Könsbytet fick mig att göra slut med doktorn

Doctor Who har varit en av mina favoritserier sedan första gången jag såg en utomjording i skinnjacka kliva ut ur en flygande poliskiosk av 60-talssnitt i jakt på orsaken till att soptunnorna i London plötsligt börjat äta folk. I somras fattade jag det svåra beslutet att göra slut med serien. Jag kommer aldrig att se ett nytt avsnitt av Doctor Who, bara se om de gamla och tänka på hur bra det brukade vara.

Orsaken? Huvudrollen, som sedan 1963 har spelats av tolv eller tretton skådespelare (beroende på hur man räknar), kommer från och med nästa säsong att spelas av en skådespelerska.

Vänta ett ögonblick innan du bestämmer dig för att jag är en misogyn knöl. Det är inte det att jag inte vill att huvudrollen ska vara kvinnlig. Jag vill bara inte att min favoritserie ska vara politisk.

När man diskuterar kvotering till bolagsstyrelser är ett av de starkaste motargumenten den skugga kvotering skulle kasta över framgångsrika kvinnor. Börjar man befordra kvinnor eftersom de är kvinnor sätter man det meritokratiska systemet – och den respekt det medför – ur spel. Hur ska man kunna lita på att just hon fått jobbet för att hon förtjänar det, inte för att det behövdes 40 procent kvinnor i styrelsen?

När doktorns förra följeslagare (den andra huvudrollen i Doctor Who) tillkännagavs upptäckte jag att den misstänksamheten inte bara förekommer i ett kvoterat arbetsliv. Det gjordes en så stor affär av karaktärens hudfärg och sexuella läggning att jag rent instinktivt frågade mig på vilken basis Doctor Who-teamet egentligen skapat henne. Var hon verkligen den bästa tänkbara karaktären, eller visste BBC bara att det skulle se bra ut med en svart lesbisk kvinna?

Personer som delar alternativhögerns intresse för kön och hudfärg, men med andra utgångspunkter, var i stället lyriska över ”representationen”.

Hon visade sig vara en klockren karaktär, så jag skakade av mig misstänksamheten och njöt av säsongen. Tills plötsligt delar av dialogen började låta mer som ett Hillary Clinton-rally än ett science fiction-manus:

– Will the future be all girl?

– We can only hope.

Och så tillkännagavs slutligen i somras att doktorn ska bytas ut mot en kvinnlig dito. Min misstänksamhet återkom, och den här gången kände jag mig inte lika sugen på att bekämpa den och ge nästa säsong en chans. En av de bästa sakerna med science fiction är att genren erbjuder en verklighetsflykt undan den genompolitiserade samtiden. Den nya rollbesättningen i Doctor Who framstod inte som ett kreativt beslut, utan som exakt det jag vill slippa: politik. Doktorns könsbyte är nämligen inte på något sätt unikt för film- och seriebranschen av i dag.

Intersektionell feminism i en galax långt, långt borta

Den senaste Star Wars-filmen, The Last Jedi, väckte en del känslor. Inte för att den var särskilt bra (tvärtom var den snarast en sötsliskig förolämpning mot originalfilmerna), eller för att den var förskräckligt dålig (referensramen inkluderar trots allt Jar-Jar Binks). Utan på grund av det kanske allra mest ointressanta med den: karaktärernas kön och etnicitet.

Alternativhögern var förbittrad över den noggrannhet med vilken rollbesättaren placerat svarta, asiater och smådryga lilahåriga kvinnor på nyckelpositioner i filmen (på den goda sidan, åtminstone). En av de upprörda sade sig ha iscensatt en digital kampanj för att sänka filmens genomsnittsbetyg på nätet.

Personer som delar alternativhögerns intresse för kön och hudfärg, men med andra utgångspunkter, var i stället lyriska över ”representationen”, och hur bra det känns att flickor – som tydligen väntas sakna förmågan att identifiera sig med karaktärer av motsatt kön – äntligen får actionförebilder.

Man kan dock inte göra alla nöjda. Star Wars-producenterna hade visst, trots sina ansträngningar, missat ett antal önskvärda identiteter. Tydligen hade minst en homosexuell karaktär behövts, och för få kvinnliga karaktärer hade afroamerikansk bakgrund.

Det är så en film politiseras. Plötsligt är det inte längre filmens kvalitet som får uppmärksamhet, utan dess så kallade representativitet. Karaktärerna slutar vara karaktärer med liv och personlighet, och blir identitetspolitiska ställningstaganden. Den som följde rapporteringen inför den nya Star Trek-serien, Discovery, kunde exempelvis notera hur producenten Heather Kadin tidigt gick ut och radade upp representationen, precis som om hon kryssade i rutor i en mental kom-ihåg-lista: det kommer att finnas kvinnliga karaktärer, minoritetskaraktärer, HBTQ-karaktärer, alla på nyckelpositioner. Huvudpersonen kommer att vara en icke-vit kvinna. Etcetera.

