Ordning i den politiska sandlådan
Lögner och överdrifter om politiska motståndare förstör det offentliga samtalet, vilket blev särskilt tydligt under valrörelsen. Thomas Sowell har visat att redan under 1700-talet tenderade de med utopiska politiska ideal att ljuga om sina motståndare, medan antiutopisterna i högre utsträckning höll sig till sakfrågorna, en uppdelning som fortfarande tycks stämma.
Det finns en egendomlig detalj i de anklagelser som tribunalen under franska revolutionen riktade mot drottningen Marie Antoinette. Hon hade levat ett slösaktigt lyxliv trots att landets ekonomi var konkursmässig. Hon hade efter revolutionen, även när hon varit frihetsberövad, sysslat med intriger och mutförsök. Detta borde ha räckt för att hon skulle dömas av tribunalen. Trots det anklagades hon också för att ha utnyttjat sin son sexuellt. Det var ganska uppenbart inte sant. Pojken var åtta år gammal och de hade suttit inspärrade under ständig övervakning de senaste fyra åren, delvis på skilda håll, så även om Marie Antoinette hade velat ha en incestuös förbindelse med sonen, hade det knappast gått. I stället är anklagelsen ett praktexempel på när en rimlig rättslig process övergår i förföljelse. Då räcker inte verkligheten, utan lögnen tas till för att förstärka förföljelsen.
Vi har sett samma fenomen i valrörelsen till Europaparlamentet. I politisk debatt ingår självfallet en vilja att smutskasta meningsmotståndare därför att man ärligt tror på sin egen analys av verkligheten. Det är därför fullt möjligt att Soraya Post själv tror att orsaken till att hennes parti fick så dåligt stöd beror på att högerextremismen vinner mark. Själv har jag svårt att tro på att människor som förra gången röstade F! nu röstar högerextremt, men jag kan tänka mig att hon tror det.
Men när Stefan Löfven i sitt första majtal insinuerade att M och KD är högerextrema partier har jag däremot svårare att tro att Löfven verkligen trodde på sig själv.
Men när Stefan Löfven i sitt första majtal insinuerade att M och KD är högerextrema partier har jag däremot svårare att tro att Löfven verkligen trodde på sig själv. Han tog till lögnen och övergick därför från att argumentera mot sina motståndare till att försöka förfölja dem. När SD affischerade om att det inte var första gången S hjälpte Tyskland att ta över Europa kan det verka som om de bara gav tillbaka för all den förföljelse de drabbats av, men när partiet ena stunden hyllar den svenska modellen och Folkhemmet och andra stunden kommer med påståenden om socialdemokratiskt samarbete med nazismen blir det svårt att tolka detta som annat än medvetna lögner. Det är alltså ytterligare ett exempel på när rimlig politisk agitation övergår i förföljelse.
Kanske har jag missat något, men jag har inte sett att M har svarat med samma mynt när Löfven ljugit om dem. Politiker från KD gjorde lite mera slängiga uttalanden inför valet, men jag kan inte heller påminna mig att de kom med uppenbara lögner. Om min iakttagelse stämmer, att S medvetet ljuger medan M och KD inte gör det, kan den jämföras med flera internationella observationer. Jonathan Haidts forskning som visar att människor med en konservativ syn har lätt att sätta sig in i motståndarens åsikter, medan det verkar närapå omöjligt för dem med en progressiv syn att föreställa sig hur konservativa tänker, är ett exempel.
Matthew Blackwells artikel ”The Psychology of Progressive Hostility” (Quilette 10/3 2018) är ett annat. Både Blackwell och Haidt sätter in oförmågan att ta till sig andras åsikter, att svara med lögner eller ilska i stället för sakliga argument, i en höger-vänster-skala. Jag skulle dock vilja hävda att det inte är fullt så enkelt. Det handlar inte om höger och vänster, utan om människosyn. Orsaken till att det uppfattas som en konflikt mellan höger och vänster beror på att den människosyn som finns inom konservatismen håller på att kvävas på vänstersidan. Också på högersidan för den en tynande tillvaro. Moderaterna verkar ofta skämmas för konservatismen och ser sig hellre som liberala. Men det är konservatismen som får dem att uppträda som den vuxne i den politiska sandlådan.
I boken A Conflict of Visions menar nationalekonomen Thomas Sowell att politik ända tillbaka till franska revolutionen präglas av en konflikt mellan människor med en begränsad och en obegränsad vision. De med den obegränsade visionen tror att om människorna bara uppnår ett visst mål – frihet, socialism, kommunism eller något annat – så löser sig världens problem. De med den begränsade visionen tror inte på någon universallösning, utan försöker hitta avvägningar, att i olika situationer välja den rimligaste lösningen.
Detta är den klassiska konservativa synen, men det är också den mera illusionslösa, jordnära formen av socialdemokrati, företrädd av dem som vi brukar kalla gråsossar. Sowell visar att redan på 1700-talet hade de med den obegränsade visionen lätt för att ljuga och att i kraftigt överdrivna ord fördöma meningsmotståndare, medan de med en begränsad vision höll sig mer till sakfrågorna. Tänk om vi kunde enas om att vi trots meningsskiljaktligheter försöker uppföra oss som folk – även mot politiska motståndare.