På DN Kultur upprepar sig historien

Under det senaste året är det två ämnen som man på Dagens Nyheters kultursida uppehållit sig vid med en till besatthet gränsande intensitet. Det ena är Donald Trump. Det andra är nutida svensk nazism.

Om Donald Trump har snart alla kultursidans redaktörer och regelbundna frilansmedarbetare skrivit minst varsin artikel.

Från Anschluss till Brexit

I en krönika i samband med Donald Trumps valseger i november 2016 sammanfördes de två ämnena på ett tidstypiskt sätt. Kulturchefen Björn Wiman menade sig se paralleller mellan Trumps valseger och Hitlers intåg i Österrike 1938. ”Valet i USA”, skrev han, riskerar ”att utlösa ett liknande hat mot minoriteter som det som drabbade Österrikes judar efter nazisternas anschluss 1938 eller samma öppet främlingsfientliga samhällsklimat som i Storbritannien efter Brexitomröstningen”. Steget från Österrike 1938 till Storbritannien 2016 är rätt besynnerligt, inte minst för att det är svårt att tolka som annat än ett förringande av nazismens illdåd. Är Boris Johnson verkligen Joachim von Ribbentrops motsvarighet?

Är Boris Johnson verkligen Joachim von Ribbentrops motsvarighet?

Med tanke på kulturredaktionens uppenbarligen väldigt starka engagemang mot nazism och antisemitism i Sverige kan man även tycka att det är lite märkligt att man i så liten utsträckning engagerat sig mot antisemitism, när den har visat sig i samband med till exempel anti-israeliska manifestationer organiserade av Svensk-Palestinska centret i Helsingborg i somras.

Lagercrantz och politiseringen

Som framgår av David Anderssons läsvärda studie Med skuldkänslan som drivkraft (Timbro förlag, 2017), kan politiseringen av DN:s kultursida spåras tillbaka till den omsvängning som kulturvänstern gjorde runt 1970. Där tycks också den nutida uppfattningen om nazism ha sitt ursprung.

På den tiden var Olof Lagercrantz kulturchef och i den rollen i högsta grad delaktig i den fokusförflyttning som vänstern gjorde, bort från den faktiska, fysiska kampen mot nazismen under andra världskriget, där det var svårt att bortse från exempelvis Churchills hjälteroll (detta givetvis sagt utan att förringa svenska skrivbordsgeneralers insatser mot den svenska nazismen 2017).

I stället poängterades att den viktiga skiljelinjen gick mellan rika länder, det vill säga västvärlden, och länder vilkas fattigdom påstods vara en följd av västlig kolonialism och imperialism.

I enlighet med en sådan logik blir alltså skillnaderna mellan dagens västvärld och Nazityskland marginella, vilket kan tyckas innebära en trivialisering av nazismens brott.

Utifrån en sådan förklaringsmodell kom Nazityskland att framstå som en uttryck för västlig kolonialism – inte fundamentalt olikt det som Churchills Storbritannien hade ägnat sig åt. I en intervju påpekade Lagercrantz: ”Det finns folk som tror att mordet på judarna var unikt i sin ondska. Det är ett stort misstag. Det var bara tekniken som tog ett steg framåt. Vår vita civilisation har haft folkmordet som praxis i femhundra år.” I enlighet med en sådan logik blir alltså skillnaderna mellan dagens västvärld och Nazityskland marginella, vilket kan tyckas innebära en trivialisering av nazismens brott.

Historien upprepar sig?

Man får lätt ett intryck av att man på DN:s kulturredaktion är övertygad om att historien upprepar sig – och då inte i enlighet med Karl Marx devis om att den först uppträder som tragedi, därefter som fars. Med tanke på denna övertygelse, är det kanske inte så konstigt att man fokuserar på just den sorts rasism som uppträder under baner med hakkors – samt de tendenser i svensk politik och kultur som man förmodar har ett nytt tredje rike som slutmål. Så skapas en bild av att de som sysslar med kultur ytterst sett är inbegripna i en kamp mellan de goda och de onda. Mellan oss och dem. Svart och vitt.

Så skapas en bild av att de som sysslar med kultur ytterst sett är inbegripna i en kamp mellan de goda och de onda.

