Nu (S)vänger det!
Socialdemokraterna byter åsikt lika ofta som en steppdansare byter fot, och stora delar av det offentliga Sverige dansar med i (S)vängarna. Det man fördömer ena månaden blir plötsligt politik månaden efter. Trots att socialdemokraternas långa maktinnehav är brutet, verkar partiet ha behållit problemformuleringsprivilegiet.
Minns ni regeringens stora flyktingmottagnings-kickoff på Münchenbryggeriet? Det var oktober 2015, flyktingkrisen började bli påtaglig och Stefan Löfven hade bjudit in till nationell samling för integration. Inlevelsefullt talade han om hur ”ett av de främsta, bästa länderna i världen” skulle klara av flyktingkrisen, precis som vi gjorde på 40-talet och 90-talet.
– Med oss i arbetet har vi solidariteten, förmågan att också se sig själv i andra, att känna empati och förstå att när jag hjälper andra så hjälper jag också mig själv. Vi hjälper varandra. Det är en mycket djup svensk värdering som vi ska stå upp för.
Stämningen var entusiastisk. Kungaparet och Abba-stjärnan Benny Andersson var hedersgäster. Hundratals representanter för det offentliga, den privata sektorn och civilsamhället var på plats. Det var en gala för den humanitära stormakten.
En och en halv månad senare, 24 november 2015, kallade Löfven till presskonferens. Tillsammans med en uppriven Åsa Romson deklarerade han att flyktingsituationen var ohållbar. Regeringen ville nu anpassa svenska asylregler till EU:s miniminivå: tillfälliga uppehållstillstånd, begränsning av anhöriginvandring, utökade ID-kontroller vid gränsen.
– Syftet är att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande.
Från moralisk supermakt till EU:s miniminivå på bara några veckor. Det är en av de mer radikala omsvängningarna i Sveriges politiska historia, men det är långt ifrån Socialdemokraternas enda. Partiet har gjort en vana av att kvickt som en kameleont skifta färg för att anpassa sig till bakgrunden.
Tiggerifrågan är ett exempel. I förrgår (11/4) beslutade partikongressen att skärpa åtgärderna för att stoppa tiggeriet. Redan i december uttalade Löfven att förbud mot tiggeri är något man bör titta på. Det står i skarp kontrast till partiets tidigare fördömande av tiggeriförbud: ”en enkel lösning som gör att vi slipper se problemen”.
Och så är det polisfrågan. 18 mars, när Liberalerna krävde 25 000 poliser i kontrast till dagens 20 000, sms:ade inrikesminister Anders Ygeman till TT: ”Jag tänker inte ge mig in i någon polisauktion. I går ville Liberalerna ha 22 000 poliser, i dag säger de 25 000. Vad bjuder de i morgon?”
Sedan, efter terrorattentatet i Stockholm, lade han själv budet 10 000 nya poliser.
Det leder i sin tur tankarna till försvarsminister Peter Hultqvist, som deklarerade att han inte tänkte delta i någon anslagsbingo kring försvaret, för att ett par månader senare skaka hand med M, C och KD om just ökade anslag till försvaret.
Slutligen har vi frågan om avvisning av personer som nekats asyl. Minns debatten om polisens inre utlänningskontroller 2013, Reva-projektet, när Socialdemokraternas linje var att det var fel att genomföra kontroller baserade på utseende. Morgan Johansson, partiets rättspolitiske talesperson och sedemera justitieminister, riktade skarp kritik mot att polisen blivit instruerad att lägga mer resurser på att verkställa avvisningar av papperslösa.
– Polisen klarar bara upp sjutton procent av anmälda brott. Bara fyra procent av bostadsinbrotten. Det är alldeles för lågt. Regeringen borde säga till polisen att prioritera det i stället för avvisningarna.
Även frågan om papperslösa blev aktuell på nytt efter förra veckans attentat. Terroristen Rakhmat Akilov hade fått ett avvisningsbeslut ett par månader tidigare, och gått under jorden. Medan Löfven uttryckte sin frustration över att Akilov inte tvingats lämna landet gav Morgan Johansson uttryck för en ny åsikt:
– Har man fått avslag ska man lämna landet, frivilligt eller med tvång.
– Det behövs fler åtgärder. Det är självklart så att den som saknar asylskäl eller skyddsbehov ska återvända, var Anders Ygemans kommentar.
Att ett parti ändrar ståndpunkt är inte nödvändigtvis dåligt. Men de senaste åren har Socialdemokraterna bytt fot som steppdansare, och det absurda är att stora delar av Sverige hänger med. När Socialdemokraterna svänger, svänger åsiktskorridoren efter.
Poängen är att det finns en tendens hos opinionsbildare att ändra sin uppfattning om vad som är rumsren politik och retorik i samband med att Socialdemokraterna ändrar sin politik och retorik. Det tydligaste exemplet är förmodligen Aftonbladets ledarsida, som gick från att vara skarpt kritisk till stängda gränser till att, när regeringen införde gränskontrollerna, efter ett tag ställa sig bakom dem.
Under större delen av efterkrigstiden bar Sverige drag av en enpartistat. Socialdemokraterna verkade ha tecknat en evighetsprenumeration på makten, och med långt maktinnehav kommer problemformuleringsprivilegiet. Kanske blev vi i Sverige så vana vid att det Socialdemokraterna säger är den accepterade normen, eftersom majoriteten ju så länge tycktes dela partiets åsikt?
Den alternativa förklaringen är att Socialdemokraterna framstår som så trovärdiga åsiktsmässiga steppdansare att det helt enkelt känns som en bra idé att valsa med. Den förklaringen är ungefär lika övertygande som nästa socialdemokratiska fördömande av ett fenomen som, att döma av mönstret, egentligen bara väntar på att bli S-politik.