Rättssamhället är större än rättsstaten

De senaste åren har vi sett en ökande brottslighet. Enligt Brås nationella trygghetsundersökning slog år 2018 rekord i utsatthet för brott mot enskild person sedan man började med statistiken år 2006. Under bara år 2019 ökade anmälda personrån mot barn med 31 procent jämfört med 2018 enligt Brås preliminära statistik och Svensk Handels trygghetsbarometer för fjärde kvartalet 2019 visar att 38 procent av handlarna drabbats av butiksstölder på en vecka, en ökning med mer än tio procentenheter på bara tre månader. Detta ställer krav på kraftigare insatser. Allmänheten förtjänar att uppleva trygghet i sina lokalsamhällen. Småföretagare och butiksägare ska inte behöva lägga ned på grund av stölder och hot. Men för att åstadkomma detta räcker det inte med statliga åtgärder.

Ett exempel är hur privata företag anlitas av kommuner i allt större utsträckning för bevakning och säkerhet. Från år 2015 till år 2018 har kommunernas utbetalda belopp till sådana organisationer ökat från 1,6 miljarder kronor till 2,1 miljarder om året. Detta kan tyckas stå i strid med rättsstaten och statens våldsmonopol, men så är inte fallet.

Normerna i samhället skapas och upprätthålls varje dag av medborgare i hela landet

Rättssamhället är nämligen större än rättsstaten. Det är inte bara den som får sin lön betald av staten som ska upprätthålla lag och ordning i samhället, det är faktiskt en angelägenhet för oss alla. Den statliga ordningsmakten i form av polis, domstolar och kriminalvård verkar inte i ett tomrum utan är lika beroende av allmänheten som allmänheten är förtjänt av trygghet och säkerhet.

Land ska med lag byggas, och det är statens främsta uppgift att värna friheten genom att försvara sina medborgare från varandra och från yttre hot. Normerna i samhället däremot, i vår kultur och tradition, skapas och upprätthålls varje dag av medborgare i hela landet. Det sker genom vårt agerande i vardagssituationer och i vår samverkan med medmänniskor i familjen, i arbetslivet och i civilsamhället.

Att inte inskränka andras frihet är en viktig princip, men vad innebär det? Vi kan tänka oss en skala av sådant som stör andra i vardagen, allt från att agera våldsamt mot andra till att lyssna på högljudd musik i kollektivtrafiken. I vissa fall krävs ett ingripande från rättsstaten, men inte alltid. Vardagshjälten som säger åt musiklyssnaren att använda hörlurar eller stänga av ljudet på telefonen är ett exempel på hur ordning upprätthålls av vanligt folk hela tiden. Att redan den första gränsen för accepterat beteende hålls är viktig för att inte nästa gräns ska tänjas, och sedan nästa och nästa.

Det är ju inte enbart statstjänstemän som har en moralisk plikt att agera inom de normer som uppstått i samhället genom mänskligt interagerande. Normer som till betydande, men inte uteslutande, del har kanaliserats i lagstiftning och statliga åtgärder.

Rättsstaten inte fullt så statlig

Lagstiftningen och det offentligas ordningsskapande ska i en demokratisk rättsstat formas utifrån allmänhetens syn på rätt och fel. Därmed samspelar allmänheten och staten i att upprätthålla dessa normer. Ett tydligt exempel på hur detta kan ta sig uttryck är envarsgripanden. Allmänhetens rätt till deltagande i ordningsskapandet är så pass vidsträckt att rättegångsbalken ger envar rätten att frihetsberöva den som begår brott med fängelse i straffskalan.

Den statliga delen av ordningsmakten är också strängt taget beroende av den icke-statliga. Rättsstaten som begrepp är närmast missvisande då sådant som ofta brukar beskrivas som delar av rättsstaten inte heller är helt statliga.

Mitt i kärnan av rättsstaten – domstolarnas huvudförhandlingar – finner vi fria företagare som nyckelaktörer: advokaterna. Med auktorisation från Advokatsamfundet och som offentliga försvarare bekostade av staten utgör dessa en fundamental del av rättsskipningen. Juristdomare som fattar det avgörande beslutet utbildas, godkänns och anställs av staten men vägen till beslutsfattande kantas ofta av samverkan med diverse icke-statliga aktörer och institutioner för rådgivning och hjälp. I tingsrätt och förvaltningsdomstol dömer också lekmän i form av ideellt engagerade nämndemän.

Våldsmonopolet och statens exklusiva befogenhet att genom våldsanvändning framtvinga ett visst beteende hos allmänheten får det väl dock aldrig kompromissas med? Rätten till trygghet och säkerhet måste väl gälla alla oavsett plånbok? Riskerar vi inte annars att endast den starkes rätt återstår?

På Moderaternas partistämma förra året föreslogs exempelvis i en motion från Skånemoderaterna införandet av kommunal polis. Hur Polismyndigheten bör organiseras är naturligtvis en intressant fråga för moderata politiker, men en oväntad brist på förståelse för icke-statliga aktörer och det privata företagandet fanns också i motionens formulering. Ordningsvakter anställda av auktoriserade bevakningsföretag beskrevs som en privatisering av delar av våldsmonopolet.

