Samhälle Åsikt
S försöker lämna hjärnspökena bakom sig
Socialdemokraternas SD-noja har inneburit att man blundat för verkliga problem och i stället löst "önskeproblem" med "önskelösningar". Det försöker ledningen nu lämna bakom sig, samtidigt som man möter motstånd från interna aktivister. Det skriver S-debattören Widar Andersson i en analys av S-kongressen.
Det känns alltmer som om Socialdemokraterna är på väg att lämna den långa eran av SD-nojor bakom sig. På S-kongressen i Göteborg som avslutades under söndagen var partiledaren Magdalena Andersson tydlig med sin ambition att S ska bli ett parti som ”säger som det är”.
När hon valdes till partiledare på förra partikongressen i november 2021 var hennes löfte att ”vända på varje sten” för att få stopp på den eskalerande gängkriminalitetens härjningar i samhället. Det blev tydligt på S-kongressen att metaforen med vändande stenar nu har lagts på hyllan.
På ett så kallat ”bakgrundsmöte” under partikongressen berättade medarbetare på S partihögkvarter om hur de, så här 16 månader före valet, tänker och resonerar om valrörelsen 2026. Partiet är självkritiskt. Man har hållit sig med önskeproblem och önskelösningar; man har kort sagt vänt på de stenar vars problem och lösningar som passat in på partiets önskelistor och undvikit andra stenar där problem/lösningar har haft påtagliga närheter till Jimmie Åkessons argument och agitation i invandrings- och kriminalitetsfrågorna.
Partiet är självkritiskt. Man har hållit sig med önskeproblem och önskelösningar.
Socialdemokraterna har inte ”lyssnat på riktigt” på väljarna. Man har haft sina ”färdiga lösningar” om ”skola, välfärd och sjukvård”, alldeles oavsett vilka problem som väljarna har lyft upp. Men nu laddar partiet för förändrade attityder. De färdiga S-trygga förslagen ska inte stå i förgrunden. Politiken ska tydligt utgå från ”samhällsproblemen” och orädda och öppna ”problem- och samhällsanalyser” ska leda fram till förslag på de åtgärder som bäst passar för problemens lösningar. Typ.
Så borde det väl alltid vara; kan man tycka. Att man ser det folk ser och försöker göra något i linje med det man ser? Ideologiskt påhittade hjärnspöksproblem är emellertid ett otyg som alltmer frekvent ligger och guppar i de politiska partikretsarna. Socialdemokraterna behöver verkligen se upp på den här fronten. Medlemmar utgör en allt mindre del av partiets väljare. På årets kongress kändes det som att aktivister från storstadsdistrikten var mer vanligt förekommande än mer folknära kommunalråd från hela Sverige. Vilket på sikt kan manipulera partiets återuppväckta lust och intresse för att ”rakt och öppet” ta sig an de tunga samhällsproblem som dominerar vanligt folks samhällsobservationer. Vilka för stunden, av högst begripliga orsaker utgörs av oro för den omfattande invandringens konsekvenser för kriminalitet, välfärdstillgänglighet och tryggheten i stort.
Socialdemokraterna har, likt tidigare också Moderaterna, haft stora svårigheter att bibehålla partiets klassiska, strama hållning till invandring. SD-nojan ställde till det å det grövsta. När många S-väljare klagade på invandringens omfattning så valde partiet att tolka det som om folk rasade mot växande klyftor eller marknadskrafternas segregation. Allt för att inte låta som SD. Men nu känns det som sagt som om partiet vill vända blad. Vilket förmodligen är helt avgörande för partiets chans att kunna utmana M/SD om regeringsmakten 2026. På partikongressen fanns många ombud, inte minst från Skåne och Stockholms stad, som verkade för att S skulle ta en helt annan väg än det beslut ”om en långsiktig, hållbar och inom överskådlig tid stram invandringspolitik” som man enades om.
***
Partiledningen har kort sagt ett fortsatt starkt grepp om sina kongressers beslut. Men det är ingen tvekan om att mer aktivistiskt inriktade storstadsombud – som bryr sig mer om enskilda beslut än om socialdemokratins samhällsroll i stort – pressade partiledningen hårt när det gäller kärnfrågor inom inte minst den ekonomiska politiken. Nu blev det inga tvära vänstergirar under Göteborgskongressen. Snarare fick vi se en uppvisning i konsten att ”ludda till” saker och ting genom att få till skrivningar som fördelar missnöjet hyfsat rättvist och som drar in de kritiska ombuden i beslutsfattandets gemensamma fängelse där man får stå för hur man röstat.
Snarare fick vi se en uppvisning i konsten att ”ludda till” saker och ting.
Jag har lite kluvna relationer till partikongresser. De är ju faktiskt mest till för internt bruk och har – när det bränner till – ingen större påverkan på partiets realpolitiska positioneringar. Ett tvärabsolut nej till Nato på kongressen i november 2021 kan, som bekant, några månader senare bytas till ett ja till Nato.
Inne i kongresshallen kan bilder skapas av ett Sverige där allt är sämre, där barnfamiljer inte har råd med mat, där välfärden kraschar, de ”rika” inte betalar skatt och där ”marknadsmisslyckanden” står som spön i backen och där de ”ekonomiska klyftorna” växer lavinartat. Balansen försvinner liksom. Sverige är i mångt och mycket ett särklassigt bra land med en levnadsstandard och med frihetsnivåer som många människor i andra länder bara kan drömma om. Och det är socialdemokratin som regerat i Sverige nästan hela tiden.
Å andra sidan tycker jag det är intressant och spännande att följa diskussionerna inne i kongresshallen. En ganska stor del av de 350 ombuden från Sveriges alla hörn tar sig upp i talarstolen för att säga vad de tycker om saker och ting i samhället. Många är fina och hjärtvärmande att lyssna på. Och talarstolarna bjuder också på många tillfällen att lyssna på de ledande S-politikernas talekonst.
Magdalena Andersson är väl ingen gudabenådad retoriker. Men i det ”linjetal” om ett förändrat parti och om dess väg framåt mot valet 2026 som hon höll på kongressen 29 maj visade Andersson att ett ord som inte sägs kan säga mer än ett helt kongressprotokoll. Under alla år av SD-nojor har man från S och dess främsta allierade i detta sammanhang Miljöpartiet (läs t ex Arbetet 1/6) Dagens Nyheter (läs t ex DN: s ledarsida 1/6) försökt minska invandringsfrågans betydelse genom att beskriva ”klimatet” som folkets viktigaste fråga; även om folket inte inser det själv. Att på ett förnuftigt sätt steg för steg minska på skadliga utsläpp är givetvis viktigt och angeläget. Men de ödesmättade von oben-argument och den politik som används om klimatet möts mest av folkliga gäspningar. Och vad sa Magdalena Andersson om klimatet i sitt linjetal? Inte ett ord.