Tidningens redaktörer tycks i ett sådant ljus plötsligt uppfatta sig som efterträdare till inte i första hand Olof Lagercrantz utan snarare Torgny Segerstedt, chefredaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Men då glömmer man att det under 1940-talets första år inte var osannolikt att Sverige skulle komma att gå samma öde till mötes som Danmark och Norge. I ett sådant läge hade Segerstedt varit en av de första att likvideras. Lagercrantz piruetterande ägde däremot rum i samma totala riskfrihet som det nutida engagemanget.

Alternativ till ideologisering

Som jag påpekat tidigare betraktar jag inte Svenska Dagbladets kultursida 1987 som ett ideal, men man kan ändå med gillande konstatera att dess tydligt borgerliga slagsida inte innebar att det dagligen förfasades över de kommunistiska diktaturregimerna i Sovjetunionen eller Östeuropa.

Vem varnade på 1970- och 80-talets kultursidor för att marscherande kommuniststövlar skulle börja ljuda även i Sverige? Det senare var dessutom knappast helt osannolikt, med tanke på den omfattande och öppna kommunistpropaganda som bedrevs i Sverige under kalla kriget. Åtminstone var stöveltrampsscenariot betydligt mer sannolikt än att 2017 års svenska nazister ska få framtida inflytande över svensk politik.

Vem varnade på 1970- och 80-talets kultursidor för att marscherande kommuniststövlar skulle börja ljuda även i Sverige?

Vad man däremot kunde sakna på SvD:s kultursida 1987 var det som fortfarande saknas på våra rikstäckande dagstidningars kultursidor. Jag tänker på djuplodande artiklar där resonemang förs om samhällsfenomen och estetiskt kulturella företeelser med utgångspunkt i en mix av idéhistoriska, konsthistoriska, litteraturhistoriska, filosofiska och historiska perspektiv och infallsvinklar. Det var ett centralt inslag på DN:s kultursida 1987 och på SvD:s kultursida fortfarande tio år senare.

Det öppna brevet

Nutidens svenska kultursida tenderar dock, som vi sett, att prioritera antingen recensioner av skönlitteratur – vanligtvis tryfferade med välvilliga omdömen och försedda med oproportionerligt uppblåsta författarporträtt – eller renodlat politiska texter av mer propagandistiskt slag.

I DN Kulturs politiska artiklar förefaller det ofta vara den känslomässiga vinkeln som motiverar att texten publiceras just i kulturbilagan eller på kulturuppslaget. Extra stort genomslag får naturligtvis Uppropet, för att inte tala om Det Öppna Brevet. Och då är vi tillbaka till ambitionen att skilja det goda från det onda, snarare än att utifrån ett intellektuellt perspektiv söka sig fram, resonerande, ifrågasättande.

Extra stort genomslag får naturligtvis Uppropet, för att inte tala om Det Öppna Brevet.

Det öppna brevet går tillbaka till Émile Zola. Hans nutida svenska motsvarigheter har i bästa fall åtminstone ett teatralt patos (som också det förmodligen anses motivera publicering på en kultursida) – men till skillnad från fransmannens berömda text om Dreyfus är fallhöjden i dag noll; möjligheten till välvillig exponering däremot garanterad. Lajksen blir minst lika många som de många dagar som Zola dömdes att tillbringa i fängelse.

Alternativen

Men medan upprop och öppna brev har formulerats med känslomässiga vädjanden om påstått medmänskligt agerande, har man duckat för att föra intellektuellt hederliga och historiskt baserade diskussioner om en mängd principiella frågor som skär in i nutiden på högst handgripliga sätt, och som därtill vanligtvis klyver både vänstern och högern mitt itu.

Globalisering i relation till nationalstat. Kosmopolitisk mångkultur i motsättning till identitetspolitik. Konservatism kontra radikalism. Öppna eller stängda gränser? Klan mot stat. Optimerad individualism eller sammanhang baserade på kollektiv identitet? Behovet av samhälleliga auktoriteter? Längtan efter gemenskaper men också faran med en sådan längtan efter att uppgå i större sammanhang. Frihetsambitionernas mål och gränser. Konstens, estetikens och kulturens existentiella dimensioner och politiska implikationer. Listan kan göras lång över ämnen som i bästa fall får blott sporadisk belysning.

