Samhälle Krönika
Pengarna har ersatt engagemanget
Hur många är egentligen beredda att engagera sig i arbetarrörelsen i dag? Få ska det visa sig, i alla fall utan lön. Smedjans Adam Danieli skriver om ett parti där pengarna flödar men engagemanget är borta.
”15 000 kronor för en månads heltidsarbete?!”
Upprördheten var stor när den moderata riksdagskandidaten Fredrik Kärrholm lade ut en platsannons till sin personvalskampanj i valrörelsens början. Kärrholm, som satsar hårt på att samla personkryss i Stockholms kommun, söker någon som kan hjälpa honom i valrörelsen och utlovar, förutom flexibla arbetstider, en ersättning om 15 000 kr.
Ett stort antal socialdemokratiska debattörer uppmärksammade annonsen. Är den lönen kollektivavtalsmässig? Vad är egentligen tillämpligt kollektivavtal? Hur fungerar det med OB-tillägg? Det där är minsann inte en lön som går att leva på, moderaterna är oanständiga utsugare!
Den moderata kandidatens låglöneerbjudande är en tacksam trop. Moderaterna är storkapitalet, och trots att det knappast rör sig om en Fogelströmsk arbetssituation kittlar det alltför mycket i den fackliga nerven för att inte gå till anfall mot låga löner. S betalar minsann alla som arbetar minsta lilla en god lön.
S betalar minsann alla som arbetar minsta lilla en god lön.
Bestörtningen över att människor frivilligt kan ta på sig ett uppdrag under några veckor innan ett val är starkt koncentrerat till partiet med stort P. Socialdemokratins riddare har i praktiken gått bort sig i en närmast parodisk verklighetsfrånvändhet.
Nästan alla andra partier har tillfälliga upplägg av samma typ under valrörelser. Personer som i vanliga fall gör annat tar på sig enormt stora ansvar, ideellt eller mot symboliska ersättningar, för att driva frågor och kampanja för sitt parti. Man tar den tid och de resurser som finns att tillgå. Framför allt ungdoms- och studentförbund erbjuder någon form av ersättning för de som tar på sig större roller. Men det är knappast några marknadsmässiga löner som man lockar med. Idealismen får fylla upp.
Upprördheten blottar helt enkelt det faktum att ingen i S någonsin skulle arbeta ideellt. Socialdemokraterna, grundad som folkrörelse, är i dag en i stort sett helt professionaliserad och engagemangslös rörelse. Att någon ens skulle tänka tanken att inte se politiken som ett levebröd utan även som ett kall är skrämmande, och triggar en instinktiv misstänksamhet.
Att såväl viljan till ideellt arbete som tanken på att sådant faktiskt kan existera i ett fritt samhälle lämnat socialdemokraters sinnevärld måste dock förstås mot bakgrund av hur partiet i dag fungerar. Till skillnad mot de flesta andra partier har S lyckats allt bättre med konststycket att kombinera kraftigt fallande medlemssiffror med ökande intäkter. Tack vare sitt spelbolag, A-lotterierna, och att socialdemokraterna i regering infört enorma förmåner för spelen de tillhandahåller, har partiet nästan lika stora ekonomiska resurser som alla andra partier tillsammans.
Till skillnad mot de flesta andra partier har S lyckats med konststycket att kombinera kraftigt fallande medlemssiffror med ökande intäkter.
Till detta ska läggas stöd från sidoorganisationer på över 100 miljoner kronor. Genom dessa intäkter har man råd att driva en annan typ av valrörelse, genomförd av välbetalda och inlasade ombudsmän som (i bästa fall) tror på rörelsens budskap under arbetstid.
Lotta Grönings nyutkomna Från folkrörelse till facebook (Dialogos förlag, 2022) sätter fingret på S engagemangsdilemma. Mot bakgrund av den historiska utvecklingen ställer hon i pamflettens sista del frågan vem partiet i dag består av. Vilka är det som faktiskt varit delaktiga i de avgörande och omtumlande beslut som partiet navigerat efter under de senaste tio åren – samarbetet med miljöpartiet, omläggningen av migrationspolitiken, decemberöverenskommelsen och januariavtalet samt den kategoriska inställningen till Sverigedemokraterna.
