaret. Det är inte ovanligt att tidningar återger sekretessbelagt material ur förundersökningen som köpts av poliser trots att förundersökningen är hemlig tills den avslutats, exempelvis genom att åtal väckts. Försvarets version ges inte samma spridning, särskilt inte som försvaren kan vara belagd med yppandeförbud.

Detta, tillsammans med tidningarnas behov av klick och lösnummerförsäljning, leder till att medierna med varierande detaljrikedom presenterar brott som om domen redan hade fallit: ”våldtäkt har begåtts av X,Y, Z”. När sedan domen kommer, visar det sig måhända att åtalet ogillas. Det som framställdes som redan utklarat i media klarade alltså inte det rättsliga testet. Kritiken riktas då inte sällan mot domstolarna och domarna som dömt ”fel”.

Denna kritik kan sedan, förstärkt av medial opinionsbildning, leda till krav på lagändring. Det enda sätt på vilket riksdagspolitiker kan visa handlingskraft är just genom lagändring, vilket gör frestelsen att hoppa på allehanda mediala tåg mycket stor, exempelvis i kölvattnet av #metoo-kampanjen. I skrivande stund rapporteras om gruppvåldtäkter i Malmö, samtidigt som dom meddelats i ett mål om en misstänkt gruppvåldtäkt i Fittja. Förväntningarna på att förövare grips och att åtalade fälls är hög hos allmänhet och politiker. I Fittjafallet frikändes de tilltalade; åtalet ogillades i brist på bevis och i domen klargörs att polisens hantering av förundersökningen bidragit till det dåliga bevisläget. Frikännandet har lett till stor upprördhet på bland annat sociala medier.

De ouppklarade våldtäktsfallen

Polisen har allmänt stora bekymmer med brottsutredningar. Antalet anmälda fall ökar, men allt färre sexualbrott utreds. Högarna med outredda fall växer. Statistiken visar att bara åtta procent av våldtäkter som har utretts under 2017 har klarats upp. Det är en kraftig minskning från förra året då motsvarande siffra var 12 procent.

De anmälda våldtäkterna har ökat med 2 000 (41 procent) under den senaste tioårsperioden (2007–2016). Ökningen kan delvis förklaras av en ny sexualbrottslagstiftning som trädde i kraft den 1 april 2005. Den innebär bland annat att vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande i dag rubriceras som våldtäkt. Efter att den nya lagen trädde i kraft ökade antalet anmälda våldtäkter kontinuerligt fram till 2011. Därefter har antalet varierat mellan 5 900 och 6 700 anmälda våldtäkter per år. Den 1 juli 2013 skärptes sexualbrottslagstiftningen återigen; bland annat utvidgades våldtäkt till att omfatta de fall där offret reagerat med passivitet. Begreppet våldtäkt fjärmar sig alltså alltmer från sin lexikala betydelse.

En bidragande orsak till den fallande uppklaringsprocenten är det kompetenstapp som polisens omorganisation har medfört. 1 januari 2015 infördes en ny organisation genom sammanslagning av de tidigare länsmyndigheterna till en enda nationell polismyndighet. Omorganisationen har påverkat utredningsrutiner i redan svårutredda fall, vilket tillsammans med långa väntetider för att få svar från Nationellt Forensiskt Centrum (tidigare Statens kriminaltekniska laboratorium) påverkar våldtäktsutredningar negativt.

Begreppet våldtäkt fjärmar sig alltså alltmer från sin lexikala betydelse.

