Rastänkandets återkomst

Är ras en sanning eller en maktfaktor? Under Obamas regering kom rasfrågorna åter upp på den politiska agendan i USA, efter att under decennier ha varit en tynande företeelse. Raskravaller och rörelser som ”Black lives matter” har skapat återkommande nyhetsrubriker. Åter har det blivit populärt att kategorisera människor utifrån deras kollektiva tillhörighet baserat yttre attribut.

Det ökade intresset för rasfrågor härrör från en politisk agenda. Myndigheterna i USA har återigen börjat registrera medborgarnas rastillhörighet, och vilken kategori en medborgare faller i får konsekvenser för vederbörandes utsikter i samhället, till exempel i utbildningsväsendet. För att tidigare förtryckta och diskriminerade grupper skall kunna kompenseras och för att underrepresenterade gruppers representation skall kunna ökas genom kvotering, behöver myndigheterna kartlägga vem som tillhör vilken grupp.

Identitetspolitiken, oavsett om vi talar om raslagarna i den gamla amerikanska södern eller kvotering till dagens amerikanska universitet, upprätthålls för att någon upplever att de tjänar på privilegierna.

Eftersom den identitetspolitiska debatten i Sverige i mångt och mycket är en import från den amerikanska samhällsdebatten kan det för svenskt vidkommande vara intressant att titta på hur identitetspolitiken fungerar i praktiken på andra sidan Atlanten.

I dokumentärfilmen I Am, or How Jack Became Black, skildrar dokumentärfilmaren Eli Steele sin egen mångkulturella familjs öden i identitetspolitikens Amerika. Gruppen amerikaner med föräldrar av olika raser är ständigt växande, men de passar inte in i de av myndigheterna fastslagna stereotyperna.

En stor del av filmen går handlar om hur Steele försöker reda ut vilken ras hans son Jack skall klassificeras som för att få bli inskriven på lågstadiet i Los Angeles. Jack, som är en blandning av afroamerikan, amerikansk ursprungsbefolkning, jude och mexikan, passar inte in i någon av  boxarna på blanketten. Att låta bli att kryssa i någon av boxarna är inte heller ett alternativ, får han veta, för då blir sonen nekad att börja skolan över huvud taget.

Uppgifterna om vilken box som Jack, med sitt blandade ursprung, skall kryssa i varierar mellan olika myndighetspersoner. Vissa tycker att han skall kryssa i vit, andra svart, åter andra tycker att han skall lyfta fram sitt mexikanska påbrå. Individer med blandat ursprung faller således mellan stolarna i den nya rashierarki som de amerikanska myndigheterna ställt upp.

Frågan är hur länge, om ens över huvud taget, det går att kompensera historiska oförrätter genom att ge privilegier åt de drabbades ättlingar.

Vilken ruta som kryssas i är inte oväsentligt. Den som tillhör en förment underordnad grupp, som afroamerikaner, kan räkna med fördelar senare i livet, till exempel vid antagningen till universitetet.

Den välmenande ursprungstanken, att grupper som förtryckts och diskriminerats i det förflutna, skall kompenseras av myndigheterna, har således mynnat ut i en skrattspegel av gamla raslagar, där individer åtnjuter privilegier baserat på sin hudfärg. Frågan är hur länge, om ens över huvud taget, det går att kompensera historiska oförrätter genom att ge privilegier åt de drabbades ättlingar.

Identitetspolitiken, oavsett om vi talar om raslagarna i den gamla amerikanska södern eller kvotering till dagens amerikanska universitet, upprätthålls för att någon upplever att de tjänar på privilegierna. I Sverige ser vi liknande tendenser när Sveriges television räknar hudfärger bland sina anställda.

Under sin livstid har Eli Steele fått se USA gå från att vara ett land där rastillhörighet spelade allt mindre roll, till ett där människor i allt högre grad bedöms utifrån sin hudfärg. Samtidigt växer gruppen amerikaner som likt Steele har sina rötter i många olika grupper och därför inte passar in i någon av de av myndigheterna godtyckligt avgränsade kategorierna.

I Am ger en skrämmande inblick i identitetspolitikens praktiska konsekvenser, när individualiteten får träda tillbaka för biologistiska stereotyper.