Radikalismen som modeaccessoar

På den amerikanska lyxvaruhuskedjan Barneys i New York kan man köpa en militärjacka från märket Alpha Industries, fullklottrad med slagord och anarkistiska symboler, till det facila priset av 375 dollar. Det motsvarar knappt 3 400 kronor. När jag först såg en bild på jackan delas i sociala medier trodde jag att det var ett skämt, en drift med kommersialiseringen av vänsterkulturen och dess attribut. För säkerhets skull surfade jag in på Barneys hemsida för att undersöka saken och fann att det var på riktigt.

Jag skrattade högt. Jackan påminner om den militärjacka jag själv hade som punkare och anarkist på högstadiet, dekorerad med budskap och anarkistsymboler och behängd med nitar och säkerhetsnålar. Det var en gammal svensk uniformsjacka modell M59 som jag köpt på ett militärt överskottslager för 150 kronor.

Att Barneys säljer en pimpad militärjacka med slagord för tusentals kronor tyder på att det finns en efterfrågan hos varuhusets kundgrupp. Vänsteråsikter som chict modeattribut hos överklassen och den övre medelklassen är förvisso inget nytt. På Cigarrummet på Stureplan i Stockholm kan man köpa askfat av märket Elie Bleu med vänsterikonen och massmördaren Che Guevaras porträtt för 3 500 kronor.

Vänsteråsikter som chict modeattribut hos överklassen och den övre medelklassen är förvisso inget nytt.

Che Guevara själv var för övrigt ingen främling för lyxkonsumtion. Många har skrattat åt den skriande inkonsekvensen i de svindyra Rolexklockor som pryder den ökände revolutionshjältens handled på gamla fotografier.

Revolutionära ideologier är ofta elitprojekt. Che var läkare. 1800-talets revolutionära tänkare var påfallande ofta adelsmän. Student- och proggrörelserna på 60- och 70-talen sprang ur den akademiska över- och övre medelklassen. Musiknätet Vaxholm, hjärtat i den svenska alternativrörelsen, grundlades genom ett stort arv. Medan arbetarklassens barn har strävat efter att bilda sig och göra rätt för sig har de mer välbärgade gjort uppror mot den föräldrageneration som ändå kommer att lägga handpenningen till deras bostadsrätter.

Det verkar ändå som om någonting har hänt med den besuttna vänstern. 70-talets proggare verkade åtminstone tro på sina slagord. Bortom den stundande proletariatets diktatur skulle socialismens klasslösa lyckorike breda ut sig. När väl äggen var knäckta skulle den där omeletten ändå tillagas.

Bortom den stundande proletariatets diktatur skulle socialismens klasslösa lyckorike breda ut sig. När väl äggen var knäckta skulle den där omeletten ändå tillagas.

De som köper en anarkistjacka för 3 400 kronor på Barneys i New York eller ett askfat för samma pris på Stureplan har nog inga sådana förhoppningar. Den revolutionära kampen har i stället tvinat bort och förkrympt till futtig egennytta. Det tydligaste uttrycket för detta är den så kallade identitetspolitiken: om den gamla vänstern ville ställa borgarna framför en exekutionspluton så nöjer sig den nya vänstern med att kvoteras in på glassiga mediejobb.

Lika tydlig är den förändrade synen på det socialdemokratiska välfärdsbygget. Så sent som på 90-talet skanderade kommunisterna på första maj ”Socialdemokrati = klassförräderi”, eftersom socialdemokraterna betraktades som förrädare mot den socialistiska tanken, vilket på sätt och vis gjorde dem värre än borgarna, som bara spelade sin givna roll i den marxistiska samhällsanalysen.

Om den gamla vänstern ville ställa borgarna framför en exekutionspluton så nöjer sig den nya vänstern med att kvoteras in på glassiga mediejobb.

När den av etablissemanget sönderkramade hip hop-gruppen Kartellen engagerade sig i valrörelsen 2014 med låten ”Underklassmusik” samplade de in ett tal av Olof Palme i samma musikvideo som de använde autentiskt videomaterial från den våldsamma vänstergrupperingen Revolutionära fronten. Det är svårt att se att Palme själv skulle ha uppskattat tilltaget. Palme kallade Tjeckoslovakiens kommunistregim för ”diktaturens kreatur” och försökte tala de osnutna vänsterstudenter till rätta som i maj 1968 ockuperade sitt eget kårhus i protest mot den socialdemokratiska politiken.

Kartellens mischmasch av socialdemokratisk nostalgi och revolutionär våldsromantik är symptomatisk för den samtida radikalismen där allt handlar om form och ingenting om innehåll. Just detta, att allt bara handlar om yta, gör också att de nya radikalerna inte känner något behov av att följa sina egna ideologiska måttstockar. Det går alldeles utmärkt att peka finger åt Leif Östling samtidigt som man själv skatteplanerar.

Kartellens mischmasch av socialdemokratisk nostalgi och revolutionär våldsromantik är symptomatisk för den samtida radikalismen där allt handlar om form och ingenting om innehåll.

Som Politismskribenten Kawa Zolfagary formulerade det i en krönika om artisten Timbuktus skatteplanering 2015:

”Kravet på att man ska leva som man lär är en ständig belöning till alla som inte bryr sig.”