I den nya polisorganisationen är det i arbetsordningen föreskrivet att ansvaret för utredning av sexualbrott ligger på polisområdesnivå, det vill säga nivån under envar av de sju polisregionerna men över lokalpolisområdesnivån. Härtill kommer centrala stöd- och utvecklingsfunktioner till linjeorganisationen. Svårigheterna vid utredning av sexualbrott illustreras av polisen själv i en rapport om utveckling av arbetsmetoder vid utredning av våldtäkter. Vad är det som gör att vissa utredningar går snabbare, medan andra läggs på hög och inte utreds alls? Personalläget är, som nämnts, en viktig faktor; vid resursbrist blir det en konkurrens om kompetenta utredare. En annan brist som identifieras i rapporten är att den initiala bedömningen av en anmälan kan vara felaktig:

Generellt är våldtäktsutredningar komplexa. En del som anmäler saknar kunskap om våldtäktsbrottets konstruktion och rekvisiten är inte uppfyllda. Alla anmälningar är alltså inte utredningsbara. En del av utredningarna är svårutredda av olika anledningar som sen anmälan, brist på skador eller en orimlig berättelse. Det förefaller som att polisiära utredare/förundersökningsledare ibland tenderar att göra en egen tidig bevisvärdering. En bevisvärdering där man kommer fram till att ärendet inte är utredningsbart. En för tidig bevisvärdering kan vara förödande och varje brott måste bedömas utifrån egna förutsättningar. Detta kan vara en delförklaring till att initiala åtgärder inte vidtas, att inte information och bevis samlas in för att utgöra underlag för beslut om fortsatt utredning eller nedläggning.

Det ligger i sakens natur att ärenden där utredningsläget från början bedöms som gott ges viss förtur, liksom alla fall där straffprocessuella åtgärder vidtagits, det vill säga att en misstänkt gärningsman frihetsberövats. I vilken utsträckning medial uppmärksamhet påverkar de interna prioriteringarna går inte att fastställa med någon grad av säkerhet, men det förefaller inte orimligt att detta spelar roll och att uppmärksamheten i sig skapar ett tryck neråt i organisationen – liksom målsägandes och dennes biträdes agerande för att driva på saken.

Polisens medieattityd vacklar mellan att tona ner risken för överfallsvåldtäkter på vissa platser och att uppmana kvinnor att hålla sig inne på kvällar och nätter.

Den högsta polisledningens intresse spelar givetvis också roll. Rikspolischefens armbandskampanj i samband med sexuella trakasserier och övergrepp vid festivaler kanske inte skickar några övertygande signaler till tafsare, men däremot kan den visa resten av polisorganisationen vad som bör prioriteras. Slutligen har också det interna administrativa intresset betydelse, att genom avskrivning kunna slutredovisa saken som avslutad. Härvid får de enkla avskrivningsfallen givetvis en förtur.

Polisens medieattityd vacklar mellan att tona ner risken för överfallsvåldtäkter på vissa platser och att uppmana kvinnor att hålla sig inne på kvällar och nätter. Motsvarande gäller att ange signalement avseende misstänkta. Dessa blir ibland så allmänt hållna att det blir närmast meningslösa. Vid sidan av en legitim risk att försämra bevisläget vid en rättegång genom att vara för utförlig (vittnesförhör skadas om vittnet kunnat påverkas av medieuppgifter), finns misstanken att beskrivningen medvetet tonas ner från polisens sida för att inte bidra till utpekande av vissa etniska grupper.

Förövarnas etnicitet

I Sverige redovisas inte etnicitet när det gäller gärningsmän eller dömda (till skillnad från i en del andra länder). BRÅ följde 2005 upp en tidigare undersökning från 1996 vad avsåg brott begångna av personer med utländsk bakgrund (födda utomlands eller med föräldrar födda utomlands). Av de båda rapporterna framgick att det föreligger en överrisk vad avser brottslighet hos denna grupp, även med beaktande av socioekonomiska faktorer. Det gäller särskilt personer från Nordafrika och våldtäktsbrott.

Medierna är i enlighet med sina publiceringsregler återhållsamma med att ange etnicitet vid rapportering av brott, men det förekommer. I debatten förs av och till fram krav på att BRÅ nu borde följa upp sina tidigare undersökningar och kartlägga omfattningen av brott begångna av dem med utländsk bakgrund, inklusive den stora gruppen asylsökande. Det antagande som driver dem som framför sådana önskemål är att överrisken ökat, inte minst vad avser sexualbrott begångna av gärningsmän från vissa kulturer.

