Priderörelsen måste bestämma sig

Politisk vänsterrörelse eller brett folklig arrangemang för lika rättigheter? Pride har världen över kommit att symbolisera kampen mot förtryck av sexuella minoriteter och för rätten att få leva som man vill. Det är en alltjämt aktuell fråga; på många håll i världen förföljs, fängslas och mördas människor på grund av sin sexuella läggning och identitet.

I Sverige, enligt World Values Survey världens mest progressiva land, har Priderörelsen omfamnas av det politiska och mediala etablissemanget från höger till vänster. Uppslutningen har varit så stor att den politiker eller det parti som underlåtit att delta har misstänkliggjorts. Endast inom Sverigedemokraterna och delar av Kristdemokraterna har det kunnat urskiljas ett uttalat motstånd mot att delta i arrangemangen.

Deltagandet har inte heller begränsat sig till de politiska partierna och civilsamhällets organisationer. Även myndigheter som polisen och försvarsmakten har deltagit i arrangemanget, trots dess opinionsbildande karaktär. Antagligen har det uppfattats som att evenemangets utgångspunkt helt enkelt är att ingen skall förföljas för sin läggning eller identitet, vilket är naturligt för de allra flesta att ställa upp på. 2016 gick det så lång att en soldat anmäldes till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd efter att ha vägrat att delta som förare i Prideparaden.

Även myndigheter som polisen och försvarsmakten har deltagit i arrangemanget, trots dess opinionsbildande karaktär.

Men samtidigt har Priderörelsen vid upprepade tillfällen visat att den inte är politiskt neutral. 2014 nekades till exempel Folkpartiet att delta i Prideparaden i Uppsala, med hänvisning till att de inte omfattade arrangemangets värdegrund. I år har det lilla liberalkonservativa uppstickarpartiet Medborgerlig samling nekats utställningsplats på Pridefestivalen i Stockholm. Enligt Prides styrelse beror beslutet bland annat på att den öppet homosexuelle partiledaren Ilan Sadé inte delar Pridearrangörernas uppfattning om politisering av offentliga toaletter. Prides beslut har kritiserats av bland andra Magnus Kolsjö, tidigare förbundsordförande för RFSL, som pekar på dubbelmoralen i att porta Medborgerlig Samling med hänvisning till värdegrunden, men samtidigt år efter år släppa in vänsterextrema grupperingar.

Priderörelsen, som började som en rörelse för tolerans och inkludering, har i Sverige alltmer kommit att framstå som en politiserad klubb. Det står naturligtvis föreningens medlemmar fritt att utveckla rörelsen i en sådan riktning. Det blir dock problematiskt om de samtidigt gör anspråk på positionen som företrädare för sexuella minoritetsgrupper och som ett slags moralisk måttstock i största allmänhet. En rörelse där inte ens folkpartister är välkomna, samtidigt som det glatt viftas med banderoller med budskap om att ”Hata vita, rika, straighta män” är illa ägnad att fungera som en samlande kraft för motstånd mot homofobi och förtryck.

De övriga partier som glatt deltar och ger sitt stöd till arrangemanget bör tänka efter både en och två gånger vad det är för organisation de ger sin sanktion till och vad dess ”värdegrund” i själva verket består av. Detsamma gäller för övrigt de offentliga instanser som i toleransens namn skickar skattebetalarnas pengar i arrangörernas riktning, och de privata sponsorer som väljer att förknippas med det.

Priderörelsen, som började som en rörelse för tolerans och inkludering, har i Sverige alltmer kommit att framstå som en politiserad klubb.

Det bör naturligtvis stå varje privat arrangör fritt att neka vem han eller hon vill att delta i ett arrangemang. Det är ingen mänsklig rättighet att få ställa ut på andras festivalområden eller gå i andras demonstrationer. Däremot behöver Priderörelsen bestämma sig för om den vill vara en bred samlande kraft för tolerans och lika rättigheter och mot homofobi och förtryck, eller en smal, vänsterextrem politisk klubb. Vad man landar i för beslut bör sedan också få konsekvenser för hur övriga partier, myndigheter, sponsorer och organisationer agerar gentemot arrangemanget.