Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Mikaela Hellman: Politiska partier som lärare undanbedes

Den bristande kunskapen om vad EU faktiskt gör är ett stort demokratiskt problem, och ansvaret delas mellan unionen själv, skolan och journalistkåren. De sista som bör axla lärarrollen och folkbilda om EU är dock de politiska partierna.

I en undersökning från Novus framkom det i veckan att 59 procent av svenskarna anser att de inte har fått tillräckligt med information från de politiska partierna för att kunna rösta i Europaparlamentsvalet. Novus VD Torbjörn Sjöström oroar sig för väljarnas bristande information ur ett demokratiskt perspektiv.

– Framför allt måste ju partierna börja jobba hårt med en folkbildning, och även positionera vad EU faktiskt gör, och varför man ska rösta där, och så klart i slutet: varför man ska rösta på det partiet, säger han till SR.

Detta är en direkt felaktig beskrivning av partiernas roll i det politiska systemet.

Det talas ofta om att de europeiska institutionerna lider av ett demokratiskt underskott. Det beror på ett antal olika faktorer, bland annat lågt valdeltagande i EP-valen och dålig uppföljning av vad våra folkvalda politiker (i både ministerrådet och Europaparlamentet) faktiskt gör. Det beror också på bristande förståelse i samhället i stort för hur EU-maskineriet fungerar och på en känsla av distans till besluten som fattas där.

De politiska partierna är en viktig kugge för att åtgärda detta. Det är deras roll att tydligt förklara vad de går till val på och vad de vill prioritera och förändra i EU, precis som de gör inför de nationella valen. Framför allt har partierna ett ansvar att faktiskt kampanja i sakfrågor där Europaparlamentet har mandat att fatta beslut, och inte driva en inrikespolitisk kampanj i EU-kläder.

Ett exempel på detta är koldioxidskatten. Europaparlamentet har inte någon beslutsfattande roll i skattefrågor; det har enbart regeringsrepresentanterna i Ministerrådet. Frågan om att införa en koldioxidskatt på EU-nivå är alltså snarare en fråga som bör drivas i riksdagsvalet. Att göra koldioxidskatten till en EU-valfråga ökar bara förvirringen om vad EU-valet faktiskt handlar om, och ger väljarna en felaktig uppfattning om vad Europaparlamentet gör.

Partierna borde tryggt kunna utgå från att väljarna vet ungefär hur spelplanen ser ut i nuläget, och i stället fokusera på vad det är de vill förändra.

Däremot är det inte de politiska partiernas jobb att mitt under brinnande valrörelse utbilda väljarna i hur EU fungerar. Tvärtom – partierna borde tryggt kunna utgå från att väljarna vet ungefär hur spelplanen ser ut i nuläget, och i stället fokusera på vad det är de vill förändra. Att partierna i första hand skulle bedriva folkbildning i hur EU fungerar och varför det är viktigt att rösta, och endast i sista hand faktiskt kampanja för att locka till sig röster, är absurt.

Folkbildningsansvaret ligger i stället dels på EU-institutionerna själva, som alltid kan göra information mer lättillgänglig och förklara EU-maskineriet på ett mer pedagogiskt sätt. Det ligger också på vårt utbildningssystem, som har ett ansvar att lära ut hur våra samhällssystem fungerar för att alla ungdomar ska kunna ta del av sina medborgerliga rättigheter när de blir vuxna. Det ligger också på journalisterna, vars ovärderliga samhällsfunktion är att syna makthavare och beslutsfattare åt väljare som inte har tid eller resurser att göra det själva.

Det är viktigt att alla väljare har kunskap om våra mest fundamentala politiska institutioner. Att lämna över ansvaret för denna folkbildning på politikerna är dock en sällsynt dålig idé.