Ekonomi Krönika
Röd skugga över Centerpartiet
Oppositionens skuggbudgetar illustrerar att det enda som finns till vänster är en klimatpakt, inte ett regeringsalternativ. Hur länge ska Centerpartiet stå ut med ständig moteld från alla håll? Det undrar Joakim Broman.
Grunden till Tidöavtalet fanns redan från början i de fyra högerpartiernas budgetförslag. Lagda sida vid sida gick det lätt att hitta samsyn och gemensamma ramar. De värderingsskillnader som fanns och finns mellan de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna gick att komma över eller kompromissa kring eftersom den ekonomiska politiken formade en koherent bild. I kombination med ett brottsbekämpningsprogram och en gemensam energipolitik framträdde en reformagenda. Man hade kanske inte samma föreställning om nationen men man hade en samfälld syn på landet och dess tillstånd.
Någon sådan gemensam bild finns fortfarande inte, med ett år kvar till valet, till vänster. När skuggbudgetarna läggs sida vid sida kastas man snarare tillbaka till januariavtalets dagar. I grunden oeniga partier kommer att tvingas kohandla om bärande pelare i den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet vill höja skatten på arbete med 40 miljarder och arbetsgivaravgifterna med åtta. Centerpartiet går i motsatt riktning och sänker inkomstskatterna med två miljarder och arbetsgivaravgifterna med 13. Nooshi Dadgostar vill utreda en ny fastighetsskatt men i väntan på det chockhöjer V skatten på sparande med nästan 13 miljarder. Andra välfärdssatsningar finansieras genom att kasta ut ett av Centerpartiets hjärtebarn RUT-avdraget, förfäktat av fyrklövern sedan Maud Olofssons dagar. Vänsterpartiet förespråkar prisregleringar på el och mat – en fasa för alla som förstår vikten av prissignaler.
Mycket lättare blir det inte att sammanfoga Centern med Socialdemokraterna, som också de vill höja skatten på ISK-sparande. Och därutöver återinföra värnskatten som januariavtalet till sist lyckades avskaffa. S säger nej till sänkta arbetsgivaravgifter och slopa karensavdraget.
Kanske kan C hålla emot i en eventuell vänsterkoalition. Men vad måste man i så fall ge upp i utbyte?
Miljöpartiet kunde en gång i tiden lägga mittenorienterade och liberalt färgade budgetar, men det är länge sedan nu. MP och V turas numera om att flytta gränsen vänsterut i den ekonomiska politiken. ”[MP] jobbar hårt för att etablera sig som riksdagens mest ekonomiskt oansvariga parti”, som Erik Bengtzboe på Skattebetalarnas förening sammanfattade den gröna skuggbudgeten. MP struntar helt i det finanspolitiska ramverket och lägger fram en budget som gör 70 miljarder i underskott.
Centerpartiet var i alliansregeringen 2006–10 med om att lägga de sista pusselbitarna i en sund beskattning av företag och investeringar. Göran Persson hade reformerat 3:12-reglerna och avskaffat de skadliga arvs- och gåvoskatterna. När Alliansen sedan sänkte bolagsskatten och avskaffade förmögenhetsskatten rörde sig Sverige in i den europeiska normalfåran.
Det försöker nu V, MP och socialdemokraternas vänsterfalang att ändra på. En av de sista sakerna Mikael Damberg gjorde som finansminister var att tillsätta en utredning om en exitskatt, prövat i Norge med katastrofala följder. Entreprenörer lämnar landet i drivor och lär inte våga återvända på mycket länge. I det som brukade vara småföretagarnas parti, det svenska Centerpartiet, ser man med förskräckelse på utvecklingen. Kanske kan man hålla emot i en eventuell vänsterkoalition. Men vad måste man i så fall ge upp i utbyte?
***
Oppositionens höga tonläge mot Romina Pourmokhtari blir begripligt när man inser att ilskan över klimatpolitiken är en av mycket få saker som partierna till vänster kan enas kring. Visst finns det skillnader även här, inte minst mellan Miljöpartiet och Centerpartiets olika syn på skogsbruket och dess relation till klimatutsläppen, men i kritiken av regeringens klimatpolitik talar vänsterblocket med hyfsat enad röst. Inför januariavtalets första höstbudget krävde Centerpartiet en paus av den så kallade överindexeringen av bensinskatten men sedan dess har partiet ändrat linje och fogat in sig i vänsterblockets kritik av Tidökoalitionens sänkta drivmedelsskatter.
Vid sidan av ökade kommunbidrag och infrastruktursatsningar är det alltså i princip en klimatpakt som kan väntas bli resultatet av en regeringsbildning till vänster. Övriga politikområden kastas in i en tombola där utfallet knappast kan förutspås på förhand. Skogen är en röd linje för Centerpartiet men inte mindre så för MP. Alla partier till vänster gillar tåg och havsvind men vad som händer med försvarets finansiering och friskolorna står skrivet i stjärnorna. Socialdemokraterna vill göra gällande att man står för stram invandring och höga krav i integrationspolitiken, men i Miljöpartiet minns man ännu tårarna och den framtvingade tvärvändningen under flyktingkrisen. Och mitt i detta ska Centerpartiet försöka övertyga S om att Sverige behöver fler arbetskraftsinvandrare.
Det sägs ibland att det kanske är tur att det finns ett liberalt parti även till vänster – att C och L på respektive sida kan stoppa övriga partier i sina respektive block från att kantra politiken och att ett litet liberalt inflytande är bättre än inget. Det är inte en orimlig poäng. Skillnaden är dock att Liberalerna verkar i ett block som har en gemensam ontologisk uppfattning, en världsbild och en agenda. Centerpartiet kämpar på nästan alla fronter i ständig moteld.