Strax efter den ryska invasionen av Ukraina meddelade SEB att man omprövar den hållbarhetspolicy som tidigare hindrat bankens fonder att investera i försvarsindustriföretag som Saab. I en intervju med tidningen Affärsvärlden konstaterade bankens kommunikationschef Frank Hojem att det finns en ”viktig aspekt när det gäller att investera i försvarsindustri – och det är att det kan vara centralt för att kunna säkerställa och försvara demokratin, frihet och mänskliga rättigheter. Att demokratiska länder har en rättighet att kunna försvara sig.” 

Men som tidningens reporter konstaterade borde ju samma sak ha gällt 2020, då banken valde att införa begränsningen. 

Kriget i Ukraina, och den ryska upptrappning som föregick invasionen, har blixtbelyst orimligheten i de hållbarhetskriterier som många stora och populära pensions- och aktiefonder använder sig av för sina investeringar. Redan i december förra året avslöjades det att AP7, alltså soffliggaralternativet i premiepensionssystemet, hade svartlistat den finska verkstadskoncernen Wärtsilä eftersom företaget tillverkar en propeller som används av amerikanska, potentiellt kärnvapenbestyckade, ubåtar. 

Journalister började ställa frågor kring rimligheten och konsekvenserna i hållbarhetskriterierna.

Ett olycksfall i arbetet på AP-fonden skulle man kunna tro. Men AP7:s hållbarhetsstrateg,  Charlotta Dawidowski Sydstrand, försvarade beslutet i ett uttalande som närmast förde tankarna till 1970-talets nedrustnings- och neutralitetsivrande socialdemokrater: 

”Det handlar inte om att man bara beställer en propeller för ett kärnvapen utan det kommer med service, underhåll och ett stort engagemang. Så det är verkligen en involvering i kärnvapenproduktion.”

Händelsen ledde till att flera journalister började ställa frågor kring rimligheten och konsekvenserna i hållbarhetskriterierna, och om det verkligen var rimligt att hållbarhetsstrateger hos institutionella placerare som fondförvaltare och pensionsfonder tilläts avlöva demokratier möjligheterna att försvara sig och avskräcka fiender. 

För AP7 visade sig vara långt ifrån ensamma. I en stor granskning i Affärsvärlden, publicerad i slutet av januari, medan de ryska invasionsförberedelserna pågick inför öppen ridå, framkom det att såväl Swedbanks fondbolag Robur och SEB Fonder som Handelsbanken Fonder hade strikta policies kring investeringar i försvarsindustriföretag. 

I artikeln motiverade en företrädare för Handelsbanken Fonder sin hållning med att det finns ”uppenbara hållbarhetsrisker i vapen- och försvarsindustrin, till exempel när det gäller mänskliga rättigheter”.

Den rimliga invändningen är förstås att fri- och rättigheter inte är särskilt mycket värda om det inte finns vapen att försvara dem med. Men hållbarhetsstrategerna har sannolikt inte bekantat sig med Thomas Hobbes – som 1651 skrev att “avtal utan svärdsmakt bakom sig är bara tomma ord”. De tänker bara att det där med vapen verkar ju lite otrevligt.

Undantaget i granskningen var Nordea Fonder – det enda av de större fondbolagen som då ägde aktier i Saab – där presskommunikatören David Henriksson konstaterade det självklara: ”Det är viktigt att komma ihåg att enligt FN:s principer har länder rätt till självförsvar vilket betyder rätt till ett försvar.”

På många sätt framstår de institutionella ägarnas hållbarhetskriterier som en nidbild av imagebesatt politik.

Många fondförvaltare motiverar sina hållbarhetspolicies med att det handlar om att följa spararnas önskemål. Men i ärlighetens namn vore det intressant att höra hur många kunder som hört av sig till någon av storbankerna och begärt slippa fondspara i företag som Saab. En misstanke är i varje fall att fler hört av sig och krävt förändring efter att Affärsvärlden, men också tidningar som Dagens Industri och Svenska Dagbladet, uppmärksammat hållbarhetskriteriernas orimliga effekter. 

