Samhälle Essä
Nu finns chansen att ge Sverige en helt ny utrikespolitik
Regeringen har chansen att göra upp med arvet från Olof Palmes radikalism, och i grunden reformera svensk utrikespolitik. En sådan kursomläggning skulle kunna bli ett av mandatperiodens bestående resultat, skriver Hannes Berggren.
Regeringens första år vid makten har avlöpt och inte minst har den förda ekonomiska politiken har dragit till sig kritik. Besvikelsen i marknadsliberala läger har varit särskilt stor över bristen på reformer och brottet mot praxis att räkna upp gränsen för statlig inkomstskatt. Med ett Tidöavtal som nästan helt utelämnar ekonomiska frågor och ett regeringsunderlag som prioriterar ökade bidrag till kommuner och regioner, gör liberaler nog rätt i att dämpa sina förväntningar på resultatet av den här mandatperiodens ekonomiska politik. Däremot har regeringen en unik chans att lägga grunden för en ny svensk utrikespolitik.
Det sägs ibland att svenskar inte bryr sig nämnvärt om utrikespolitik. Till skillnad från exempelvis i USA brukar ämnet inte vara viktigt i valdebatter. Trots – eller kanske på grund av – det har vi i flera hänseenden en utrikespolitik som avviker från andra västerländska demokratier. Sverige är exempelvis ett av få västerländska länder med en ambassad i Nordkorea, man har länge valt att stå utanför såväl Nato som eurosamarbetet och erkännandet av Palestina som stat är ovanligt bland västeuropeiska länder. Därutöver har Sverige ett bistånd som, trots omläggning, fortfarande överstiger den internationellt överenskomna nivån.
Många av de utrikespolitiska avvikelserna är resultatet av ett förhållningssätt inspirerat 1960- och 70-talets radikala tidsanda, som Socialdemokraterna under lång tid låtit prägla politiken. Flera gånger har detta skadat relationerna med Sveriges demokratiska vänner, inte minst USA och Israel. Det har också givit stöd till socialistiska experiment – vilket bidragit till lidande på flera ställen i världen – och nedvärderat Sveriges roll som EU-medlem. Men i takt med utvecklingen i vår omvärld har arvet försatt Sverige i allt svårare situationer.
***
Nu har regeringen en chans att långsiktigt lägga om den svenska utrikespolitiken, med avstamp i säkerhetspolitiken, biståndspolitiken och den bredare internationella ekonomiska politiken. En mer liberal utrikespolitik bör fokusera på att fördjupa relationerna till demokratiska länder, etablera en långsiktigt hållbar nivå på biståndet, investera i institutioner och marknadsekonomi, samt etablera Sverige som en aktiv deltagare i EU.
En given start på Sveriges nya utrikespolitik är säkerhetspolitiken. Med Rysslands invasion av Ukraina och en snabb opinionsändring blev Sveriges val att stå utanför Nato en akut fråga att adressera. Utrikespolitiken knackade med andra ord på dörren och svenskarna fick anledning att tänka på varför Sverige står utanför den västerländska försvarsalliansen. Socialdemokraterna insåg snabbt att Natomotståndetinte längre var en hållbar linje och vände med opinionen.
Ett naturligt nästa steg är att se över Sveriges bilaterala relationer. Även här har Sveriges politik länge präglats av en politik som avviker från jämförbara länder då den till exempel inte nog prioriterar relationerna med demokratiska allierade. Vi har nyligen skakats av fruktansvärda bilder sedan den antisemitiska terrorgruppen Hamas dödat, skadat och kidnappat tusentals civila israeler. Trots att företrädare för Vänsterpartiet dagarna efter terrorn både lånat ut sina lokaler till Hamas-positiva grupper och gjort oacceptabla uttalanden, fördömde samtliga Sveriges partiledare Hamas och dess terror.
Nu behöver regeringen också fördjupa Sveriges relationer med Israel.
Medan ett förbehållslöst fördömande av terror är något man borde kunna förvänta sig av alla folkvalda, vittnar den unika samsynen om ett visst uppvaknande i frågan. Därför är det dags för regeringen att lägga fast en ny kurs. Ett bra första steg var det snabba agerandet i att pausa biståndet till Palestina. Nu behöver regeringen också fördjupa Sveriges relationer med Israel. En fördjupning behövs också i relationerna med exempelvis Taiwan och Armenien, som båda tydligt valt en demokratisk utveckling.
