Samhälle Krönika
S-förslaget skadar det svenska försvaret
Socialdemokraternas viktigaste reformförslag under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen var tydligt: staten ska ta över ägandet av försvarsindustrin. Det är ett välriktat slag mot den svenska försvarsförmågan, skriver Rutger Brattström.
Redan i december gick S partiledare Magdalena Andersson och Peter Hultqvist, tidigare försvarsminister, ut med förslag om att staten ska kroka arm med försvarsindustrin och tvinga ner den i samma båt. Andersson och Hultqvist kom då med fem förslag, som i olika grad skulle skada den svenska försvarsförmågan. Värst var förslagen om att upprätta långa kontrakt, att staten ska bli garant för investeringar och att staten ska gå in som ägare i försvarsbolagen.
Inför försvarskonferensen i Sälen har S bestämt sig – staten ska vara delägare i Saab. Under tisdagen sa Hultqvist i en intervju med Dagens industri: ”Vi har pekat ut Saab som ett väldigt viktigt exempel. Här har vi våra väsentliga säkerhetsintressen placerade i form av stridsflyg, undervattenssystem och sensorer”. Ägandet i Saab ska bara bli början på ”ett statligt ägande inom olika försvarsföretag”, eftersom ”det är nödvändigt med ett ordentligt handslag mellan försvarsindustrin och staten”.
Tyvärr vill Socialdemokraterna nu försämra konkurrensen ännu mer, för när skulle staten välja bort att köpa från sina egna bolag?
Hultqvist har visserligen rätt i att Saab är ett otroligt viktigt företag för den svenska industrin, men att det skulle innebära att staten bör äga är en felaktig slutsats – med potentiellt ödesdigra konsekvenser.
Militära produkter är speciella. Stridsflyg, ubåtar och artilleripjäser förbättras visserligen kontinuerligt, men till skillnad från produkterna på den civila marknaden sjunker priserna inte – de stiger. Vapenindustrin är nästan aldrig konkurrensutsatt. Troligen har inget land någonsin köpt ett stridsflyg enbart baserat på pris och kvalitet. Geopolitiska ställningstaganden och gynnande av inhemska företag vinner nästan alltid även om det finns bättre och billigare produkter. Tyvärr vill Socialdemokraterna nu försämra konkurrensen ännu mer, för när skulle staten välja bort att köpa från sina egna bolag?
Kostnadsutvecklingen på försvarsmateriel är i genomsnitt till 3–4 procent över allmän prisutveckling varje år. Det kan låta blygsamt, men på 20 år innebär det att priserna fördubblas, med inflationen inräknad. Den bristande konkurrensen leder till att vår försvarsförmåga per krona successivt försämras. Långa kontrakt, garantier och statligt ägande skulle förstärka prisutvecklingen ännu mer.
När krisen eller kriget kommer är det den fria marknaden och konkurrensen som vinner. Det gällde i andra världskriget och det gäller i Ukraina i dag. Den privatägda ukrainska försvarsindustrin har varit avgörande för att hålla en på pappret övermäktig fiende stången.
Det ukrainska försvaret har i mångt och mycket lyckats efterlikna den civila marknadens dynamik när det kommer till försvarsinköp. I stället för centralt planerade inköp får varje brigad en pott pengar att köpa teknik för. De är inte låsta till några långa kontrakt med enstaka stora försvarsföretag.
Det finns såklart undantag. Ammunition är en sådan. Eftersom vi vet vilka vapensystem vi har, och vilka livslängder dessa har, vet vi också vilket ammunition som behövs. Men när vi producerar ammunition i fredstid är det i förhoppning om att den aldrig kommer behöva användas. Här behövs långa kontrakt med tillverkare som står redo med överkapacitet. Men det är undantaget.
Det viktigaste i det moderna kriget är innovationsförmågan. S tycks nästan ha valt ut sina förslag med taktisk precision för att hämma just den.
Den ukrainska försvarsinnovationsmyndigheten BRAVE1 hade i slutet av 2024 registrerat mer än 3 000 företag, nästintill alla startade sedan 2022, på sin plattform för att länka ihop soldater med behov och entreprenörer med idéer. Konkurrensen är stenhård, produkterna blir bättre och bättre, och billigare och billigare. De flesta projekt kommer att misslyckas, men de som överlever formar framtidens slagfält i en ständig dialog med soldaterna som testar deras prototyper under faktiska stridsförhållanden.
Den viktigaste förmågan i det moderna kriget är innovationsförmågan. Socialdemokraterna tycks nästan ha valt ut sina förslag med taktisk precision för att hämma just den. Det är tydligt att den främjas av att soldaterna som ska använda framtidens vapen handlar direkt från de entreprenörer som utvecklar dem – med minimal statlig inblandning.
Under måndagen höll överbefälhavare Michael Claesson sitt framträdande på Folk och Försvar. Då vände han sig till Socialdemokraterna och andra som vill stå i vägen för den svenska upprustningen med orden:
Jag erkänner: jag har ibland kanske haft för stor tro på att saker och ting ska lösa sig genom det goda samtalet. Men jag inser att jag måste betrakta varje medvetet motstånd mot att utveckla våra interna processer och att göra upp med vår byråkrati, och därmed skapa bättre förutsättningar för framdrift och tillväxt — allt motstånd mot detta måste jag betrakta implicit som en fientlig handling. Och agera därefter.
Förslagen om långa kontrakt, statliga garantier och ägande är skadliga för Sveriges försvarsindustriella förmåga. Med det får vi sämre produkter till högre priser – det vill säga minskad förmåga att försvara vårt land. Man kan inte annat än hålla med ÖB: att driva på för mer statlig inblandning och byråkrati är att betrakta implicit som en fientlig handling.
Vad som behövs är decentraliserat beslutsfattande och mer konkurrens. I krigstid är fria marknader viktigare än någonsin.