På många sätt framstår de institutionella ägarnas hållbarhetskriterier som en nidbild av imagebesatt politik. Ställningstaganden ska kännas bra i magen, inte orsaka dålig stämning på en middagsbjudning eller ge negativ publicitet. Vilka konsekvenser ställningstagandena får är av underordnad betydelse. Politisk korrekthet skulle en del säkert kalla det.

Eller som SEB:s kommunikationschef urskuldande försökte förklara införandet av den policy som nu ändrats: ”Man ska komma ihåg att många institutionella investerare har en syn där man har totalstopp för investeringar i försvarsindustrin.”

***

Debatten om de institutionella investerarnas hållbarhetskriterier och den politisering av ägandet de för med sig har hittills framförallt handlar om försvarsindustrin. Men frågan berör långt fler branscher och riskerar i själva verket att få stor betydelse för kapitalismens funktionssätt och samhällsutvecklingen i stort. 

Larry Fink heter chefen för en av världens största fondförvaltare, amerikanska Blackrock. I en värld där betydande delar av ägandet i världens företag ligger hos pensionsfonder och andra institutionella investerare är Fink en maktfaktor. De krav hans företag ställer på möjliga investeringsobjekt måste styrelser och företagsledningar ta på största allvar.

Tidigare i år skrev Fink ett brev till cheferna för de företag Blackrock investerat i och målade utifrån begreppet stakeholder capitalism upp sin idé om hur kapitalismen bör fungera:

”I dagens globalt sammankopplade värld måste ett företag skapa värde för och uppskattas av alla intressenter för att kunna skapa långsiktigt värde för aktieägarna.”

Företag levererar helt enkelt bättre resultat om de är medvetna om sin roll i samhället och agerar i linje med deras anställdas, kunders, samhällens och aktieägares intressen, skriver Fink. Det kan tyckas okontroversiellt – kapitalism har visat sig vara ett utmärkt sätt att skapa bättre samhällen och lyckligare människor. Men det viktiga – och det är här tanken på en intressentkapitalism skiljer sig från en mer traditionell syn på kapitalismen – är att allt detta uppnåtts genom att företagare fokuserat på att vara just företagare – inte på att agera i “samhällets intresse”. Adam Smiths bagare bakade som bekant inte brödet av allmän välvilja, lika lite som Volvo idag utvecklar en ny elektrisk SUV av omtanke om planeten. Ändå bidrar de båda till ett bättre samhälle.

Visserligen försäkrar Fink i brevet att hans idé om kapitalismen inte handlar om politik eller en viss ideologisk agenda, och att vinsten förblir det centrala måttet på framgång. Men konsekvensen av Finks resonemang blir ändå utpräglat politisk, i det att företagandets logik blir en annan. 

Att agera i samhällets intresse, i intressentkapitalistisk bemärkelse, innebär i praktiken att företagandet behöver underkasta sig samhällsdebattens föränderlighet och normer. Detta är också något som Fink tar upp när han konstaterar att företagsledare i en politiskt polariserad värld ”alltid kommer att ha en grupp intressenter som kräver att vi gör en sak, medan andra intressenter kräver att vi gör precis tvärtom.”

Man vill inte vara den företagsledning eller styrelse som får besvärliga frågor om i grunden politiska frågor.

Konsekvensen av detta lär nästan ofelbart bli olika typer av försök att passa in i samhällsdebattens för tillfället dominerande trender. Man blir politiskt ängslig. Det är svårt att se hur ett sådant förhållningssätt går att förena med de innovationer och det långsiktiga värdeskapande som är företagandets och kapitalismens kärna. 

Att företag är känsliga för denna typ av prioriteringar från viktiga institutionella investerare är självklart. Man vill inte vara den företagsledning eller styrelse som får besvärliga frågor om i grunden politiska frågor i dialogen med ägarna eller på bolagsstämman. Med tanke på hur stor andel av kapitalet på aktiemarknaden som institutionella investerare står för är riskerna uppenbara.