Till stor del handlar det om frågor som inte nödvändigtvis leder till ett för eller emot – till ett ja eller nej. Men det är frågor som berör gemene man, och som det av olika anledningar inte förs några diskussioner om i de sammanhang där sådana diskussioner borde föras, nämligen på kultursidorna. Det är frågor som man belyser i internationell facklitteratur. Men eftersom internationell facklitteratur bevakas så påfallande nyckfullt får aldrig en diskussion om dessa ämnen något djupare fäste i den svenska offentligheten.

Ytterligare en viktig aspekt är att en diskussion om den här sortens frågor kräver ett i viss mån förutsättningslöst förhållande till filosofiska och konstnärliga auktoriteter i nutiden såväl som i det förflutna. Ett tredje villkor för en vital diskussion är naturligtvis att olika ideologiska utgångspunkter tillåts att existera simultant i kulturlivet.

Intellektuella samtal i motvind

I Sverige har man däremot, i alla fall hittills under 2000-talet, fått räkna med stark motvind om man i kulturlivet torgfört åsikter som det minsta avviker från för tillfället rådande konsensus inom ett visst ämnesområde. Detsamma gäller för den som vill ifrågasätta rådande normer och konventioner för konstnärligt skapande – eller för den som vill kritisera dominerande vetenskapliga paradigm inom humaniora och samhällsvetenskap.

Men vad händer med ett samhälle där det saknas forum för att föra intellektuella diskussioner om frågor som berör kulturens och samhällets nuvarande situation, dess benägenhet och framtid? Och i vilken mån är det en förutsättning för en demokrati att kulturlivet och den offentliga debatten speglar befolkningens funderingar, åsikter och ståndpunkter?

I nutiden talas det ofta om vikten av att olika grupper ska finnas representerade i olika estetiska och kulturella uttrycksformer. Men av någon märklig anledning har detta inskränkts till att endast gälla fundamentalt ytliga skillnader – som hudfärg, kön och sexuella läggningar. Åsiktsmässig pluralism nämns dock sällan eller aldrig som eftersträvansvärd. Dock är det just det som är nödvändigt för att kultursidorna ska kunna blomstra och bli relevanta aktörer i en intellektuell diskussion om de utmaningar som Sverige och västvärlden står inför.

Åsiktsmässig pluralism nämns dock sällan eller aldrig som eftersträvansvärd.

För att förstå vilka mekanismer som har gjort det intellektuella samtalet så enstämmigt, kan man återvända till det första exemplet i denna artikel. Där fungerar den bisarre och på många sätt obehaglige Trump som den länk som plötsligt förvandlar ett fullkomligt legitimt EU-motstånd (vilket vänstern för övrigt tidigare uppfattade som en barriär mot globaliseringsentusiasternas ”fascism”) till någon sorts syskonideologi till nazismen. Med en sådan underliggande logik blir det naturligtvis omöjligt att föra konstruktiva samtal om många av samtidens mest brännande frågor – frågor som det borde finnas all anledning att diskutera på just seriösa dagstidningars kultursidor.

Var annars?

Och av vem?

Medan man funderar över det, fortsätter kultursidornas redaktörer att finkalibrera det ena informationstomma cirkulationssystemet av icke-kunskaper efter det andra. Topplistor. Tester. Frågesporter. Det är vad recensionerna och de samtidsanalyserande artiklarna har ersatts med. Och då nämnde jag inte en mängd andra, mer eller mindre besynnerliga läsarinvolveringar.

1987 var kultursidorna en plats där man lärde sig någonting. Jag liknade dem i min första artikel vid ett akademiskt seminarium – minus det akademiska navelskåderiet. 2017 har de blivit mer av ett tivoli med ett speciellt tält för politiska demagoger.

Från tragedi till fars, som sagt.

Mot bakgrund av den utvecklingen bör hur som helst ingen bli förvånad om ett antal i dag relevanta frågor får obehagliga svar i framtiden.