Protektionism riskerar att förvärra coronakrisen

Att isolera sig från omvärlden är inte en gynnsam strategi i en så uppenbart gränsöverskridande kris. Trots detta valde Frankrike och Tyskland i början av mars det protektionistiska alternativet genom att blockera all export av sjukvårdsprodukter kopplade till hanteringen av viruset. Tyskland införde inte bara exportförbud för sina egenproducerade varor utan också på varor som från början var på väg till andra länder. Detta skapar endast mer konflikt och motverkar en optimal fördelning utefter behov. Tidigare exempel av temporära exportförbud visar också att priserna i landet som införde förbudet stiger. Förutom att exportförbudet inte leder till en optimal fördelning så riskerar det således att mot förmodan minska tillgången till sjukvårdsprodukterna.

Flertalet medlemsländer har även helt stängt sina gränser. Detta har i sin tur skapat massiva köer vid gränserna som utöver exportförbudet försvårat tillgången till andra nödvändiga produkter såsom livsmedel. Vid polsk-tyska gränsen har till exempel svenska lastbilar med bland annat medicinsk utrustning svårigheter att ta sig igenom. Reserestriktioner kan vara gynnsamt i ett tidigt skede men när smittan redan har nått samhällsspridning så är det dock en åtgärd utan effekt. Att stänga gränsen i det skedet leder i stället till att ekonomin skadas mer än nödvändigt och att tillgången till nödvändiga produkter försvåras.

I dag är det Italien som behöver mest hjälp men om en månad kanske det är Sverige

Det finns också historiska liknelser som illustrerar problematiken med protektionistiska åtgärder som svar på globala kriser, exempelvis ekonomiska krisen under 1930-talet. Som åtgärd mot en skarpt nedåtgående ekonomi införde USA massiva tullar vilka höjde de redan höga tullarna med 20 procent. Detta resulterade i att andra länder som svar också höjde sina tullar, vilket i sin tur ledde till att både export och import till USA minskade med 60 procent. I stället för att gynna USA:s ekonomi och skydda dess arbetare så förlängde alltså denna åtgärd krisen eftersom andra länder som naturlig följd också höjde sina tullar.

Logiken bakom varför andra länder valde att införa tullar som svar på USA:s agerande återkommer under coronakrisen. För varför ska vi under en kris exportera sjukvårdsprodukter om andra länder inte gör det? Om alla tänker så kommer till slut ingen att vilja exportera, vilket precis som tullarna markant förvärrar situationen. I dag är det Italien som behöver mest hjälp men om en månad kanske det är Sverige, och om alla inför exportförbud, var ska vi då få våra sjukvårdsprodukter ifrån när systemet överbelastas?

Förutom nationella exportförbud från specifika medlemsländer har EU nu infört ett liknande förbud mot samtliga länder utanför unionen. Detta kan ses som mer logiskt än de nationella förbuden, men det skapar ändå problem. Som konsekvens av exportförbudet så vänder sig flera av EU:s grannländer till andra aktörer för hjälp. Serbiens president Alexander Vucic svarade så här på exportförbudet:

”Nu har ni alla förstått att stor internationell solidaritet faktiskt inte existerar. Europeisk solidaritet finns inte.” Och han fortsatte: ”Jag tror på min bror, min vän, Xi Jinping, och jag tror på hjälp från Kina. Det enda landet som kan hjälpa oss nu är Kina. Till resten av dem, tack för ingenting.”

I en tid där Kinas inflytande över omvärlden ökar och landet blir ett allt större hot mot västvärlden så krävs det att vi inte vänder möjliga allierade ryggen till. Om EU fortsätter göra det så kommer och allt fler i stället alliera sig med Kina.

Vi måste lära oss från historiska misstag, protektionism är inte ett effektivt svar på en global kris. I stället bör vi inse vikten av vad ett internationellt och regionalt samarbete kan ge oss, framförallt i en kris som påverkar hela EU.