Hur många av filmhistoriens verkliga succéer hade någon över huvud taget vågat producera i dag?

Andra går betydligt längre än Star Wars och Star Trek i sin strävan efter önskad representation. Doktorn i Doctor Who är bara en i raden av manliga karaktärer vars kön plötsligt blivit för omodernt. Några exempel:

I Elementary, en av de sämre försöken att placera Sherlock Holmes i en modern miljö, har Dr John Watson ersatts av Dr Joan Watson. I stället för Ocean’s Eleven kommer till sommaren Ocean’s Eight, där samtliga huvudkaraktärer är kvinnliga. Jönssonligans äldre vita män ansågs inte lämpliga utan byttes till hälften ut mot karaktärer med mer modern hudfärg eller könstillhörighet 2015. Samma år byttes de tre manliga spökjägarna i Ghostbusters ut mot kvinnliga spökjägare.

Det gäller inte bara kön. När Agatha Christies mästerverk The Body in the Library filmatiserades 2004 hade en av huvudkaraktärerna, Josie, plötsligt blivit lesbisk och hennes partner in crime Mark bytts ut mot sin svägerska Adelaide.

Det är svårt att låta bli att fråga sig: Hur många av filmhistoriens verkliga succéer hade någon över huvud taget vågat producera i dag? När Star Wars får kritik för bristen på homosexuella karaktärer, hur hade då reaktionerna blivit på original-Star Trek anno 1966, med de kvinnliga karaktärernas bisarrt korta klänningar (inte för att de manliga karaktärernas mjukiströjor direkt utstrålade mer värdighet) och de flagranta stereotyperna? Hur hade diskussionerna gått på produktionsbolaget om manusförfattarna pitchat Die Hard år 2018? Lethal Weapon? Star Wars: A New Hope? De tidiga Bond-filmerna?

Underskattningen av fantasin

Skådespelerskan Rachel Weisz fick nyligen frågan vad hon tycker om idén att ersätta sin man, Daniel Craig, med en kvinna i rollen som James Bond. Detta är nämligen något som på allvar föreslås. Hon svarade:

[Ian Fleming] ägnade mycket tid åt att skriva den här karaktären, som är specifikt manlig och relaterar på ett specifikt sätt till kvinnor. Varför inte skapa en egen berättelse hellre än att åka snålskjuts på och jämföras med alla dessa andra manliga företrädare? Kvinnor är verkligen fascinerande och intressanta och borde få sina egna berättelser.

Ska man följa hennes förslag måste man förstås skapa en egen succé från grunden och konkurrera med befintliga succéer – Star Wars, Star Trek, Doctor Who, Ghostbusters och alla de andra – vars huvudkaraktärers kön och hudfärg anses vara en norm. Uppenbarligen anser många att det inte är tillräckligt.

Det finns en föreställning att man bara kan relatera till karaktärer som delar ens ytliga egenskaper: kön, hudfärg, sexuell läggning, eventuell funktionsnedsättning, BMI. Den tanken är en hörnsten i vad som brukar kallas identitetspolitik, och den speglas överallt – i intervjuer, filmrecensioner, till och med i filmernas dialog.

Exempelvis sade Star Wars-producenten Kathleen Kennedy apropå att samtliga de tre senaste Star Wars-filmerna har kvinnliga huvudroller, att hon inte anser sig vara skyldig de manliga fansen någonting. Som om enbart manliga Star Wars-fans känner sig obekväma med den synbara identitetspolitik som smugit sig in i filmerna. Som om det är en naturlag att män vill ha manliga huvudkaraktärer och kvinnor kvinnliga, eftersom vi tydligen saknar förmågan att identifiera oss med personer av motsatt kön.

Inte ens när filmbranschens crème de la crème samlas till Oscarsgalan eller Golden Globe är det någon självklarhet att själva filmen är i fokus. I början av året, när Golden Globe-priserna delades ut, var det stora samtalsämnet inte vinnarna, eller ens förlorarna, utan pratshowvärden Oprah Winfreys hyllningstal till metoo-rörelsen. Hon passade även på att nämna betydelsen för svarta personer av svarta skådespelare. Röster höjdes för att hon skulle ställa upp som presidentkandidat 2020 (som om inte USA redan haft en TV-stjärna för mycket på den posten). Förra årets Oscars verkade handla mer om huruvida den ”vita” filmen eller den ”svarta” filmen skulle vinna, än om huruvida La La Land eller Moonlight var en bättre film.