Av de båda rapporterna framgick att det föreligger en överrisk vad avser brottslighet hos denna grupp, även med beaktande av socioekonomiska faktorer.

Sexualbrott har en särskild laddning som under en tid påtagligt förstärkts av postmoderna föreställningar om genus och identitet. Enligt vissa feminister är könsförtryck strukturellt och intersektionalitet en allt överskuggande maktordning: genus har ersatt klass i den nymarxistiska tappning som erbjuder en behändig övernorm för att förklara det mesta i samhället. Särskilt problematiskt blir det dock när medlemmar av grupper som även de är ”strukturellt förtryckta”, exempelvis på etniska grunder, gör sig skyldiga till sexualbrott. Är de offer eller förövare? Vänsterns vånda inför det kulturella hedersvåldet i vissa av våra förorter är en god illustration av fenomenet.

6 kap brottsbalken reformerades 2005. Definitionen av våldtäkt omfattar numera både män och kvinnor, och det behöver inte längre röra sig om ett samlag utan det räcker med ”en jämförbar sexuell handling”, till exempel penetrering med främmande föremål. Det är heller inte nödvändigt att offret gör motstånd för att det skall räknas som våldtäkt. Gruppvåldtäkt anses som försvårande och som grovt brott. Upprepade våldtäkter mot närstående kan medföra förhöjt straff genom tillämpning av reglerna för grov fridskränkning.

Om någon haft samlag med barn under 15 år bedöms det som våldtäkt även om något våld eller hot om våld inte förekommit. Den 1 juli 2013 skärptes sexualbrottslagstiftningen återigen; bland annat utvidgades, som nämnts, våldtäkt till att omfatta de fall där offret reagerat med passivitet. Denna skärpning var en direkt följd av en debatt som följt på avgöranden som visat, att visst beteende enligt dåvarande lag inte kunde bedömas som våldtäkt. Den nya lagen ersatte uttrycket ”befinner sig i hjälplöst tillstånd” med ”en särskilt utsatt situation”. Med en sådan särskilt utsatt situation avses att brottsoffret generellt ska ha befunnit sig i en sådan situation med begränsad möjlighet att freda sin sexuella integritet och undgå ett övergrepp. Den nya formuleringen medför alltså att brottsoffret numera inte helt behöver sakna förmåga att göra motstånd.

Regeringen har inte varit sen att utnyttja den pågående kampanjen och har nu aviserat ett införande av en samtyckeslag.

Kampanjen #metoo har nått global framgång och skördat ett stort antal offer också i vårt land, särskilt inom medie-, kultur- och underhållningsvärlden. Sociala mediers funktion som moderna skampålar hamnar i förgrunden, samtidigt som de traditionella medierna brottas med sina publicistiska principer: namnge eller ej? Resultatet är inte alltid så lyckat. Man anar det diskretionära godtycket bakom en del av besluten, liksom egenintresset hos de medier som lever på lösnummerförsäljning. Kampanjen överskuggar just nu diskussionen, som pågått en tid, om omfattningen sexuella övergrepp som begås av gärningsmän med annan etnisk/kulturell bakgrund och frågan huruvida personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade vid sexualbrott.

Samtyckeslagens betydelse

Regeringen har inte varit sen att utnyttja den pågående kampanjen och har nu aviserat ett införande av en samtyckeslag. Förslaget innebär markerad frivillighet vid sexuella handlingar och att det i den delen inte krävs uppsåt utan ska räcka med att varit oaktsam, när det gäller kravet på att inhämta samtycke till frivillighet. Frågan har under en följd av år varit föremål för en omfattande opinionsbildning, där bland andra professorn emerita i straffrätt Madeleine Leijonhufvud varit en av de drivande.

