Nooshi kommer inte undan socialismen

Den 12 november 2023 beslutade Vänsterpartiets partistyrelse att utesluta Björn Alling, kommunfullmäktigeledamot i Linköping och medlem sedan 25 år tillbaka. Alling ansågs ha spridit hånfulla personliga angrepp mot vänsterpartister och kritiserat Nooshi Dadgostars fördömande av Hamas efter massakern den 7 oktober 2023 på ett sätt som skadade partiet. Droppen blev Allings ord om att partiledaren var en ”fegis” som ”slickade zioniströv”.

Alling har överklagat beslutet till kongressen som hålls i maj och fått stöd av hundratals medlemmar som skrivit på protestlistor mot uteslutningen.  Stödet till Alling är också ett sätt för medlemmarna att visa att man står bakom Allings kritik mot partiets politiska inriktning manifesterat i programkommissionens förslag till nytt partiprogram. 

I en artikel i nättidningen Parabol (nr 4 2023) menar Alling att om förslaget antas av kongressen blir det en bekräftelse på att Vänsterpartiets tid som ett socialistiskt parti är över.  En annan inflytelserik kritiker av programförslaget är historikern Kjell Östberg. I Flamman den (1/12 -23) skriver Östberg: ”Om det framlagda förslaget antas kommer vi för första gången sedan arbetarrörelsens barndom sakna ett parti som öppet verkar för att ersätta kapitalismens makt med ett socialistiskt samhälle…” 

Ligger det något i Allings och Östbergs förutsägelser?   

Både ja och nej. 

Ja: Programförslaget saknar 1) Motsatsförhållandet arbetarklass-borgarklass – huvudmotsättningen i samhället enligt marxistisk teori. 2) En revolutionär inriktning. Dessa två punkter genomsyrade programmen när partiet verkade under namnet Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Partiet var uttalat marxist-leninistiskt och revolutionärt. En framgångsrik kamp ansågs leda till skärpta klassmotsättningar och i förlängningen ett socialistiskt maktövertagande. Vilka former ett revolutionärt maktövertagande skulle anta var ytterst beroende av vad kapitalistklassen tog sig för, hur mycket motstånd som den reaktionära eliten kunde uppbåda. I VPK:s partiprogram från 1972 uttrycks en förhoppning om att kapitalistklassen ska tvingas acceptera ”en avveckling av dess politiska och ekonomiska makt utan väpnat motstånd”.  Liknande tankegångar finns i VPK:s studiematerial Marxistisk teori för politisk handling som gällde fram till Berlinmurens fall. Det socialistiska maktövertagandet är en våldshandling men våldets karaktär bestäms av motståndet från den härskande klassen. 

En framgångsrik kamp ansågs leda till skärpta klassmotsättningar och ett socialistiskt maktövertagande.

Nej: Programförslaget visar tydligt att socialismen fortsatt är partiets mål. Men i stället för att komma till socialismen via en revolution eller en ”grundläggande samhällsomvandling” som i flera av partiets postkommunistiska program är en eufemism för just revolution, betonar man i stället ”förhandlingsstyrka”. Genom en växande vänsterrörelse ska samhället styras in på en socialistisk väg för att ”komma ur kapitalets ständiga ekonomiska och politiska kriser”. En uttalad reformistisk strategi. Men reformism är inte nödvändigtvis ett brott mot marxismen om nu Alling och Östberg tror det. I C-H Hermanssons bok Socialism på svenska,1983, menar författaren att en socialistisk omvandling kan ske genom reformer som ”ingriper så djupt i samhällets struktur att de bereder vägen för ett nytt samhällssystem”. 

I synen på det socialistiska samhället är programförslaget förvillande likt både partiprogrammen under VPK-eran och programmen som följde efter kongressen 1990 då ”kommunisterna” ströks ur partinamnet. Samhället ska vara byggt efter den kommunistiska principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med andra ord: Ett klasslöst socialistiskt/kommunistiskt samhälle.    

Det finns alltså en tydlig socialistisk inriktning i det nya programförslaget. Men kritikerna vill ha mer. Mycket mer. Och i sammanhanget betyder det hårdare skrivningar, eller fler floskler om man så vill.