Föga överraskande drar den numera före detta socialdemokraten Gröning slutsatsen att det skett helt utan medlemmarnas engagemang eller uppskattning. I år kommer antalet medlemmar i partiet av falla under 70 000. Det ska jämföras med den historiska toppen på 1,2 miljoner medlemmar. En stor andel är också över 70 år – Socialdemokraternas starkaste väljargrupp.
Gröning pekar på en obalans i hur den moderna socialdemokratin fattar beslut. Å ena sidan är partiet starkt decentraliserat. Partiet finns i stort sett i varje ort i hela Sverige, och har med starka distrikt och kopplingar till facket lokalt och regionalt ett mycket finmaskigt politiskt nät. Det är i alla fall tänkt att finnas en mycket stor medlemskontakt.
Å andra sidan är all politikutveckling och beslutsfattande stenhårt centraliserat, med mycket litet utrymme för intern debatt eller lokal variation. Särskilt hård är linjen mot fritänkande kring SD, som blivit vad kommunisterna varit historiskt – något att hålla rågången emot. Inte i en enda kommun i Sverige finns ett erkänt samarbete mellan SD och S. Skulle detta avspegla medlemmarnas åsikter i varje arbetarekommun vore det smått sensationellt.
Den enda del av rörelsen som går mot strömmen är vänstersekten Reformisterna.
Konflikterna på kongresserna blir också de allt mer nedtonade. Abdikationen inför ledningen blottades fullständigt i den för äldre generationer nästan heliga frågan om alliansfrihet. Partiledningens beslut att gå från motståndare till administratörer av ett NATO-medlemskap behövde inte säljas in mer engagerat än med en stadgevidrig “partidialog”. Den enda del av rörelsen som går mot strömmen är vänstersekten Reformisterna, som dock beskriver sig som “nätverk” och alltså inte ens antagit fast form.
I sitt sökande efter svar på varför S organisatoriskt så snabbt stelnat så vänder sig Gröning först till den tyske sociologen Robert Michels och hans idéer om oligarkins järnlag: varje organisation, oavsett organisatorisk utgångspunkt, utvecklas till en oligarki. Organisationer, som formaliseras förses med maktresurser, menade Michels, får ett ledande skikt inkapslat av en byråkrati. Det är kanske denna lag, skriver Gröning, som gör att dialogen med medlemmarna bytts ut mot motsatsen; att beslut förankras i medlemskåren.
Detta tycks dock vara en väl enkel förklaring – S har lyckats behålla markkontakten under många decennier även om makten varit starkt samlad och formaliserad. Systematiska förklaringar faller korta.
Snarare måste man nog lasta den högsta ledningen för att helt enkelt ha försummat det mödosamma arbete det är att leda en medlemsorganisation. Ledningen, pekar Gröning på, är i dag mycket homogen och har i allt högre grad börjat leverera färdiga beslut. I två generationer har kärnfrågor försummats, profession valts före engagemang och medlemskåren så tydligt underställts partiledningens vilja att utkristallisera tydliga gränser för rörelsens värderingar. Professionalisering, PR-tvätt, brist på karisma och kartellisering, alltså att politiken formas som överenskommelser mellan partiernas högsta nivå, har alla slagit hårt mot rörelsen. Inte i något annat svenskt parti har dissonansen varit större och skiftet slagit så hårt mot som mot S.
Läs också:
Är då S fortfarande en folkrörelse? Den frågan lämnar Gröning förvisso öppen, men en viss mening om rörelsen kan uttydas när Gröning uttryckligen konstaterar att “honnörsorden har förlorat sin betydelse”.
Men pengarna, de finns kvar. Och de används på ett kollektivavtalsmässigt sätt. S organisationsombudsman Jill Melinder, med kontor på något av Sveavägens 68:s högre våningsplan, uttryckte dilemmat träffsäkert i sitt svar till Kärrholm: ”Antingen skapar du så mycket engagemang så att folk engagerar sig ideellt eller så anställer du någon för en lön det går att leva på”.
Rörelsen får helt enkelt betala.