Ett exempel på hur fel det kan gå är den mångfalds- och inkluderingsplan som Wallenbergsfärens investmentbolag Investor tog fram i höstas, och efter hård kritik från bland annat Dagens Industris ledarsida backade från. 

Konsekvensen av planen var att man öppnade för avancerad social ingenjörskonst inte bara i Investor, utan även i företagets portföljbolag, alltså flera av det svenska näringslivets giganter som Atlas Copco, Electrolux och Ericsson. För att säkra mångfald och inkludering skulle varje rekrytering och varje sammansättning av interna arbetsgrupper inte bara bedömas utifrån lämplighet, utan även utifrån kriterier som könsidentitet, sexualitet, etnicitet, religion och så vidare. 

Vad vi ser är med andra ord hur det tankesätt som kommit att prägla den amerikanska universitetsvärlden – och i betydande utsträckning kommit att hindra ett fritt meningsutbyte inom akademin – även börjat prägla det internationella näringslivet. Företagsledningar tvingas plötsligt börja tala samma språk som universitetslektorer i sociologi. Det är knappast en positiv utveckling.

***

Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter är kanske främst känd för sina studier av entreprenörskapets betydelse och begreppet kreativ förstörelse. Den ekonomiska utvecklingen drivs av att gamla verksamheter tvingas lämna plats för nya. I denna process har entreprenören en avgörande betydelse.

Efter en akademisk karriär i Europa och en kort tid som finansminister i den nya österrikiska republiken efter första världskriget flyttade Schumpeter 1932 till USA och Harvarduniversitetet. I januari 1936 var han inbjuden att hålla en föreläsning vid United States Department of Agriculture Graduate School i Washington DC under rubriken  ”Kan kapitalismen överleva?”. Schumpeter inledde föreläsningen med att konstatera att ”Enligt min mening är svaret på rubrikens fråga nej”.

Det var en tid då frågan om man skulle välja kapitalism och socialism som ekonomiskt system för många framstod som högst relevant. Sovjet industrialiserades snabbt och många såg framför sig att ett socialistiskt system skulle kunna leverera ett minst lika stort välstånd som kapitalismen. Men Schumpeters svar handlade varken om de ekonomiska systemens funktionsduglighet eller om risken för en socialistisk revolution. För Schumpeter var det uppenbart att kapitalismens förmåga att leverera höjd levnadsstandard var överlägsen socialismens, men i just detta rymdes också fröet till dess fall. 

Viktigare än välståndet var nämligen de samhälleliga värderingar, eller den civilisation som systemet skapar. ”Den borgerliga kapitalismens själva framgång tenderar att minska dess egen betydelse för framtiden”, menade Schumpeter.

I takt med att välståndet stiger kommer de ekonomiska angelägenheterna att spela allt mindre roll för människor: ”Energin kommer inte att lika uteslutande koncentreras på ekonomiska arbetsuppgifter.” 

Ord blir viktigare än resultat, varnade Schumpeter, och såg hur företagandets logik skulle närma sig politikens.

Vad Schumpeter konstaterade var att dessa samhälleliga värderingsförändringar även skulle påverka hur företagen fungerade. De egenskaper som premierades i de växande storföretagen skulle, menade Schumpeter, bli andra än de som värderas högst i den entreprenöriella kapitalismen. 

Ord blir viktigare än resultat, varnade han, och såg hur företagandets logik skulle närma sig politikens när även storföretagen kom att befolkas och styras av en högutbildad tjänstemannaklass utan naturlig koppling till, och förståelse för, entreprenörskapets och den kreativa förstörelsens processer. Snarare skulle denna tjänstemannaklass komma att argumentera mot kapitalismen och betrakta den som ett hot mot sina egna samhälleliga ideal – inte minst i fråga om ekonomisk jämlikhet.

