Om bostadspolitikens dubbelfel

Orsaken till att det finns politik är att alla saker inte kan ordnas privat eller enskilt. Saker som tvättmaskiner, strumpor, mobiltelefoner, ost och klockor kan i hög grad ordnas av enskilda företag. Saker som vägar, avloppssystem, stadsplaner, försvar, naturskydd och polismakt måste av naturliga skäl skötas gemensamt. Konsumtion av kollektiva saker och tjänster kan ses som ursprunget till det vi kallar politik. Ett tidigt exempel är kanalsystemet i Egypten, där faraonernas makt i viss grad grundades på behovet av överordnad styrning av dammar och slussar för jordbrukets skull. Ju mer komplext ett samhälle är, desto större behov av en gemensam spelplan och spelregler som gäller lika för alla.

Vissa komplexa system med gemensam konsumtion kan självfallet skötas i enskild eller privat regi, som till exempel Facebook, Wikipedia, flygtransporter och sophämtning. Stadsplanering är i viss mening ett sådant komplext system, eftersom det hanterar en ändlig resurs, mark. Den amerikanske författaren Mark Twain menade till exempel att det bästa investeringsobjektet var mark: ”Buy land, they don’t make it anymore”.

En stad kan karakteriseras som en produkt (eller tjänst) där konsumtionen i hög grad är kollektiv. Vi använder oss av stadens offentliga rum och transportsystem samtidigt med många andra. De personer och instanser som fattar beslut om stadens utformning har, åtminstone i teorin, ett mandat att företräda medborgarna.

Den viktiga frågan blir nu i vilken grad som allmänhetens representanter fattar beslut som, inom rimlighetens gränser, motsvarar allmänhetens preferenser. Att dagens arkitektur i låg grad lever upp till det som lite slarvigt kan kallas ”den allmänna meningen” är knappast någon nyhet. Facebook-gruppen Arkitekturupproret har på bara några år kommit upp till närmare 30 000 medlemmar.

Att dagens arkitektur i låg grad lever upp till det som lite slarvigt kan kallas ”den allmänna meningen” är knappast någon nyhet.

När det gäller stadsplanering finns i dag, bland planerare, politiker och experter, en ganska stor enighet om att ”allmänheten” helst vill bo i en tät stad av 1800-talssnitt. Priserna på bostadsrätter och svarta hyreskontrakt i våra städers centrala delar är den kanske starkaste indikatorn på detta. I vissa fall planeras och byggs i dag också stadsdelar som försöker att nå upp till samma höga kvaliteter som det som byggdes för omkring 150 år sedan. Hammarby Sjöstad, Hagastaden och Norra Djurgårdsstaden i Stockholm är några exempel. (Att det måste vara något gravt fel på ett produktionssystem där nyare produkter har lägre användarvärde än äldre produkter, det kan vi för tillfället lämna åt sidan.)

Men hur är det egentligen med detta? Vill ”alla” eller ”en stor majoritet” verkligen bo i lägenhet i en tät och blandad stad? 2014 gjorde Boverket en enkät med drygt 5 000 personer mellan 20 och 79 år i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Frågan som ställdes var: var och hur vill du bo?

De som ville bo i Stockholmsområdet ville bo så här: 43 procent i småhus, 8 procent i radhus, 38 procent i lägenhet. 54 procent av de tillfrågade ville äga sin bostad, 28 procent ville ha bostadsrätt och 16 procent ville hyra.

De som ville bo i Göteborgsområdet ville bo på följande sätt: 52 procent i småhus, 7 procent i radhus, 24 procent i lägenhet. Av dem som ville bo i Göteborgsområdet vilel 66 procent äga sin bostad, 20 procent ville ha bostadsrätt och 12 procent ville hyra.

De som ville bo i Malmöområdet ville svarade så här: 52 procent ville bo i småhus, 10 procent i radhus, 24 procent i lägenhet. På frågan om ägandeform var svaren så här: 67 procent ville äga sin bostad, 19 procent ville ha bostadsrätt, 12 procent ville hyra.