En recensent kände sig nödgad att förklara för läsaren att autism även kan drabba icke-vita, kvinnor och personer med avvikande sexuell läggning.

En Netflixserie om en autistisk 18-årings försök att hitta kärleken fick mer kritik för valet av huvudkaraktär och hur autism porträtterades än huruvida det faktiskt var en underhållande och intressant serie. En recensent, upprörd över att huvudkaraktären är en vit heterosexuell man, kände sig nödgad att förklara för läsaren att autism även kan drabba icke-vita, kvinnor och personer med avvikande sexuell läggning. Underförstått: En svart autistisk bisexuell kvinna skulle aldrig kunna känna igen sig i Atypical, på grund av huvudkaraktärens yttre attribut.

När den animerade filmen Modig kom 2012 kunde man knappt hitta en recension som inte resonerade kring huvudkaraktärens kön. Långa utläggningar skrevs om att det var första gången Pixar hade en kvinnlig huvudkaraktär, om huruvida detta steg hade tagits på rätt sätt (huvudkaraktären är ju trots allt en prinsessa – kan flickor som inte är prinsessor identifiera sig med henne i så fall?). Ibland nämndes något i förbifarten om huruvida filmen var sevärd.

Tendensen kan verka banal, men ju mer man funderar över den, desto tydligare framträder de mörka undertonerna. Stephen King kan, sin vana trogen, ha uttryckt det bättre än någon annan i förordet till en av novellerna i The Bazaar of Bad Dreams (2015):

I hate the assumption that you can’t write about something because you haven’t experienced it, and not just because it assumes a limit on the human imagination, which is basically limitless. It also suggests that some leaps of identification are impossible. I refuse to accept that, because it leads to the conclusion that real change is beyond us, and so is empathy. (…) Change only occurs as a result of hard work, I think we’d all agree on that, but hard work isn’t enough. It also requires a strenuous leap of the imagination: what is it really like to be in the other guy or gal’s shoes?

Den långa marschen genom Hollywood

För att förstå varför identitetspolitiska uppfattningar har satt en så tung prägel på dagens filmer och serier måste man blicka närmare hundra år bakåt i tiden, till när den italienske marxisten Antonio Gramsci satt i fängelse i början av 30-talet och funderade över revolutionen. Han kom fram till att det inte räckte att ta makten över produktionsmedlen; socialisterna skulle behöva ta makten över samhällets institutioner. Endast genom kontroll över de institutioner som styr hur människor tänker – kultur och media, utbildningsväsendet och kyrkan – skulle arbetarklassen kunna bryta de borgerliga värderingarnas hegemoni.

1967 myntade en av hans anhängare, den tyske studentaktivisten Rudi Dutschke, begreppet ”den långa marschen genom institutionerna”. Gramscis maktövertagande måste enligt honom ske inifrån, ett steg i taget, genom att allt fler socialister gjorde karriär inom institutionerna och satte sin prägel på dem.

Året därpå, 1968, var Dutschke med och blåste liv i den nya vänstern. I stället för klass fokuserar den på identitet, i identitetsbegreppets sämsta bemärkelse. Det som faktiskt gör en människa till vad hon är – tankar, handlingar, värderingar – räknas bort. Den nya vänstern konstruerar identiteter utifrån kön, hudfärg och sexuell läggning.

Denna rörelse har i dag hunnit långt på sin marsch genom institutionerna. Mediebevakningen av prisutdelningar som Golden Globe eller Oscarsgalan, filmrecensenter som håller utläggningar om huvudkaraktärens hudfärg, producenter som byter kön på karaktärer, de talar alla sitt tydliga språk. Massmedia och kultursfären har i mångt och mycket tagits över.

Nu återstår bara hegemonin. Och där verkar, tack och lov, identitetspolitiken stöta på problem. Det är inte så lätt att ta makten över tanken.

När vi slår oss ned i soffan framför en film vill vi se något roligt, spännande eller tankeväckande – inte filmen med den jämnaste könsfördelningen.

2012 beslutades att Svenska Filminstitutets produktionsstöd skulle fördelas jämnt mellan kvinnor och män, som ett led i institutets strävan efter ”mångfald”. Ett par år senare rapporterade DN om publikkrisen för så kallad svensk kvalitetsfilm. Biobesökarna vill hellre se amerikanska superhjältar med våldsamma specialeffekter än insupa existensiell ångest ur ett politiskt finansierat svenskt finkulturdrama. Skribenten, Kerstin Gezelius, liknade kritikerkåren vid Mårran i Mumintrollet:

Där vi ställer oss kyls publikintresset effektivt av. Man kan tolka det som att publiken har dålig smak. Men man kan också tänka sig att när en annorlunda och ”svår” film tokhyllas – utan alltför kritisk granskning – skapas en bubbla som gör publiken blir skeptisk.

