Pia Clerté: Polisen ska bekämpa brott – inte handlägga licenser

Om det finns en myndighet där man förväntar sig att de anställda skall ha en extra hög respekt för lagen är det Polismyndigheten, den myndighet som har i uppdrag att se till att lagarna följs. I Medieakademiens årliga förtroendebarometer hamnar Polismyndigheten högst upp av våra samhällsinstitutioner och 71 procent säger sig ha mycket eller ganska högt förtroende för myndigheten. 

Rättsfallsstudier tyder på att domstolarna generellt tillmäter polisvittnesmål högre bevisvärde än civila vittnesmål (Annika Bergstedt, Bevisvärderingen av polisvittnesmål, Lunds Universitet, 2016).

Många med mig skulle nog uttrycka ett starkt stöd för den svenska polisen och de stora utmaningar de står inför. Med 306 skjutningar under 2018 hade vi trots allt nästan en skjutning om dagen. Men det finns dessvärre en del av Polismyndigheten där man tagit för vana att ställa sig utanför lagen i sin myndighetsutövning, vilket Docent Stefan Holgersson påvisat i sin studie med det talande namnet ”Ursäkta, vi är faktiskt Polisen, och vi står över lagen”. 

I rapporten kan man bland annat läsa om Polismyndighetens förfarande vad gäller vapenlicenshantering med klipp och klistrande i lagtexter, om hänvisningar till ej gällande lagstiftningsförslag från EU och om påhittade regler för att neka licens för godkända jaktvapen.

Idag ser vi också hur Polismyndigheten försöker tillskansa sig utökat befogande vad gäller skjutbanors godkännande.

Ni minns kanske Transportstyrelsens ”avsteg från lagen” – hos Polismyndigheten kallas samma agerande för ”nationellt ställningstagande”. Åren 2012–15 förlorade polismyndigheten 15 fall i domstol angående sportskyttegevär av den typ jag tävlar med.

Polismyndigheten tröttnade då på domstolarnas ovilja att döma som polismyndigheten tyckte och gick i stället ut med ett ”nationellt ställningstagande” om att vapentypen skulle anses olämplig för målskjutning (sic!) och handläggarna hänvisade därefter till detta ”ställningstagande” som ett skäl till avslag, i stället för någon av de 15 domar som talade till sökandens fördel. I dag är det ett jaktvapen av fabrikat Tikka som, trots att det är godkänt av Naturvårdsverket, inte faller Polismyndigheten i smaken. Även fast både Förvaltningsrätt och Kammarrätt gett den sökande rätt och HFD fastställt domen, avslår Polismyndigheten licenser på detta vapen med hänvisning till ett ”nationellt ställningstagande”.

I dag ser vi också hur Polismyndigheten försöker tillskansa sig utökad befogenhet vad gäller skjutbanors godkännande. Ser man till gällande ordningslag är det tydligt att Polismyndigheten inte har föreskriftsrätt omfattande annat än skjutbanor (”permanenta skjutbanor för organiserat skytte”). Sålunda finns inte något lagligt utrymme för myndigheten att reglera skytte i terräng utanför detaljplanelagt område (”tillfälliga skjutbanor”). Trots det föreslår myndigheten att den skall godkänna till exempel jaktstigar och fältskyttestationer innan tävlingen får börja. Då etablerade skjutbanor redan får vänta upp till tre månader för att få banan besiktad, är det en lågoddsare att myndigheten inte har resurser att besikta alla ”tillfälliga skjutplatser” som organiseras ute i landet varje helg.

I en intervju med SVT säger rikspolischef Anders Thornberg: ”Polisen har väldigt många olika uppgifter som inte handlar om att bekämpa brott. En rad av dessa borde polisen slippa, för att i stället kunna fokusera på brottsbekämpning.” I Aftonbladet säger Thornberg att vi får vänja oss vid den höga nivån av skjutningar i fem till tio år till.

Sammantaget är bilden tydlig. Licenshantering och inspektioner av idrottsplatser är absolut inte en del av Polismyndighetens kärnverksamhet, och de är två exempel på områden där Polismyndigheten faller kort i sitt utövande. Det är dags att precisera uppdraget; låt Polismyndigheten ägna sig åt viktigare saker som att bekämpa brott och se till att vi inte behöver vänja oss vid denna höga nivå av skjutningar de kommande tio åren.