Moderaternas liberalkonservativa ideologi brukar grundas i äganderätten som en rättighet stående över andra. Du äger din kropp, din lön, din mark och ditt företag. Inskränkningar av denna rätt i form av beskattning kan motiveras om den sedan genom offentlig finansiering av polis och rättsväsende i övrigt skyddar din äganderätt mot andra.

Utöver de offentliga institutionerna väljer ju dock samtidigt butiker att betala för vakter, villaägare för larm och nästan 97 procent av svenskarna för en hemförsäkring som ekonomiskt skydd av sin egendom. Fler och fler kommuner och regioner anlitar som tidigare nämnts också ordningsvakter för bevakning av de allmänna ytorna. Ordningsvakter som enligt lag lyder under Polismyndigheten och som är skyldiga att lyda order från polisman. De utgör med andra ord en integrerad del av våldsmonopolet.

Våldsmonopol inte normmonopol

Dessutom bygger statens våldsmonopol på allmänhetens förtroende för att dess intressen tillvaratas. All offentlig makt utgår från folket, som det heter i regeringsformens första mening. För att uppnå detta bidrar allmänheten till det offentligas verksamhet genom att betala skatt, fullgöra värnplikt och även ofta engagera sig i civilsamhället och i frivilligorganisationer som avlastar staten. Föreningar och diverse privata organisationer ska höras som remissinstanser i lagstiftningsprocessen enligt det grundlagsfästa beredningskravet. De olika sfärer som Hans L Zetterberg beskrivit samverkar i skapandet av lag.

Den under andra halvan av 1900-talet verksamme vice partiledaren i Moderaterna och ideologen Staffan Burenstam Linder skrev ofta om risken med att helt förstatliga ett ansvar i samhället. Konsekvensen blir enligt Burenstam Linder en ansvarslös allmänhet som känner att den verksamheten ska lösas av någon annan. ”Nånannanismen” breder ut sig och konkurrerar ut privata initiativ, frivilligverksamheter och mellanmänskliga samarbeten. Privata sammanhang, som när det gäller ansvaret för ordningsskapande faktiskt är den långsiktiga grunden för rekrytering av poliser.

Statlig piketpolis kan inte vara den enda instans som drar en gräns för vad som är acceptabelt beteende

När […]staten lär ut att den enskilda människans av hjärtat givna insats inte är så viktig, kommer den att försämra också de insatser som det offentliga kan köpa ihop med sina pengar. Vi måste i vår privata tillvaro besjälas av lusten och ansvaret att bistå för att vi skall kunna föra med oss den inställningen i vår professionella gärning. […] Man kommer inte att ha lika gott hjärta eller betala skatt med lika gott hjärta, om man lärt sig att man inte personligen behöver ha gott hjärta därför att […]staten svarar för hjärtverksamheten. (sid 59, Den hjärtlösa välfärdsstaten, Timbro förlag)

Vad det gäller ordningsskapande är föräldraansvaret ett sådant ansvar som behöver stärkas i ett land där en stor del av barnens uppväxt tillbringas i det offentligas verksamheter i form av förskola, skola och fritids. Det bör vara en vital del av föräldraskapet att föra vidare sunda normer och värderingar, men den drivkraften försvagas naturligtvis om det personliga ansvaret för lag och ordning saknas. Ett engagemang för detta väcks genom deltagande i rättssamhället.

För politiker som vill förbättra integrationen i Sverige är också normer och värderingar en viktig nyckel. Om allmänheten känner ett ökat ansvar för normer och värderingar blir dessa enklare att ta till sig för den nyanlände. Eller för att uttrycka det annorlunda: Statlig piketpolis kan inte vara den enda instans som drar en gräns för vad som är acceptabelt beteende. Den agerar i ett sent skede när ofta många gränser redan har överträtts.

Frihet och ansvar

Idag ser vi människor som känner sig så otrygga att de väljer en annan väg till jobbet, inte vill låta barnen gå ensamma från skolan eller bestämmer sig för att de inte längre kan bo kvar i sitt bostadsområde. Då behövs åtgärder.

Våldsmonopolet hotas inte av att allmänhet och företag bidrar till dess upprätthållande

Både från polis och allmänhet. Frivilliga som nattvandrar i sin stadsdel visar ansvarstagande för familj och civilsamhälle. Samtidigt förtjänar de en stark, stor och effektiv poliskår med tillräckliga befogenheter att lagföra kriminella. En välfungerande poliskår och effektiv hantering av brottslighet är en viktig politisk fråga. Statliga åtgärder kan däremot aldrig ersätta mänsklig samvaro och det ansvar som uppstår i mänsklig frihet. De icke-statliga sfärerna skapar, som Staffan Burenstam Linder påpekade, förutsättningar för den statliga verksamheten.

Samspelet mellan allmänheten och staten gör de rättsstatliga organen bättre. Våldsmonopolet hotas inte av en allmänhet och av företag som bidrar till dess upprätthållande genom civilkurage, envarsgripanden och investeringar i lås och bevakning. Tvärtom vitaliseras rättsmedvetenheten. De normer som ligger till grund för lagstiftning upprätthålls och stärks av allmänhetens deltagande, till gagn för vårt rättssamhälle.

Tips på mer läsning: Rättsstaten Sverige: Skandaler, kriser, politik av Richard Sannerholm