Advokatsamfundet är för sin del kritisk till den föreslagna reformen. Samfundet förordar, att lagstiftaren i första hand inför ett oaktsamhetsbrott, men inte någon samtyckeslagstiftning under hänvisning till, att den huvudsakliga anledningen till att de fällande domarna avseende sexualbrott i dag är få är bevisproblem. Dessa löses inte genom införandet av en samtyckeslagstiftning och i huvudsak inte heller genom ett oaktsamhetsbrott. Det senare kan, enligt Samfundet, dock vara en väg att gå för att uppnå fler fällande domar som dessutom är materiellt riktiga och att polisen fortsätter sin metodutveckling på området och att målsägandebiträde förordnas tidigare än i dag.

Den huvudsakliga anledningen till att de fällande domarna avseende sexualbrott i dag är få är bevisproblem.

Uttalanden från regeringsföreträdare i samband med att det nya förslaget presenterades visar att insikt saknas, att en samtyckeslag inte löser bevisfrågorna. Så här uttryckte sig vice statsminister Isabella Lövin inledningsvis (ett uttalade som hon sedermera betecknade som ”olyckligt”): ”Det är en historisk lag som ska ändra bevisbördan, att inte offret ska bevisa att hon sade nej utan att den som gjort det här ska bevisa att hon sade ja.”

De svaga motröster som vill försvara nuvarande ordning räcker som regel inte alltid till för att klara ut rättsliga missförstånd. Och det finns risker med att domarna i sin vällovliga ambition att klarlägga avgöranden hamnar i lägen, där en mödosamt skriven dom får extra domskäl sprungna ur intervjusituationer.  Det går inte för den intervjuade domaren att dra i från eller lägga till vad den skrivna domen innehåller.

Vissa rättsligt tekniska frågor kräver också hög förståelse, trots tålmodig förklaring. Ett särskilt exempel är den seglivade föreställningen att det vid fall av flera åtalade går att ”komma undan” genom att de tilltalade skyller på varandra. Så är det inte. Bakgrunden till missförståndet går tillbaks till det så kallade Lindomefallet 1992: Två personer anträffades och åtalades för att ha mördat en person med en stekpanna. Det var ostridigt att det var en av dem som hållit i mordvapnet, men inte vem. Åtalet ogillades och gav upphov till en upphetsad debatt, inte minst driven av Expressen, som samtidigt ömmade för en svenska som avtjänade straff i USA för att hon varit på en brottsplats. I USA räcker det (något förenklat) att ha varit på platsen för att man ska kunna dömas för medhjälp.

Alltför ofta går allmänheten in i den av medierna gillrade fällan: Om det står i tidningen att brott begåtts, är det ju så.

Expressen sålde lösnummer på att samtidigt inta två oförenliga ståndpunkter: dels klaga på att vi i Sverige inte hade samma lag som i USA, dels kritisera just denna lag i ett särskilt fall. En närmare analys av Lindomefallet visade att båda hade kunnat fällas om åtalet utformats på ett annat sätt (att båda åtalats som medgärningsmän), men det är inte domstolens uppgift att rätta till felaktigt utformade åtal. De som försvarar grundläggande rättssäkerhetsprinciper brukar uttrycka det så: ”En domstols viktigaste uppgift i brottmål är att frikänna.” Det är rättsstatens signum.

Även med ett gott förundersökningsarbete (polisen säkrar tidigt teknisk bevisning) och ett omsorgsfullt utformat åtal, kommer det alltid att finnas fall där åtal ogillas. Det är så att säga hela poängen med rättssäkerhet. Men alltför ofta går allmänheten in i den av medierna gillrade fällan: Om det står i tidningen att brott begåtts, är det ju så. En klassisk löpsedel från Kvällsposten kan illustrera saken: ”Mördaren frikänd”, när en i tingsrätten fällande dom hade i hovrätten lett till att åtalet ogillades. (Den som inte förstår det bisarra i löpets formulering är bortom räddning). Kommentarerna som följt på det ogillade åtalet i Fittjamålet innehåller likaså ofta hänvisningar till att ”våldtäktsmännen” friats. Det som inte har bevisats i domstol presenteras indirekt som faktum.

