Relationer skapar människan

Bloggaren Eric Barker har i större delen av sitt vuxna liv samlat forskningsresultat och intressanta anekdoter som han löpande presenterar på www.bakadesuyo.com I flera fall, som även samlades i hans förra bok, är det solida och i teorin enkla tips och råd som man kan ta del av, även om det inte sällan är svajigt med kausaliteten. Med över en halv miljon prenumeranter på sitt nyhetsbrev är han en ständig källa till ökad kunskap och framför allt en bra utgångspunkt för nyfikenhet.

Hans senaste bok Plays Well with Others (HarperOne, 2022) undersöker mänskliga relationer. Utifrån fyra teman får vi följa hur första intrycket påverkar oss, huruvida kärleken övervinner allt, varför vänner är så viktiga för ett gott liv och slutligen varför människan är dålig på att leva ensam. Gemensamt är relationer med andra människor, det som kan vara påfrestande, kräva anpassning och att man gör avkall på sina egna kortsiktiga önskemål. Men trots det är relationer både nödvändigt och belönande.

Med ett rappt och personligt språk (som stundtals blir lite för mycket i blinkningar till läsaren, gärna inom parenteser) och späckat med citat, aforismer, tankeväckande (ibland häpnadsväckande) historier utifrån enskilda människoöden, är det en lättläst bok. Den startar med brasklappen ”detta är ingen självhjälpsbok som du kommer att gilla”, vilket är en bra början för den nyfikne.

Varje del avslutas med en sammanfattande punktlista, något som kanske gör det lättare att minnas vad man nyss fick lära sig. Samtidigt förstärker det bokens intryck av att vara skriven för att bli en bästsäljare som de flesta faktiskt läser. Enligt osäkra uppgifter är det bara sju procent av alla som börjat läsa Daniel Kahnemans Tänka fort och långsamt som avslutade den. Kanske är människors vana att inte läsa ut böcker mer spridd än jag själv kunnat föreställa mig. Jag blir också påmind om att bara för att just JAG är på ett visst sätt och ser världen genom MINA ögon, så är det inte alls säkert att alla andra har samma erfarenheter. 

Och det är väl här som problemen med relationer börjar? Vi uppfattar andra på vårt sätt och de uppfattar oss på sitt. Men när vi närmar oss varandra så blir livet mer verkligt, eller i varje fall mer meningsfullt. Kapitlet om vänskap är mest intressant, just för att vänskap är något som inte är tydligt definierat och inte har en självklar historisk roll. Äktenskap och familj har följt mänskligheten sedan civilisationens födelse och kanske även dessförinnan, även om det saknas historiska källor. Men vänskapen? 

En vän är någon utomstående, inte en familjemedlem, släkting eller kollega. Det finns inga formella förpliktelser vänner emellan.  Att börja bokföra tjänster och gentjänster eller ekonomiska förbindelser bidrar nästan alltid till att vänskapen försvinner. Inställningen ”det jämnar ut sig i långa loppet” är kännetecknande för vänskapen. Eftersom det inte finns några samhällsinstitutioner som värnar vänskap som sådan – till skillnad från bröllopsdagar och högtider med familjen – behöver vännerna själva se till att skapa sådant.

Fram till 1800-talet var äktenskapet i huvudsak en ekonomisk uppgörelse

Barker hänvisar till forskning som visar tydligt samband mellan hur nära vänner man har, och till viss del också hur många vänner, och upplevd lycka i livet. Nu kan det förstås förhålla sig så att glada och trevliga person också har lättare att skaffa sig vänner, så att orsakssambandet är det omvända. Men det tycks som att jobb och familjebildning leder till mindre tid för att göra saker med vänner, vilket också tycks påverka mängden lyckliga stunder att minnas. 

Vänner kräver tid och den sårbarhet som ligger i att någon plötsligt inte längre vill eller kan träffas, gör att vänskap kräver prioriteringar, men också är belönande. 

Något som är än mer tidskrävande, men inte verkar lika viktigt för upplevd lycka eller tillfredsställelse med livet är romantiska kärleksrelationer och äktenskap. Barker poängterar att fram till 1800-talet var äktenskapet i huvudsak en ekonomisk uppgörelse mellan familjer. Det var dåtidens samhälles svar på frågan om trygghet eller sjukförsäkring och förbättrade möjligheterna att ställa mat på bordet varje dag. Först med ökat ekonomiskt välstånd och idéerna om den romantiska kärleken började idealen att förändras. Ja, under antiken och i flera andra kulturer även senare, sågs det inte med blida ögon att vara förälskad i sin maka eller make. Förälskelse betraktades som en sjukdom som gjorde personen opålitlig. 

Vi har missat den grundläggande känslan av att vara behövd

Med statistik och undersökningar visas tydligt att antalet äktenskap som håller till dess att döden skiljer makarna åt har minskat drastiskt. På senare år har trenden planat ut (åtminstone i USA), men det tillskrivs det faktum att färre gifter sig och därmed blir det inte en juridisk skilsmässa när ett sammanboende par flyttar isär. Trots de objektivt dåliga oddsen, är det många som har idealet om en livslång partner, och i boken får läsaren en hel del handfasta råd och tips för att både bli bättre som människa, men också för att undvika onödiga och självförstärkande konflikter. Det mest handfasta är att ständigt prata om sig själv och sin partner som ett ”vi”. Genom att göra saker tillsammans, inte bara de tråkiga hushållssysslorna utan mer äventyrliga upplevelser, som konserter, nöjesfält, strapatser och sedan berätta om dem i vi-form skapas en solid grund för en fungerande relation. 

I bokensavslutande kapitel dyker vi ner i talesättet ”ingen människa är en ö”, en maxim från poeten John Donne. Och mycket riktigt står det klart att påtvingad exil, fredlöshet eller att vara kastlös har varit ett öde värre än döden, historiskt och i nutid. Att bli exkluderad är att bli förminskad som människa. Viljan att höra till och känna gemenskap är grundläggande.

Människans styrka är onekligen inte den individuella muskelstyrkan eller ens den enskilda intelligensen utan förmågan att samarbeta och dra nytta av varandra på olika sätt. Ju större grupp som förstår varandra desto större möjligheter, men också med avtagande marginalnytta och ökade koordinationsproblem. 

Så varför är den moderna människan till synes rotlös och ensam? Beror det på modernitetens förbannelser och att vi svikit gamla ideal? Kanske, men mer att vi i individualismens tidevarv och de materiella framsteg som skett också missat den grundläggande känslan av att vara behövd. Det är inte nödvändigtvis en politiskt lösbar fråga, kanske inte alls. Men att reflektera en smula över hur jag kan göra världen bättre och samtidigt få ett lyckligare liv är ändå en bra början. Se till att behålla nyfikenheten hela vägen bara.