Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Partiet som alltid frånsäger sig ansvaret

Energikris, gängskjutningar, arbetslöshet och senfärdig säkerhetspolitik har en sak gemensamt. Det tycks aldrig vara Socialdemokraternas fel, oavsett vad partiet tidigare gjort, skriver Gunnar Hökmark och efterlyser politiskt ansvarstagande.

Politiska beslut får konsekvenser. Foto: Pontus Lundahl/TT

En gång förändrade relativitetsteorin och det krökta rummet människans sätt att förstå vår verklighet. Galileis insikt om att det var jorden som rörde sig kring solen och inte tvärtom bröt med den världsbild som hade formats av Aristoteles. Fysikens svarta hål, som är en del av den allmänna relativitetsteorin, förklaras med att de har en sådan koncentration av massa att inget kan övervinna gravitationen till dem. Allting, till och med ljus, bara försvinner där. 

För svenska statsvetare finns nu en möjlighet till motsvarande genombrott inom sin disciplin. De kan nu ta sig an att formulera teorin om det försvunna ansvaret. Trots att den svenska grundlagen klargör riksdagens, regeringens och myndigheters ansvar, och dessas relationer till varandra, har det politiska ansvaret upplösts i svarta hål som gör att ingen har något ansvar, förutom att någon annan ständigt tycks ha det i det krökta rummet. 

Det finns många arbetsfält för forskningen kring det försvunna ansvaret. 

De rödgröna kämpade för avvecklad kärnkraft men vill inte ta ansvar för elkrisen.

Energipolitiken är just nu kanske det mest uppenbara exemplet. Trots att de rödgröna partierna i årtionden har kampanjat för att avveckla kärnkraften, trots att de krävt att den skulle avvecklas,  trots att de röstat igenom att den skulle avvecklas och trots att de applåderat när den avvecklades är detta plötsligt, när elkrisen blir uppenbar, inte längre deras ansvar. 

De ville avveckla, de avvecklade, de hade avvecklat men har inte avvecklat.  Krisen med el beror dessutom inte på att kärnkraften avvecklades, förutom att det inte var de som avvecklade den, vilket inte gör något eftersom det enligt deras mening inte råder någon brist på el utan tvärtom ett överflöd. 

Det faktum att några timmars eller någon dags nedstängning av en reaktor leder till höjda priser och risk för nedstängning säger inget om att bristen på kapacitet, skenande priser och risken för nedstängning skulle ha något samband med avvecklingen av fyra reaktorer. 

Och, oavsett om det vore så, var det inte de som avvecklade utan någon annan. Det var Marknaden eller Vattenfalls behov av vinst som ledde till att kärnkraften mot oppositionens vilja skulle avvecklas även om det ledde till ökade CO2-utsläpp. 

Undanflykterna är många men alla understryker att avvecklingen, och de konsekvenser vi ser i dag, inte har något som helst samband med den politik som förts sedan 2014. Det är magiskt.

Intressant för forskningen är att samma bristande relation mellan politik och konsekvens nu uppträder på fler områden. 

Sambandet mellan den förda politiken och utfallet förnekas.

Det förnekas nämligen att det skulle finnas ett samband mellan den förda politiken och att vi istället för den utlovade lägsta har nästan den högsta arbetslösheten i EU. Den beror inte på den politik som förts i Sverige utan möjligen på utvecklingen i Europa, vilket är sant eftersom de flesta EU-länder har en lägre arbetslöshet. 

Att Sverige har haft en okontrollerad invandring långt större än andra länder i omfattning och som lett till fördjupad segregation beror heller inte på den politik som förts de senaste åtta åren. 

Det mörka hålet för ansvar finns även när det gäller gängkriminalitet och avrättningar. Det finns inget samband med den politik som förts och befängda konsekvenser som att Södertälje har fler dödsskjutningar än London. Ansvaret försvinner i det krökta rummet. Det hävdas nämligen ibland att det egentligen inte är så många dödsskjutningar relativt hur det var förr eftersom vi på 1960-talet hade mer våld och mord i hemmets slutna miljöer, så alltså är det inte en ökning även om den ökning som ändå ägt rum inte beror på den politik som förts, utom möjligen på den som fördes innan. 

Det faktum att Sverige under decennier byggt säkerhetspolitiken på en illusion som övergavs så fort vår säkerhet blev hotad faller heller inte på någons ansvar.

Socialdemokraternas har enligt samma synsätt inget ansvar för att vi i dag på grund av den förda politiken står i ett mellanläge mellan allianslöshet och allians, med den osäkerhet innebär. Motsvarande frånvaro av ansvar gäller att vårt försvar fortfarande inte har stärkts till de nivåer som verkligheten kräver. 

Ingen har ansvaret och ingen tar det.

Elkrisen, arbetslösheten, migrationen, kriminaliteten, säkerhetspolitiken och den försenade förstärkningen av försvaret. Ingen har ansvaret och ingen tar det. För statsvetare som vill forska kring ansvar och ansvarstagande i folkstyret är de möjliga genombrotten stora. 

En demokrati där frågan om ansvar och ansvarstagande döljs av det politiska spelet är svagare och mer utsatt än den där ansvaret för den förda politiken och dess konsekvenser ständigt klargörs och alltid utkrävs.