Politikernas ansvar

Den andra fällan som medierna gillrar för allmänhet och politiker är den, att domstolarna och domarna är ansvariga för den lag de är satta att tillämpa. Domstolarna kritiseras, inte bara när de frikänner utan också för att straffmätningen ofta anses vara alltför mild. Visst kan det dömas fel (det är därför det finns rätt till överprövning) och visst skall domarna och deras domar granskas. Men förståelsen för den konstitutionella maktdelningen är svag. Och det kan ligga i politikers intresse att peka finger åt domstolarna när upphaussade lagändringar inte får den mediala önskade utdelningen. Frågan om straffmätning vid mord respektive narkotikabrott ger kan belysa detta. Den moderata justitieministern Beatrice Ask var 2013 så frustrerad med utfallet av en straffskärpningsreform avseende våldsbrott att hon försökte ”prata upp” tillämpningen genom en debattartikel. Hon fick svar på tal av HD:s ordförande.

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali beskyllde på sociala medier för en tid sedan domarna för att vara ”syltryggar” genom att inte döma strängt nog. Kritiken missuppfattar, medvetet eller omedvetet, rollfördelningen. Skälet till en viss tillämpning ligger alltid i en tolkning av gällande lag. Är lagen otydligt utformad, vilket kan förekomma, är ansvaret lagstiftarens, inte domstolens. I straffprocess gäller som en grundläggande princip att varje otydlighet skall räknas till den tilltalades fördel. Även den generellt milda straffmätningstraditionen är ett resultat av vad riksdagen bestämt, liksom ungdomsrabatten, som ger den som är under 21 ges en särskild fördel vid straffmätningen.

Även den generellt milda straffmätningstraditionen är ett resultat av vad riksdagen bestämt.

Just ungdomsrabatten är en särskilt genomtänkt handling av riksdagen. I sin iver att komma åt ungdomsrösterna sänkte riksdagen under ett antal decennier myndighetsåldern och därmed rösträttsåldern i flera steg från 21 via 20 till nuvarande 18 år. Men samtidigt skyggade man för att bedöma de myndiga som just sådana fullt ut, vad avser inköp av alkohol och i straffrättssammanhang. Ologiskt? Ja. Bör det ändras?  Tveklöst, ja. Är man myndig och vuxen nog att rösta, bör man också straffas som sådan (och anförtros rätten att handla på Systembolaget).

I verkligheten frodas en del missförstånd om straffprocessen. Före 1948 hade vi i Sverige en inkvistorisk process, som innebar att domstolen var aktiv och själv kunde initiera ett brottmål. Genom en ny rättegångsbalk övergick vi för snart 70 år sedan till en kontradiktorisk ordning, där åklagaren ensam svarar för gärningspåståendet i ett åtal. Domstolens roll är enbart att pröva hållbarheten i åtalet i ljuset av den bevisning som föreligger och med beaktande av vad den tilltalade och försvaret fört in i målet. Till skillnad från i en inkvisitorisk process är domstolen alltså passiv.

Domstolen är inte heller, vilket kanske förvånar en och annan, att se som en brottsbekämpare. Det är polisens och åklagarens roll. Den flitigt använda metaforen ”rättskedjan” (som ursprungligen kommit till av polisstatistiska skäl för att mäta ett ärendes gång genom rättsväsendet) leder tankarna fel: domstolen är inte en länk i en kedja som börjar med polis och slutar i kriminalvården. Domstolens roll är funktionellt och konstitutionellt annorlunda. Först sedan åtalet prövats och bifallits har domstolen att utdöma straff.

Att höja straffmaximum kostar inget eftersom domstolarna ändå fortsätter att döma i det lägre spannet, men det ger intryck av ”hårdare tag” mot kriminella.

Svenska domstolar är av tradition milda i sin straffmätning. Rötterna finns i 1800-talets reformer förstärkta under 1930-talet och inte minst mitten av 1970-talet då en humanisering stod i förgrunden av debatten och vi fick begreppet kriminalvård.[1] Den kriminologiska forskningen speglar i hög grad ett vänsterperspektiv och letar socioekonomiska förklaringar till brott som inte sällan leder till att gärningsmannen framställs som offer. Sexualbrott tillhör dock en typ av brott där även de mest vänsterorienterade debattörerna förordar stränga straff och sällan är benägna att se gärningsmannen som offer.