Det finns alltså en tydlig socialistisk inriktning i det nya programförslaget. Men kritikerna vill ha mer. Mycket mer.

Kjell Östberg är missnöjd med att ordet socialism i det nya programförslaget bara nämns fem gånger jämfört med 44 gånger i det nuvarande partiprogrammet. I det sistnämnda nämns ”kamp” 44 gånger, i det nya en gång. 

Björn Allings kritik drar åt samma håll. Han propagerar för tydliga skrivningar om kapitalismens avskaffande och starkare betoning på partiets socialistiska alternativ. Att detta inte får plats i det nya förslaget beror enligt Alling på att kretsen kring Nooshi Dadgostar kräver ett partiprogram som inte upprör borgerlig media. Han hänvisar till partiledarens framträdande i TV4:s Nyhetsmorgon i början av februari 2022 där Dadgostar inte ville kännas vid meningar i partiprogrammet om kapitalismens avskaffande. Partiprogrammet var gammalt och gällde inte längre, menade Dadgostar. Någon dag efter Dadgostars uttalande publicerades en debattartikel på Flammans hemsida. Fjorton vänsterpartister läxade upp sin partiledare: ”Vänsterpartiet ÄR ett socialistiskt och antikapitalistiskt parti, att hedra detta borde inte försträcka oss och våra partiföreträdare utan snarare inspirera. Vi ska stå starkt i vår ideologi.” 

Uttalandet slog fast att det inte var partiledningen som bestämde vad som stod i partiprogrammet utan kongressen. Min gissning är att det är kring denna principfråga striden på kongressen kommer att stå. Det gör ont i vilken partikropp som helst när en partiledning inte låtsas om eller vägrar att agera efter demokratiskt fattade beslut. Som Alling påpekar i Parabol ska ju partiprogrammet vara den ryggrad även ledningen lutar sig mot i svåra politiska vägval. 

Striden om partiprogrammet ska ses i ljuset av partiledningens strävan efter att göra partiet mer folkligt. Det ska inte krävas en viss livsstil eller en akademisk examen för att lockas av partiet. Snarare ska det vara lika naturligt för en arbetare på landsbygden som äter kött och kör en bensindriven bil att rösta på partiet som för en miljömedveten storstadsbo. Kritiker menar att vägvalet är ett sätt för partiledningen att sudda ut partiets radikala profil. Jens Holm, mångårig klimatpolitisk talesperson för partiet, valde i maj 2022 att avgå från sitt uppdrag i protest mot den nya inriktningen. Avhoppet ledde till interna bråk i valrörelsen och oenigheten var enligt partiets valanalys en av orsakerna till det dåliga valresultatet. Partiet backade från 8 till 6,7 procent.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Programkommissionens arbete ska sättas in i denna kontext. I en förklarande text beskriver kommissionen målet med det nya programmet. Det ska vara enkelt att stödja Vänsterpartiets förslag och lika enkelt att kalla sig socialist och feminist: ”Vi har medvetet undvikit att vara alltför intensiva i våra problembeskrivningar.” 

Kongressen i maj kommer att bli besvärlig för partiledningen. En stark och högljudd minoritet kommer inte bara att kritisera klicken kring partiledaren för ett odemokratiskt förfarande kring partiprogrammet och uteslutningen av Alling. Man kommer också att göra allt för att skärpa skrivningarna i programförslaget.

Högst troligt kommer denna falang att få med sig kongressen i en rad frågor vilket i sin tur gör att partiledningen även i valrörelsen 2026 kommer att konfronteras med kontroversiella skrivningar om kapitalism och socialism. Å andra sidan måste partiledningen förstå att Vänsterpartiets existensberättigande under mer än hundra år varit att vara ett radikalt och samhällsomstörtande alternativ till socialdemokratin. Utan drömmen om ett klasslöst samhälle, Utopia, har partiet inget att erbjuda människor som dels söker ett alternativ till kapitalismen och dels har ett behov av att underkasta sig ett fast och auktoritärt idésystem. 

Magnus Utviks bok om Vänsterpartiet,  Partiet som kom in från kylan, är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här. Rabattkoden UTVIK30 ger dig som Smedjanläsare 30 procents rabatt.