Offentliga bibliotek skall inte censurera litteraturen
Bibliotekarier vid skattefinansierade bibliotek skall inte kunna undanhålla låntagarna litteratur bara för att den inte stämmer med den för tillfället rådande "värdegrunden", har Justitieombudsmannen slagit fast. det är tur, menar Carl Rudbeck, för annars hade en stor del av världslitteraturen fått stryka på foten.
Justitieombudsmannen (JO) har beslutat att bibliotek inte kan vägra att tillhandahålla böcker med förgripligt innehåll. Det ska inte längre i princip (om hur praktiken kommer att se ut vet vi ännu för lite) vara möjligt för en nitisk och beskäftig bibliotekarie att möta en kunds önskemål med ett snipigt: Den boken får du inte låna för den står inte på vår värdegrund. Den innehåller rasistiska, främlingsfientliga, islamofoba idéer och alltså tänker vi inte göra den tillgänglig för allmänheten.
Om man tittar bakåt så visar det sig att många bland klassikerna inte delar värdegrund (hemska ord!) med förespråkare för det just nu politiskt korrekta.
Så tycks det ha låtit på åtminstone några av landets bibliotek. Nu har JO satt stopp för sådana förmyndarfasoner. Väl är det, för annars hade det snart kunnat bli ganska tomt på bibliotekens hyllor; en massutrensning av våra vanligaste klassiker hade stått dörren.
Om man tittar bakåt så visar det sig att många bland klassikerna inte delar värdegrund (hemska ord!) med förespråkare för det just nu politiskt korrekta.
Bland de första att hamna på soptippen hade varit Dante. För hur skulle en politiskt korrekt bibliotekarie kunna stå ut med att ha Den gudomliga komedin i sina samlingar. Dante, en hemsk islamofob, hade nämligen det dåliga omdömet att placera Muhammed, islams profet, djupt nere i helvetet bland dem sådde split och osämja. Vissa böcker behöver man ju inte ens öppna för att begripa att de inte hör hemma på ett offentligt finansierat bibliotek i dagens Sverige. Det räcker att läsa titlarna för att begripa att alla rättänkande människor måste finna dem stötande. Här används kategorier som Idioten (Dostojevskij) för att nu inte tala om Joseph Conrad som skrev en novell vars titel man inte längre vågar citera annat än i censurerad form: The N-word of the the Narcissus. Sådana titlar väcker ångest hos känsliga läsare som naturligtvis måste skyddas mot traumatiska upplevelser.
Vissa böcker behöver man ju inte ens öppna för att begripa att de inte hör hemma på ett offentligt finansierat bibliotek i dagens Sverige.
Célines romaner måste slängas. Céline, som väl är den största franska romanförfattaren sedan Proust, var en ökänd antisemit. I Ezra Pounds dikter blandas den storslagna och genialiska poesin med grotesk antisemitism. Några av den politiska filosofins största namn måste plockas bort. John Locke som brukar räknas bland liberalismens grundare hade ekonomiska intressen i tidens florerande slavhandel. Jean-Jacques Rousseau, vars betydelse för den moderna världens ideologier är svår att överskatta, var något av ett monster. Han lämnade bort sina barn till tidens brutala barnhem och svek sina vänner. Carl Schmitt var en briljant statsrättsteoretiker och filosof men han var också fascist.
Jag skulle kunna fortsätta en här katalogen länge än. Men snart står det klart att den som bara vill läsa det som i dag anses rätt och riktigt därigenom berövar sig en stor del av kulturarvet och kommer att leva i fattig värd. Om inga avvikande röster längre får förekomma, och då menar jag de verkligt avvikande, de som förespråkar det som de flesta av oss – och ofta med rätta – anser förhatligt, blir det intellektuella livet ett slags eko-kammare där fromma och till intet förpliktigande klichéer studsar fram och tillbaka. Snart kommer det att låta som en debatt i FN:s generalförsamling.
Så tack JO för att ha slagit fast att också idéer som bara delas av ett fåtal också ska ha hemortsrätt på skattefinansierade institutioner.