Strafflatituden som anges vid varje brott i brottsbalken tillämpas av domstolarna regelmässigt så, att bara den lägre tredjedelen normalt används. Det står lagstiftaren, riksdagen, fritt att ändra på detta. Men varje justitieminister som försöker förändra möts av finansministerns gensaga: fångdygn är dyra, cirka 6 000 kronor. Ett populärt politiskt trick är därför att höja straffmaximum – det kostar inget eftersom domstolarna ändå fortsätter att döma i det lägre spannet, men det ger intryck av ”hårdare tag” mot kriminella. För att varaktigt förändra straffmätningen i höjande riktning skulle krävas att minimistraffen höjdes, exempelvis från sex månader till ett år. Det blir dyrt för statskassan. Härtill kommer att marginalnyttan av längre fängelsestraff inte är uppenbar. Forskning från USA, som har en helt annan straffmätningstradition med mycket långa (och överlappande) fängelsestraff, förefaller ge negativt besked på den punkten, även med beaktande av inkapacitering, det vill säga att inlåsning hindrar brott under frihetsberövandet.[2]

Straff avser begångna gärningar, inte framtida risk för nya brott. Fram till 1981 fanns internering som tidsobestämt straff, där beslut om frisläppande efter domen bestämdes av interneringsnämnden. Vid bedömningen fanns bland annat risk för fortsatt brottslighet som en viktig faktor att beakta. Det påminner om den riskbedömning som görs avseende någon som hålls inlåst på rättspsykiatriska grunder.

Sexualbrott tillhör dock en typ av brott där även de mest vänsterorienterade debattörerna förordar stränga straff och sällan är benägna att se gärningsmannen som offer.

I riksdagen finns motioner som innebär att villkorlig frigivning skall kunna skjutas upp efter en riskbedömning, det vill säga i sak som vid det gamla interneringsstraffet. Motionerna har tillkommit mot bakgrund av frigivningen av den så kallade Hagamannen, som dömts för ett antal våldtäkter i Umeå. Det står riksdagen fritt att återinföra internering och hålla personer inlåsta (även utan rättspsykiatrisk diagnos) på obestämd tid efter att en bedömning gjorts av återfallsrisk. I en sådan ordning kan allmänhetens säkerhet sägas ha givits företräde framför den enskilde dömdes rättssäkerhet och med ett avsteg från principen, att straff avser begången och inte framtida befarad gärning; i totalitära stater är preventiva frihetsberövande med eller utan sjukdomsdiagnos också en väl beprövad metod gentemot ”statens fiender”.

I en ordning med maktdelning, där riksdagen lagstiftar och oberoende domstolar självständigt tillämpar lagarna, spelar det allmänna rättsmedvetandet också en viss roll. I en ideal värld speglar lagarna just detta allmänna rättsmedvetande. Men krav reses inte sällan på att också domstolarna i sin rättstillämpning skall beakta någon slags rättsmedvetande (inte sällan förklätt till ”sunt förnuft”). Särskilt tydligt blir det när ett avgörande i domstol väcker medial förargelse. I en undersökning av allmänna rättsmedvetandet som gjordes för ett antal år sedan fick nämndemän, domare och vanliga medborgare ställas inför ett antal hypotetiska fall. I flera fall fanns betydande skillnader mellan grupperna. När det gäller svartjobb, bidragsfusk, civil olydnad, dödshjälp och langning av vin till egna barn var allmänheten klart mindre benägen än domarna att anse att handlingen straffbar.

Den straffrättsliga populismen

I riksdagens hand ligger att höja straffen generellt. Men så länge det inte sker, kommer domarna att fortsätta i enlighet med nuvarande praxis. Domarna är och skall vara lojala mot lagen, inte mot allmänt rättsmedvetande eller uppblossande medialt driven opinion, ens när det gäller så angelägna saker som att beivra sexualbrott.

