Objektet ”Kulturprofilen” och medieetiken
Flera stora redaktioner har valt att inte namnge Kulturprofilen, som står åtalad för två våldtäkter. Anonymieringen sägs ha medieetiska skäl, men samtidigt innebär den ett objektifierande som gör det möjligt för nyhetsredaktioner att skapa distans till en individ de själva haft kopplingar till.
Man gör en människa till objekt. Man kallar honom ”Kulturprofilen”. Inte bara i början av rapporteringen utan nästan i ett års tid. Medieetiskt säger man att det är för att skydda personen, att överväga ”konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor”. Men den etiska frågan är mer komplex än att man skulle vara etisk bara genom att undvika att publicera namnet.
Även efter det att ”alla” vet vem han är och att andra uttalar hans namn så förblir han ”Kulturprofilen” på flera av de stora redaktionerna. Med tiden skapas en stereotyp, ett objekt som överskuggar människan. Anonymisering kan innebära etiska problem, vilket ”Kulturprofilen” är exempel på.
Att objektifiera en människa är en handling som har kritiserats starkt av feminister av alla slag. Samtliga etiska teorier som vill värna en sund människosyn klandrar ett sådant förfarande. Vissa etiska positioner argumenterar att inte ens djur bör objektifieras. Kritiken mot objektifiering handlar i hög grad om att människan görs till ett ting, berövas sitt namn eller förminskas till en siffra. Hon avkläds värdigheten och förväntas inte bemötas som en medmänniska.
När bland andra Dagens Nyheters kulturredaktion naglar fast den anklagade som ”Kulturprofilen” så är det inte en oskyldig handling. Inte heller är det ett sätt att skydda den numera åtalade och häktade*. Det är i stället att som journalist och opinionsbildare svära sig fri från ansvar enligt logiken att han ändå bara är ett ting. Man förminskar därigenom en människas hela liv till att bli identiskt med det brott han anklagas för. ”Kulturprofilen” blir den ram som mannen ska fogas in i.
Låt mig med ett exempel visa hur det tar sig uttryck. Dagens Nyheter rapporterar från första dagens rättegång. Ett stort medieuppbåd är samlat utanför rättssalen. Då ”utspelade sig en märklig scen. Kulturprofilen lämnade samtalsrummet och gick under någon minut fram och tillbaka i tingsrättens korridorer.” Folk började diskutera det inträffade och att han hade stått tyst framför dem. Vad hade hänt? ”Kulturprofilens advokat förklarade senare att det bara handlade om att mannen sökt efter en toalett.”
Att lägga allt på bordet hade varit att skapa en komplexitet som hade drabbat även Dagens Nyheter.
Händelsen är så betydelsefull att den placeras i början av artikeln. ”Kulturprofilen” behövde alltså gå på toaletten. Det är inte bara en löjeväckande rapportering utan det avslöjar också hur en vanlig mänsklig handling blir ett avsteg från den objektifiering man skapar. Läs meningen igen: ”Kulturprofilens advokat förklarade … att mannen sökt efter en toalett”. Meningen rymmer i sin enkelhet paradoxen i bevakningen. Objektet utför mänskliga handlingar och detta är så väsentligt att det blir en del av dramaturgin.
I journalisternas etiska regler uppmanas publicister att vara försiktiga med att namnge personer om de kan skadas av det. Det är en klassisk och återkommande diskussion inom medieetiken var gränsen för det går. Olika redaktioner har olika policy. Det som sker när personer objektifieras är en besläktad, men en annan slags diskussion. När skyddet av personen i stället har förändrats till ett skambeläggande så har en objektifiering inträtt. Skam kan givetvis vara resultatet även om namnet är offentligt, men avståndet till människan blir större om man legitimerar ett begrepp som objektifierar personen. Anonymisering är alltså inte etiskt rätt per se. Man säger sig plocka etiska poäng genom att inte namnge, men silar ibland ändå fakta så att berättelsen om objektet ”Kulturprofilen” ska stämma.
Dagens Nyheter har exempelvis inte velat fördjupa komplexiteten av kultursfärens mångåriga samarbete med mannen ifråga. Det är mängder av medarbetare och intellektuella som genom åren har medverkat vid hans kulturscen kallad ”Klubben”. Enligt en tidigare medarbetare så betalade Bonnierförlagen och Expressen vin och tilltugg flera hundra gånger i samband med eventen. Deltagares föredrag kunde ofta tryckas i DN:s eller Expressens kulturdel. Det var alltså inte endast Svenska Akademien och ”Klubben” som stod varandra nära, utan också Dagens Nyheters kulturredaktion genom många år av samarbete genom kulturartiklar, recensioner och betalning av mingel.
Sådana detaljer har inte berättats sedan den anklagade blev ”Kulturprofilen”. Det kanske inte har med saken att göra, invänder någon. Men det har det. Att lägga allt på bordet hade varit att skapa en komplexitet som hade drabbat även Dagens Nyheter. Den anonyma före detta medarbetaren säger: ”Det var ju de [DN:s kulturredaktion] som skapat honom och hans kulturscen, tillsammans med Expressen och Bonnierförlagen”. Eftersom så många är insyltade finns det anledning att misstänka att priset som mannen måste betala är högt – oavsett om han slutligen fälls för våldtäkt eller inte. Därför behöver han förtingligas med ett tillmäle som ”Kulturprofilen”, för att de som har intresse av objektifieringen själva ska slippa bli indragna.
*För att vara konsekvent med mitt eget resonemang hade jag velat namnge honom, men Smedjans redaktion har fattat ett principbeslut om att kalla honom ”Kulturprofilen”.