Även Sveriges bistånd har präglats av den radikala utrikespolitiken. När jag 2017 bodde i Tanzania var landet fortfarande en av de största mottagarna av svenskt bilateralt bistånd. Det exceptionellt stora bilaterala biståndet till Tanzania var en rest från Socialdemokraternas nära band till landets före detta socialistiska regim. Olof Palme stod nära landets första president Julius Nyerere. Med svenska skattepengar lät man därför under många år investera i Nyereres socialistiska experiment ”Ujamaa”, en kollektivisering av jordbruket som likt många andra sådana experiment slutade i katastrof. Det svenska stödet fortsatte trots att andra givarländer ville ställa hårdare krav på styrningen av biståndet till Tanzania. Det bör därför förstås som ytterligare ett exempel på en misslyckad svensk utrikespolitisk avvikelse.
Därför är det mycket positivt att regeringen nu håller på att lägga fast en ny biståndspolitik, där institutioner, marknadsekonomi och handel tillåts ta större plats. Det är däremot ett tillkortakommande att regeringen håller fast vid en biståndsbudget över den internationellt överenskomna nivån på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Avvikelsen från den överenskomna nivån skapar både ett incitament för andra givarländer att ge mindre (vilket de flesta gör) och riskerar att skapa misstro mot biståndet hos svenska skattebetalare. Att etablera en praxis på nivån 0,7 procent skulle därför skicka en viktig signal till omvärlden att Sverige är ett land som följer internationella överenskommelser och förväntar sig att andra länder gör detsamma.
***
I den bredare internationella ekonomiska politiken är Sveriges viktigaste forum EU och regeringen behöver börja agera därefter. I och med Storbritanniens utträde ur EU tappade Sverige en frihandelsvänlig allierad och Frankrike har sedan dess lyckats ta in unionen på en mer protektionistisk bana. Den franska presidenten Emmanuel Macron lade i sitt så kallade Sorbonne-tal för ett antal år sedan ut sin syn på EU:s framtid, där han bland annat menade att Frankrike och Tyskland bör leda reformeringen av unionen. Talet har sedan dess haft en inverkan på EU:s utveckling, till exempel vad gäller Macrons förslag att öka offentliga investeringar genom den gemensamma budgeten.
Vissa försök att balansera utvecklingen har kommit, till exempel det svenska initiativet till D9+, ett samarbete med andra medlemsstater som delar en positiv syn på frihandel och teknologisk utveckling. Men Sveriges engagemang i EU fortsätter att vara svagt. Sverige kommer ofta in sent i processen och hamnar därmed vid sidan när man behöver kompromissa mellan status quo och dåliga förslag.
Därför behöver Sverige samla sina allierade i D9+ och tillsammans lägga fram en egen version av Sorbonne-talet. En gemensam proaktiv vision för EU kan visa att gruppen är nog sammansvetsad för att påverka såväl unionens agenda som utnämningar till dess viktigaste poster. Då kan man bli en tung tredje part som inte llåter framtidsfrågorna avgöras genom kohandel mellan Frankrike och Tyskland. Det är särskilt viktigt att lägga ut en egen vision inför EU:s planerade utvidgning och de reformer som kan tänkas komma som ett resultat. Stärkta av ett ordförandeskap som bland annat lyckades föra upp konkurrenskraft på EU:s agenda bör regeringen nu fördjupa samarbetet med D9+ inför nästa års EU-val.
Regeringen behöver också ta de första stegen för att införa euron i Sverige, bland annat genom att finansministern tillsätter en ny utredning i frågan. Jag har tidigare beskrivit de ekonomiska och geopolitiska fördelarna med att införa euron och vill därför begränsa mig till att understryka den långsiktiga politiska vinst det skulle innebära för borgerligheten. Dels för att det skulle cementera en mer liberal svensk EU- och utrikespolitik. Dels för att det skulle ge Sverige större trovärdighet i en ny, mer proaktiv roll inom EU.
Kristerssons regering har hittills haft svårt att leverera på det ekonomiska området. För kriminal- respektive energipolitiken kommer det sannolikt att krävas flera mandatperioder för att kunna uppvisa resultat. Att färdigställa omläggningen av utrikespolitiken är därför inte bara en chans att visa handlingskraft – det kan även bli den här mandatperiodens stora liberala eftermäle.