Man kan också tolka det som att Rudi Dutschke var lite väl optimistisk. Hans rörelse har marscherat 50 år in i institutionerna, men den stora majoriteten människor verkar fortfarande ha sina egna preferenser kvar.

Visst, DN rapporterade i slutet av förra året om ett ”kvinnohistoriskt rekord”, som visade sig handla om att de tre mest sedda filmerna 2017 alla hade kvinnliga huvudpersoner. Men deras popularitet behöver inte ha med huvudpersonernas kön att göra. Kanske var det helt enkelt de som var mest underhållande (eller, i den mediokra Star Wars-filmens fall, hade enormt många Star Wars-fans som trogna biljettköpare).

Faktum är att många äldre filmer, den sorten vars användande av stereotyper och bristande representativitet förmodligen skulle få producent, regissör och manusförfattare kölhalade av provocerade feminister, är enormt populära än i dag. En stor omröstning visade exempelvis att tre av de fem populäraste Bond-filmerna är från 60-talet.

Den politiska bubblans största svaghet är att personer i bubblan inte vill inse hur lite politik egentligen betyder för människor i allmänhet. När vi slår oss ned i soffan framför en film vill vi se något roligt, spännande eller tankeväckande – inte filmen med den jämnaste könsfördelningen.

Smärtgränsen

Den långa marschen genom Hollywood (och BBC, och SVT-huset) kanske inte ledde hela vägen fram, men den har fortfarande lyckats politisera en stor del av kulturen. Så vad ska vi göra som vill slippa se våra skurkar, superhjältar och buddy cop-par genom ett politiskt filter?

Vi kan inte ge oss in i någon politisk kamp om filmen. Det skulle kanske skapa en motvikt mot de värderingar filmbranschen i dag har blivit megafon för, men det skulle inte minska politiseringen.

Vi skulle kunna föreställa oss en bojkott. Väljer tillräckligt många bort en serie eller film skickar det en signal. Men kan den signalen överrösta alla de recensenter och entusiaster som dränker vad som helst som klarar Bechdeltestet i hyllningar? Och är tillräckligt många över huvud taget beredda att välja bort Star Wars bara för att de nuvarande producenterna verkar behandla filmen som ett identitetspolitiskt uppfostringsprojekt?

Förmodligen inte. Att göra slut med Doctor Who var jobbigt nog, och det gjorde jag ändå inte för att skicka någon signal. Huruvida jag personligen följer serien gör i sig inte mer skillnad än vad du lägger din röst på i nästa val. En sådan mikroskopisk skillnad är inte tillräcklig för att säga farväl till doktorn. Jag fick helt enkelt nog av min egen misstänksamhet, och att skaka av mig den kändes inte längre värt ansträngningen. Politiseringen är för mycket av ett faktum. Misstänksamheten är påkallad.

Förr eller senare kommer den identitetspolitiska filmen att ha alienerat så många tittare att den tagit död på sig själv.

Alla har vi dock en smärtgräns, där det vi gillar med en serie (handlingen, karaktärerna, humorn) inte längre kan kompensera för det vi tröttnat på, till exempel den krypande känslan av att vår favoritverklighetsflykt leder oss rakt tillbaka till en politiserad, identitetsbesatt verklighet.

Under debatten om Svenska Filminstitutets identitetspolitik 2015 sade regissören Ruben Östlund till DN:

– Den starka bidragskultur som vi har i dag gör att filmerna varken blir konstnärliga eller kommersiella. Jag tror systemet leder till att filmare spekulerar i bidrag snarare än i publik.

Identitetspolitikens romans med filmen kan bara fortsätta så länge filmerna som produceras trots allt tilltalar publiken. Om ännu mer fokus flyttas från kvalitet till representativitet kommer fler och fler att tröttna.

Till dess är det bara att härda ut, och möjligen upprätta en samling av gamla filmer, från tiden då marschen genom institutionerna fortfarande hade fikapaus på kårhuset. Könsbytet kanske fick mig att göra slut med doktorn, men jag kommer alltid att ha minnena kvar – 840 avsnitt av dem. Förr eller senare kommer den identitetspolitiska filmen att ha alienerat så många tittare att den tagit död på sig själv.

Kanske träffar jag till och med en ny Doctor Who någon dag.