Det är att begära för mycket att medier som arbetar på en marknad i varje ögonblick skall besinna de konstitutionella rättsliga sammanhangen och bedriva folkbildning, men av de politiker som är lagstiftare kan man begära mer. Motståndskraften måste bli större i en tid då Twitterstormar och andra sociala medier driver den allmänna opinionen och föser politikerna framför sig. Och då behöver kunskapen om vår rättsordning vara mera spridd. Allmänheten kan i dag mer om angloamerikansk straffprocess än om svensk, genom filmer och TV-serier.

Vårt nuvarande fotoförbud i rättssalarna (som ursprungligen motiverades av ordningsstörande magnesiumblixtar vid fotograferande på 20-talet) hindrar en vidare insyn, trots att offentlighet (med möjlighet till stängda dörrar av omsorg om till exempel målsäganden i sexualbrottmål) är en viktig grundregel i domstolsprocessen. Återkommande förslag om att ta bort fotoförbudet har hittills inte lett till framgång. Särskilt bland domare är motståndet betydande, vanligen med uppgiven hänsyn till förhörspersoner och en nedvärdering av offentlighetsprincipen. TV-kameror i rättssalen är däremot inte okänt utomlands, så det kanske också når oss så småningom. Det blixtar och ryker trots allt inte längre om kamerorna.

Allmänheten kan i dag mer om angloamerikansk straffprocess än om svensk, genom filmer och TV-serier.

Den uppmärksamhet som sexualbrott, av alla slag och grader, fått under senare tid gör det särskilt angeläget att undvika de två fällor som nu beskrivits: felaktig medierapportering och missriktad kritik av rättstillämpningen. Det kan på goda grunder förutses, inte minst mot bakgrund av den pågående #metoo-kampanjen, att polisanmälningarna kommer att öka och ytterligare blottlägga polisens oförmåga att klara det inledande utredandet. Härtill kommer att en del polisanmälningar kommer att skrivas av enbart av det skälet att det påstådda brottet är preskriberat. Ofullständigt utredande och avskrivna anmälningar kommer i sin tur att leda till frustration och uppgivenhet, allt under besvärjelser från politiker i regeringsställning och opposition om att ”något måste göras” och ”bekämpandet av sexualbrott prioriteras”. De fall som likväl leder till åtal och domstolsprövning kommer att kritiseras för att vara felaktigt dömda, när det frikänns, och för milda när någon fälls.

Om och när en ytterligare uttunning av begreppet våldtäkt sker genom att en samtyckeslag införs, kommer sannolikt högt ställda förväntningar också att bytas i besvikelse. Hur mycket lagstiftning på detta område än ändras, finns det en sak som inte kan trollas bort: bevisfrågan. Åklagaren måste styrka sitt gärningspåstående och sexualbrottmål är till sin natur besvärliga i det hänseendet; övergrepp sker vanligen och typiskt i en privat sfär utan andra närvarande. Överfallsvåldtäkter utom hemmet är en stor grupp men begås även de typiskt sett utan vittnen. Än så länge håller den rättsliga brandvägg som bevisbördans placering i brottmål i rättssäkerhetens intresse utgör. Men hur länge? Det finns en risk att debatten i ett läge med tilltagande frustration över sakernas tillstånd kantrar över i önskemål om lättnad i beviskrav eller till och med omvänd bevisbörda, något som ingen sansad person önskar sig. (”Olyckliga” statsrådsuttalanden visar att denna risk är överhängande).

Men kampanjer är inte alltid sansade, inte heller politiker ett valår. Desto större anledning för medier och riksdagsledamöter att visa att de förstår vissa grundläggande straffprocessuella samband och den funktionella och konstitutionella rollfördelningen i en rättsstat. Domstolarna får i sin tur fortsätta att göra så gott de kan.

---

^{[1] Se Sverige som rättsstat, sid 63 ff.}

[2] Från att ha varit en varm anhängare av längre fängelsestraff har jag mot bakgrund av denna forskning börjat tvivla.