Under försommaren förra året blev det uppenbart att Northvolt drogs med omfattande produktionsproblem samtidigt som bolaget stod inför ett jättelikt behov av ny finansiering. Det gjorde att Peter Carlsson gav en intervju i Dagens Industri, där han dessutom analyserade den norrländska nyindustrialiseringens absoluta akilleshäl:

Platsen var rätt, hela vårt fokus på att bygga världens grönaste batteri och göra det kostnadseffektivt backas upp av de förutsättningar som finns i Skellefteå, men sedan kanske vi inte insåg fullt ut vilket jobb det skulle bli att ta in så mycket människor i inflyttning till Skellefteå. Det är svårt och dyrt att hitta permanenta bostäder i Skellefteå och det är väldigt dyrt att flyga dit. Vi hade kanske gjort det hela något långsammare för att säkerställa att ekosystemet runt omkring hänger med.

Försöken att bygga nya industrier i landets svagaste delar har nu pågått oavbrutet i nästan tre decennier. Gemensamt för de stora projekt som genomförts är att de drivits av vidlyftiga politiska mål och orealistiska förväntningar på ny teknik. Resultatet har blivit upprepade haverier, vilket skapat allt större obalanser i det Carlsson kallade ”ekosystemen” – vilket egentligen är ett uttryck för att det råder en avgrundsdjup skillnad mellan den frälsarliknande stämning som rådde för bara två år sedan och vad som verkligen är möjligt att genomföra i delar av landet som förlorat kompetens och arbetskraft i ett drygt halvsekel. 

De senaste årens återindustrialiseringshajp har sina rötter hela vägen ned i Göran Perssons stora vision om ”Det gröna folkhemmet” som han lanserade våren 1997. Folkhemsnamnet markerade en brytning med den utveckling som pågått i flera decennier. Globaliseringen hade skjutit fart under 1980- och 90-talet, när kapitalmarknaderna liberaliserades och digitaliseringen förändrade konkurrensvillkoren rakt genom hela ekonomin. Nationella modeller föll sönder och i början av 1990-talet hade den svenska devalveringsvägen nått vägs ände. Det ledde till djupgående förändringar, där kunskapsintensiva branscher i storstäderna växte mycket snabbare än tidigare. De traditionella industribygderna gick däremot in i en utdragen omstruktureringsprocess där industrier hårdrationaliserades samtidigt som befolkningen åldrades.

Göran Perssons satsning lanserade en återgång till en tryggare tid, när staten och kommunerna skulle återta ledningen.

Det var i den förändringen ideologin bakom ”Det gröna folkhemmet” fanns. Perssons satsning lanserade en återgång till en tryggare tid, när staten och kommunerna skulle återta ledningen på samma sätt som 1960-talets reglerade investeringsverksamhet. De akuta skulderna från nittiotalskrisen var betalda, och nu var det enligt Persson dags att ta tillbaka kommandot:

Vi är inte längre beroende av [marknadens] pengar. Vi blev fria, tog tillbaka makten. Nu är det svenska folket som i demokratisk ordning ska besluta hur vi ska använda den återvunna friheten. Vad som saknas i det svenska välfärdssamhället och som gör att det i dag är skadat är bristen på framtidstro. 

Det var synnerligen ambitiösa mål, och visionerna bakom de nya folkhemsindustrierna drevs därför av upphaussade förväntningar om att man med revolutionerande ny teknik skulle kunna förändra moderna och globaliserade industrier. Georg Andersson, som var landshövding i Norrbotten, presenterade de omfattande etanolsatsningar som inleddes 1997 på ett typiskt sätt:

Trädavfallet är i praktiken ett oljefält som vi inte utnyttjar. Projektet är helt i linje med energiomläggningen och regeringens strävanden att skapa fler jobb…

När bara tekniken var färdigutvecklad skulle alltså den internationella marknaden ersättas med en svensk, där man kunde bygga fem etanolfabriker på rad längs den norrländska kusten. I konceptet fanns alla delar en politiker kunde drömma om: sysselsättning, insparad utländsk valuta och dessutom stora internationella exportframgångar som hägrade allra längst fram. 

Egentligen var de gröna folkhemssatsningarna en merkantilistisk variant av den importsubstitutionspolitik som latinamerikanska länder misslyckades med under 1960-talet. I Sverige var det olja som skulle ersättas med trädavfall och spillvärme som skulle odla bananer i Sveg. Problemet var bara att de nationella lösningarna saknade stordriftsfördelar. Tekniskt sett kan man bygga bilar i Argentina eller koka etanol av tallkottar, men produktiviteten blir knappt mätbar.