Konsekvensen av detta, varnade Schumpeter, skulle bli en tilltagande byråkratisering av det ekonomiska livet och därmed en risk för “en betydande dämpning av tillväxttakten i framtiden.” I praktiken skulle de innovationsprocesser som för Schumpeter var utmärkande för kapitalismen ersättas av ett ekonomiskt system snarlikt socialism.

Det var inte en utveckling Schumpeter såg som eftersträvansvärd, men som han konstaterade i ett känd formulering:  “Om en läkare förutspår att patienten kommer att dö, betyder det inte att han förtjänar det.”

***

Det är lätt att se parallellerna mellan Schumpeters varning från 1936, som han sedan återkom till i sin mest kända bok Capitalism, Socialism and Democracy (1942), och dagens diskussion om hållbarhetskriterier i näringslivet och bland institutionella investerare.

Vad vi ser idag är ju hur företagandet i hållbarhetens namn underkastas andra normer och ideal än entreprenörskapets, och hur dessa ideal i allt större utsträckning letar sig in i företagen. Det handlar alltså inte om den typ av samspel och konflikt som alltid funnits mellan politik och företagande, utan om hur politikens ideal och normer integreras i företagandet. De två samhällssfärerna får ett gemensamt normsystem.

Med det följer inte minst en riskaversion som känns igen från politiken. Det viktiga är att beslut känns och ser bra ut – inte nödvändigtvis att de ger det långsiktigt bästa utfallet. Det är raka motsatsen till att bejaka den kreativa förstörelsen.

Schumpeters förutsägelse slog aldrig in, tvärtom. Kapitalismen överlevde och blomstrade.

De företag som utvecklats till att bli den typ av byråkratier Schumpeter varnade för fick det allt svårare, medan digitaliseringens vågor från tidigt 1980-tal och framåt skapade enorma möjligheter för entreprenörer. Det är en process som från ett svenskt perspektiv inte minst beskrivits av ekonomhistorikern Jan Jörnmark, bland annat här i Smedjan.

Pehr G Gyllenhammars imperiebyggande – och uttalade motstånd mot entreprenörskap – fick Volvo att förfalla. Och Sveriges största företag återhämtade sig först fullt ut med dagens utpräglat entreprenöriella kinesiska ägare. Samtidigt byggde schumpeterianska entreprenörer som Jan Stenbeck med kapital hämtat från Bergslagens krisande basindustri företag som lade grunden för helt nya branscher och ett på många sätt helt nytt samhälle.

Att Schumpeters varningsord trots detta känns relevanta beror på att dagens politisering handlar om ägandet.

Det kan tyckas paradoxalt, men sannolikt underskattade Schumpeter den disruptiva kraft som entreprenörskapet rymmer. I längden vinner det över politiska byråkratier – såväl offentliga som privata. 

Att Schumpeters varningsord trots detta känns relevanta beror på att dagens politisering i så stor utsträckning handlar om finansinstituten och ägandet – och då särskilt det allt viktigare institutionella sådana, som i många fall står långt ifrån det entreprenöriella. Risken är att företag och entreprenörer vars idéer faller utanför ramen vid en snäv dagspolitisk bedömning om rätt och fel får svårt att skaffa finansiering. Att det är en högst påtaglig risk har exempelvis Saabs finanschef Christian Luiga vittnat om i en intervju med Financial Times tidigare i år. 

Det är ett scenario som är snarlikt det Schumpeter målade upp 1936. Hållbarhetsstrategerna skriver på så sätt in sig i en lång tradition av hot mot kapitalismen – från proletariatets revolutionära förtrupp till löntagarfondssocialismen.

Joseph Schumpeters föreläsning ”Kan kapitalismen överleva?” finns återgiven i svensk översättning i boken ”Schumpeter – om skapande förstörelse och entreprenörskap” (1994).

Omslagsfoto föreställande två JAS 39 Gripen E: Saab Technologies