Här finns några kommentarer att göra:

Om Boverket hade specificerat frågan om ”var du vill bo” och skapat två alternativ för lägenhetsboende, är det tänkbart att svaren hade blivit en aning annorlunda. Svarsalternativen hade kunnat vara:

1. Lägenhet i innerstad
2. Lägenhet i förort
3. Småhus
4. Radhus

Sannolikheten är ganska stor att alternativet lägenhet hade fått fler röster med en precisering om lägenhet i innerstad. Detta enbart sagt som illustration av en felkälla.

Det är en ganska låg andel av de svarande som helst vill hyra sin bostad. En felkälla kan vara att det är skillnad mellan att vilja och kunna. I verkligheten kan det vara så att det är fler än omkring 15 procent av svenskarna som har så pass dålig ekonomi att de inte skulle få låna pengar för att köpa en bostad. Men även om man bortser från detta, är det intressant att så många medborgare värdesätter eget ägande av sin bostad. Här finns två stycken ”politikglapp”, som denna artikel försöker beskriva:

Politik-glapp 1:

Dagens politiker vurmar för byggandet av hyreslägenheter, när befolkningen föredrar bostadsrätter. Med politik-glapp menas att ”folkets företrädare” inte i handling företräder folkets mening. Det går att ställa frågan till våra politiska företrädare: På vilka grunder anser ni som politiker att byggandet av hyresrätter ska premieras, när en så pass liten andel av befolkningen önskar hyra sin lägenhet? Hur kommer det sig att ni som politiker premierar att driva en boendeform som bara premieras av omkring 15 procent av väljarna?  

Politik-glapp 2:

Om det stämmer att en relativt stor andel av befolkningen hellre vill bo i småhus än lägenhet, hur kommer det sig att dagens byggande i hög utsträckning prioriterar lägenheter i flerfamiljshus? Vi bortser här ifrån ”risken” att folk inte vet sitt eget bästa eller helt enkelt önskedrömmer om ett boende de aldrig skulle ha råd med. Frågan kan återigen ställas till våra folkvalda: hur representativa är ni politiker, om ni bortser från den stora grupp väljare som vill bo i småhus? Är premieringen av lägenheter grundad på analys eller löst tyckande?

På vilka grunder anser ni som politiker att byggandet av hyresrätter ska premieras, när en så pass liten andel av befolkningen önskar hyra sin lägenhet?

Det är visserligen sant att enkäter i stor utsträckning kan utformas så att den som ställer frågorna får de svar han eller hon önskar. Men i alla fall. Här kommer en sammanfattning av två andra undersökningar.

2014 frågade Fastighetsägarna Stockholm, NCC och Swedbank 1 000 stockholmare mellan 18 och 35 år hur de ville bo. Undersökningen gjordes av United Minds. Från att vara passiva konsumenter ville ungdomarna bestämma mer om sitt boende. 75 procent ville påverka bostadens utseende, 68 procent dess utformning och 46 procent fastighetens utformning inklusive gemensamma ytor.

Samma år intervjuade SBAB Bank 1 000 personer i hela Sverige mellan 18 och 26 år. Av dem ville 35 procent bo i villa, 27 procent i bostadsrätt och 23 procent i förstahandshyresrätt. De viktigaste önskemålen var låg kostnad (65 procent), eget ägande (53 procent) och bra kommunikationer (49 procent). Undersökningen gjordes av konsultbolaget Cint.

Sammanfattning: Många svenskar vill bo i ett eget hus där de själva kan bestämma om utformningen. Boverket konstaterade i sin utredning att bara 10–15 procent av det totala byggandet i de tre största städerna bestod av småhus. Andelen småhus av det totala byggandet i Stockholm har stadigt gått ned sedan 1975. Trots detta talar de flesta politiker i dag om att man ska bygga fler hyreslägenheter. Hyreslägenhet är således vad man kunde kalla ”ett politiskt dubbelfel” – fel förvaltningsform, fel byggnadsform.

En slutsats är att det knappast är markbrist som gör att byggnadsproduktionen inte inriktas på att bygga det folk vill ha.

