Samhälle Krönika
Regeringen befinner sig på det sluttande planet
Efter koranbränningarna öppnar regeringen för att ändra ordningslagen, så att säkerhetsaspekter ska väga tyngre. Men om man i praktiken förbjuder koranbränningar, vilka yttranden står då näst på tur, frågar sig Alice Teodorescu Måwe.
Prideveckan har precis inletts i Stockholm. Till helgen kommer den traditionsenliga paraden att äga rum i Stockholms innerstad. Något liknande vore otänkbart i merparten av de 57 muslimska länder som ingår i den Islamiska konferensorganisationen IKO. Samma organisation som i början av veckan antog en resolution innehållandes en rad ”förslag” och ”rekommendationer” med anledning av de koranbränningar som skett i Danmark och Sverige. Bland medlemmarna finns länder som stenar homosexuella, där kvinnor är andra klassens medborgare och där hädelse kan vara förenat med dödsstraff.
Under tisdagens presskonferens med statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer stod säkerhetshotet mot Sverige i fokus. Inte så konstigt givet det spända utrikespolitiska läget och den trevande Nato-processen. Men de slutsatser som regeringen drar är likväl illavarslande.
För genom att (eventuellt) ändra ordningslagen, så att säkerhetsaspekten ska tillmätas större betydelse, ökar man också incitamenten för den som vill använda hot och våld som förhandlingstaktik. Med andra ord; ju mer man fokuserar på att undvika våld, desto större anledning för de som vill bruka våld att ta till det än mer för att på så vis kunna påverka Sverige i mindre frihetlig riktning.
Ska polisen i förväg ta ställning till om det som ska sägas vid manifestationen kan påverka säkerhetsläget?
Ponera att vi öppnar Pandoras box och att koranbränningar i praktiken förbjuds med hänvisning till rikets säkerhet. Vad står näst på tur? Vilka uttryck för religionskritik är legitima, vilka provokationer, som kan uppfattas som kränkande av en troende muslim, är inte att betrakta som islamofobiska? Vilka andra, icke-religiösa yttranden eller uttryck för yttrandefriheten, som också kan bidra till eskalerade säkerhetshot ska beaktas när en demonstration beviljas? Ska polisen i förväg ta ställning till om det som ska sägas vid manifestationen kan påverka säkerhetsläget?
En demonstration mot kriget i Ukraina skulle kunna reta upp Putin liksom en manifestation mot slöjtvånget i Iran skulle kunna kränka Khamenei. Och vad skulle hända om Salman Rushdie, som jag i åratal hoppats på som Nobelpristagare, faktiskt skulle tilldelas priset – hur skulle säkerhetsläget påverkas om han kom till Stockholm och höll ett brandtal för yttrandefrihet i Stadshuset? Eller ryska dissidenter som bränner en rysk flagga, ska de inte få berätta om den ryska regimens fasor? Skulle sångerskan Sinéad O’Connor inte ha fått riva en bild föreställandes påven som en kritik av katolska kyrkans hantering av pedofilskandalerna?
Men, hävdar en del, om man ändrar ordningslagen så att man visserligen fortsättningsvis får bränna en koran men inte utanför en ambassad, moské eller i samband med en religiös högtid, är det då så farligt?
Det går givetvis att argumentera för att den sortens hänsyn ska kunna tas. Men frågan är om det verkligen gör så stor skillnad var eller när man bränner en koran om själva handlingen i sig betraktas som en skändning av något heligt. Varför skulle de som är av uppfattningen att man kränker deras religion nöja sig med förklaringen att det i vart fall inte sker utanför moskén?
Hur hade vi agerat om vår Nato-ansökan inte hade varit en faktor?
Det är dessutom inte enbart en fråga om att förhålla sig till yttre hot. Påskkravallerna visade med all önskvärd tydlighet att det finns människor i Sverige – gamla som unga, inte sällan svenska medborgare med utländskt påbrå – som är beredda att kasta sten mot svensk polis, vandalisera andras egendom och utöva grovt våld som svar på påstådda ”kränkningar”. Vi vet också att det finns de som sprider desinformation om svenska myndigheter, som plockas upp i utlandet och bidrar till att öka säkerhetshotet mot Sverige. Hur ska myndigheterna förhålla sig till detta om det ligger en konflikt i att göra sitt jobb och samtidigt inte bidra till att elda på kränkta känslor och konspirationer?
Vilka signaler skickas till dessa grupperingar om lagen ändras? Och vad händer om de börjar visa sitt förakt mot exempelvis homosexuella? Ska Prideparaden i Stockholms innerstad förpassas till en bortglömd åker för att inte riskera att trigga någon som i sin tur skulle kunna utgöra ett hot mot det svenska säkerhetsläget? Det kan tyckas som en långtgående parallell men den syftar till att illustrera svårigheten i att göra precisa gränsdragningar, vilket är ett måste i lagstiftningsarbetet.
Vi står tveklöst inför ett vägval och vi behöver fundera på hur vi hade agerat om vår Nato-ansökan inte hade varit en faktor i konflikten. Om vi då inte hade ändrat våra lagar ska vi inte göra det nu heller. Det är nu våra rättigheter och principer prövas i praktiken.