Etanolsatsningarna i Norrland mötte det hindret redan 2007–2008. I brist på egna möjligheter att tillfredsställa efterfrågan sökte man då SIDA-pengar för att starta sockerrörsodlingar i Tanzania och Mozambique. Vid det laget liknade satsningarna en nyinspelning av Åsa Nisse i Raketform vilket sannolikt bidrog till att ingen förmådde ta det som pågick på allvar för att sedan göra en kritisk utvärdering av det.

Samtidigt som etanolen och andra satsningar föll ihop fortsatte den subventionerade utbyggnaden av vindkraft i de två norra elområdena (figur 1). Det innebar att norra Sverige stod med ett mycket stort överskott av kraft när vindkraftverken började bli klara, nästan exakt samtidigt som det nya elområdessystemet infördes 2012. Chefen för Skellefteå Kraft – som hörde till de som byggde ut mest vindkraft – uttryckte sin oro för vad som kunde hända om det inte fanns nog med efterfrågan på all kraft som producerades fram emot 2020-talet: 

Om vi inte får en fungerande infrastruktur finns det risk för att elen blir instängd i norra Sverige…

Den stora frågan var vart man kunde hitta elkonsumenter som kunde använda all den nyutbyggda kraften.

Den stora frågan var vart man kunde hitta elkonsumenter som kunde använda all den nyutbyggda kraften. Det var i det kritiska läget som Luleå verkade ha hittat en lösning, när kommunen tillsammans med det lokala energibolaget lyckades få Facebook att etablera sina serverhallar i staden 2011. De stora amerikanska nätverksbolagen som Amazon, Google och Facebook hade då alla nått en sådan storlek att de behövde etablera jättelika datacenter i Europa och detsamma gällde de bitcoinproducenter som precis vid den tidpunkten också hade börjat efterfråga enorma mängder kraft. 

I det läget valde samtliga inblandade aktörer att snabbt glömma alla satsningar på gröna folkhemsindustrier för att istället ge sig ut på jakt efter elhungriga internationella förbrukare. Luleå, Boden och Piteå hade skapat det gemensamma etableringsbolaget Node Pole, men framgången gjorde att det bolaget under 2016 togs över av Vattenfall och Skellefteå Kraft som hade mycket större resurser för att jaga utländska elförbrukare. Framgången uppmärksammades också av Eon och kommunerna i Västernorrland som samtidigt skapade den egna organisationen Big Green Data som också gav sig ut på jakt efter energihungriga utländska företag. 

Den gränslösa optimismen är en självklar del av det nya internationella affärskonceptet. Skellefteå Krafts vd förklarade i samband med köpet av Node Pole de möjligheter som fanns:

… berett vägen för de tio datacenter som hittills etablerats i Norrbotten och Västerbotten. Flera tusen arbetsplatser ligger i potten… Vi vill verka för en utveckling i hela regionen. Med samarbete är jag övertygad om att de flesta kommer att ha datacenter hos sig…

I trakten av Sundsvall var optimismen lika stor i ledningen för Big Green Data:

Facebooks etablering i Luleå är det stora paradexemplet som alla har för ögonen. Huvudsyftet är att erbjuda skräddarsydda platser för dataservrar som alstrar mycket värme. Säljargument är hållbar, billig elektricitet och massor av kyla i luft och i älvar och hav. Vi har elen, vi har fiber, vi har det kalla klimatet. Här kan man verkligen kapa sina kylkostnader…

När sedan de stora kraftbolagen och kommunerna gav sig ut på sina resor för att värva datacenter hade de två saker i bagaget: dels stora mängder nyutbyggd vindkraft och dels exploateringsklara industriområden i ett tiotal olika kommuner. Att områdena stod färdiga med bygglov berodde ofta på att de planerats för nybyggen i samband med de gröna folkhemssatsningarna. Båda dessa tillgångar var starkt efterfrågade i ett läge där kärnkraften stängdes ned i södra Sverige, samtidigt som planläggningstider för nya områden där inte sällan kan ta mer än ett decennium. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Under andra halvan av 2010-talet hände dessutom något som inte ens de största nyetableringsoptimisterna hade kunnat förvänta sig. Efter den stora kapitalmarknadskrisen åren kring 2010 började globaliseringen ifrågasättas på ett helt nytt sätt, parallellt med att miljöproblem fick ett allt större utrymme i den allmänna debatten. Under några hektiska år kring 2020 skulle det utlösa en euforisk stämning, när det verkade som att Norrland skulle kunna rädda hela Europas ekonomi med oändliga mängder grön el som bara väntade på ett kombineras med allehanda sällsynta mineraler.

To be continued.

Foton: Jan Jörnmark

Den andra av artiklarna om önsketänkandet bakom nyindustrialiseringen av Norrland hittar du här.