Om vi avgränsar oss till frågan om småhus kan man göra en internationell jämförelse. Många mer tätt befolkade länder i EU bygger en större andel småhus än det glest befolkade Sverige. Nätverket Euroconstruct redovisade följande siffror för 2014:

I Sverige byggdes 9 900 småhus och 26 200 lägenheter, det vill säga 27 procent småhus. I Österrike byggdes samma år 16 500 småhus och 26 300 lägenheter, det vill säga 38 procent småhus. I Belgien byggdes 20 200 småhus och 25 500 lägenheter, det vill säga 44 procent småhus. I det tätt befolkade Danmark byggdes 7 000 småhus och 6 600 lägenheter, det vill säga 51 procent småhus. En slutsats är att det knappast är markbrist som gör att byggnadsproduktionen inte inriktas på att bygga det folk vill ha.

De småhus som trots allt byggs i dag är ofta identiska rader av ”nyckelfärdiga” hem som byggs av stora byggbolag. De boende kan inte bestämma något om arkitekturen. Det finns inget utrymme för ”byggandets glädje”. Och det finns väldigt få tomter som vanligt folk kan bygga sitt eget hus på.

En lösning på detta dubbla politik-glapp är ganska enkel. Man startar en ny egnahemsrörelse, av den typ som föregick rekordårens miljonprogram. Egnahemsrörelsen i början av 1900-talet gjorde det möjligt för normala inkomsttagare att köpa mark och bygga eget hus. Statens egnahemslånefond gav till exempel lån till arbetare som ville bygga sig sitt eget hus.

Kommunerna gjorde stadsplaner åt kommunala och privata egnahemsbolag som erbjöd byggfärdiga tomter i nya stadsdelar. Ofta planerades dessa som trädgårdsstäder, det vill säga en blandning av villor, radhus och lägenheter. 1926 startade även Stockholms kommun ett organiserat självbyggeri. Man erbjöd olika typhus som de framtida ägarna delvis byggde själva. Tio procent av insatsen betalades med husägarens eget arbete. Staden lånade ut resten av pengarna.

Det innebär att vanliga inkomsttagare inte har råd att bo i denna form av populärt ”mellanting” mellan stenstad och villamatta.

Fram till 1975 hade 8 000 självbyggda småhus byggts i bland annat Bromma och Enskede. I dag kostar en sådan liten villa i Bromma omkring 10 miljoner. En lägenhet i trädgårdsstaden Enskede kostar omkring 90 000 kronor per kvadratmeter. Det innebär att vanliga inkomsttagare inte har råd att bo i denna form av populärt ”mellanting” mellan stenstad och villamatta.

För de politiker som dels har tillräckligt god självkännedom och dels tillräckligt mycket mod för att leva upp till beteckningen ”förtroendevalda”, följer här en kort instruktion:

Instruera era kommunala tjänstemän på planeringskontoret att göra nya stadsplaner för nya trädgårdsstäder med gator och torg och parker och massor med små tomter som folk får köpa. Rita in en del små lägenhetshus i planerna, med lokaler i bottenvåningarna så att det finns plats för butiker, dagis, gym, kaféer och små kontor. Inför en regel som hindrar stora byggbolag från att köpa upp all mark: Enbart de privatpersoner som står i den kommunala tomtkön har rätt att köpa en tomt.

För att göra det lättare för folk som har ont om pengar att bygga eget hus inför ni en regel. Det kommunala eller privata egnahemsbolaget formulerar följande erbjudande: Du får köpa en tomt med rabatt, till exempel för en halv miljon i stället för marknadspriset på en och en halv. Villkoret är att egnahemsbolaget får 20 procent eller så av försäljningsvärdet den dag du säljer ditt hus. Den privatperson som vill bygga själv kan göra det. Den som vill köpa ett färdigt hus kan göra det. Till exempel Älvsjöhus har färdiga småhus till fast pris. Precis som då man köper en bil.

Frågan går vidare till våra folkvalda representanter: Anser ni att ni som förtroendevalda har i uppgift att underlätta för era väljare att bo i den typ av hus och stadsmiljö och med den typ av förvaltningsform som väljarna själva önskar?