Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Gruppvåldtäkterna är ett eldprov för rättsstaten

Serieöverfallsgruppvåldtäktsmän. Ett i den svenska vokabulären hittills okänt begrepp. Män i grupp som ger sig ut på jakt efter ensamma kvinnor att tillsammans våldta och tortera. Det låter som en skräckfilm men är verklighet i Malmö. Om inte de skyldiga grips och får kännbara straff riskerar förtroendet för rättsstaten att urholkas fullständigt.

Fittja i Botkyrka kommun, där den uppmärksammade gruppvåldtäkten förra året ägde rum. Foto: Holger Ellgaard.

Medan medierna valt att fokusera på övergrepp och tafsande svinpälsar på kulturinstitutioner och i maktens korridorer, har en annan verklighet omsider trängt igenom bruset. Den efter hand uppmärksammade gruppvåldtäkten i Fittja, som polisen väntade nästan ett år med att utreda med hänvisning till resursbrist, väckte till slut en helig vrede när förundersökningsprotokollets alla vedervärdiga detaljer blev kända. Ännu större blev vreden när de misstänkta gärningsmännen försattes på fri fot.

Samtidigt som #metoo-debattens vågor svallat höga har tre kvinnor i Malmö utsatts för grova överfallsgruppvåldtäkter. Malmöpolisen har inte visat samma underlåtenhet att utreda som kollegorna i Stockholm; likväl har inte en enda gärningsman gripits. I det senaste fallet handlar det om en ensam 17-årig flicka som inte bara blivit utsatt för en grov gruppvåldtäkt utan också för ”tortyrliknande misshandel”.

Polisens kommunikation lämnar också en del i övrigt att önska. Trots att man misstänker att det kan finnas ett samband mellan dåden och man vädjar till allmänheten om tips, har man inte gått ut med något signalement på de misstänkta. Utan signalement blir det avsevärt svårare för allmänheten att bidra med tips, och svårare för kvinnor att vara vaksamma på vilka typer de bör akta sig för.

Ännu märkligare är polisens dubbla budskap till allmänheten. Å ena sidan misstänker man att det kan röra sig om serieöverfallsgruppvåldtäktsmän, det vill säga en grupp förövare som utfört flera liknande dåd, som går lösa på Malmös gator. Å andra sidan hävdar man att det inte finns skäl för kvinnor i Malmö att vara oroliga.

Våldtäkter och sexuella övergrepp har förekommit i alla samhällen i alla tider. Sadister och psykopater finns i alla samhällsskikt och med alla möjliga bakgrunder och kan vara svåra att upptäcka. Hela kompisgäng som ägnar sig åt att fånga, tortera och våldta ensamma kvinnor är emellertid någonting helt annat.

Sadister och psykopater finns i alla samhällsskikt och med alla möjliga bakgrunder och kan vara svåra att upptäcka. Hela kompisgäng som ägnar sig åt att fånga, tortera och våldta ensamma kvinnor är emellertid någonting helt annat.

Det är svårt att föreställa sig att Hagamannen eller Anders Eklund skulle ha kunnat ringa runt till ett tiototal kompisar och fått dem att gladeligen ställa upp och delta i deras vidriga övergrepp. Våldtäktsmän tillhör de mest avskydda kategorierna brottslingar i Sverige. Det är också därför en våldtäktsanklagelse är så stigmatiserande. Det är för många det värsta någon kan anklagas för, till och med mer stigmatiserande än mord.

Men majoritetskulturens hållning delas inte längre av alla. Det finns numera miljöer i Sverige där denna typ av handlingar är socialt acceptabla. Det finns umgängeskretsar där ett tjugotal män kan bestämma sig för att tillsammans våldta och misshandla en kvinna. Runt dessa män finns ett lokalsamhälle som håller dem om ryggen. Som personen som passerade gruppvåldtäkten i Fittja när han skulle slänga soporna men inte reagerade, eller personerna som vägrade att hjälpa kvinnan efter övergreppet eftersom de tyckte att hon var ”äcklig”.

Det är helt osannolikt att händelser som de i Fittja och Malmö, med så pass många inblandade, inte blir kända i en större krets. Det är helt osannolikt att serieöverfallsgruppvåldtäktsmännens vänner och bekanta inte känner till vad som hänt. Att polisen trots detta inte lyckats gripa en enda gärningsman är ett fullständigt misslyckande från den svenska rättsstatens sida.

Men det räcker inte med att lagföra de skyldiga. De sociala miljöer måste upplösas där det anses socialt acceptabelt att i grupp våldta och tortera unga flickor.

Nu är det upp till bevis för det svenska majoritetssamhället. För unga kvinnor i åldrarna 16–24 år har utsattheten för sexualbrott ökat med över 300 procent 2011–2016. Från 3,4 till 14 procent, enligt BRÅ:s nationella trygghetsundersökning. Undersökningen bygger på intervjuer och ökningen kan således inte förklaras med ökad anmälningsbenägenhet.

Om inte de skyldiga bakom de sadistiska överfallsgruppvåldtäkterna lagförs och spärras in för överskådlig tid kommer det sannolikt att vara spiken i kistan för mångas tilltro till det svenska rättssamhället.

Men det räcker inte med att lagföra de skyldiga. De sociala miljöer måste upplösas där det anses socialt acceptabelt att i grupp våldta och tortera unga flickor. Annars går vi en betydligt mörkare framtid till mötes.