Samhälle Krönika
S vill ta tillbaka kontrollen – över dina pengar
Socialdemokraternas vänstersväng börjar konkretiseras. Adam Danieli räknar på vad notan för S-kongressen blir för skattebetalare, och drar paralleller till 70-talets funktionssocialism.
Det drar ihop sig till partikongress för Socialdemokraterna. I veckan samlas 350 ombud i Göteborg för att staka ut partiets riktning inför nästa val. Programmet är digert. Man ska inte bara anta ett nytt partiprogram, välja om alla ledande poster och behandla närmare 1 000 motioner. Man ska också anta ett nytt handlingsprogram – i praktiken en karta över vilka konkreta förändringar partiet vill genomföra om man hamnar i regeringsställning 2026.
Pratet om att skapa sammanhållning, främja integration och ”ta tillbaka kontrollen” ska nu förkroppsligas. Och skillnaden mot det ömsinta anslag som framför allt den kulturpolitiska talespersonen Lawen Redar har försökt ge uttryck för kunde inte vara tydligare.
Pratet om att skapa sammanhållning, främja integration och ”ta tillbaka kontrollen” ska nu förkroppsligas.
Partiledningen är fast besluten att genomföra en tydlig och kännbar vänstersväng. Staten ska ta kontroll över allt mer av människors liv – genom statliga bolag, prisregleringar och minskad valfrihet. Förslagen för tankarna mer till Olof Palme än till den pragmatism Magdalena Andersson ibland påstås stå för. Och det kommer att kosta.
I rapporten Kostnaden för S-kongressen har Timbro granskat Socialdemokraternas nya politiska förslag. Undertecknad har gått igenom partiledningens långa lista av löften om nya offentliga åtaganden – och vad det innebär i form av nya skattebördor för svenska folket.
Även om många detaljer fortfarande är oklara, står det klart att vänstersvängen i ett första steg kommer att innebära åtminstone 86 miljarder kronor per år i högre skatter. En genomsnittlig svensk familj kommer att behöva betala 32 000 kronor mer i skatt varje år för att finansiera denna nya politik.
De tusenlapparna ska bland annat gå till ett kraftigt höjt bistånd. Socialdemokraterna vill återinföra det så kallade enprocentsmålet. Jämfört med dagens nivå innebär det att 14 miljarder kronor mer varje år ska skickas till biståndsprojekt i andra delar av världen.
Och föga förvånande rullas ett batteri av bidragshöjningar ut. Taken i socialförsäkringarna ska höjas rejält, liksom barn-, bostads- och studiebidragen. Reglerna för sjukersättning ska också göras betydligt mer generösa. Totalt rör det sig om 26 miljarder kronor årligen i nya bidrag. Samtidigt blir det mindre lönsamt att gå från bidrag till arbete. Arbetslinjen monteras ned.
Samtidigt blir det mindre lönsamt att gå från bidrag till arbete. Arbetslinjen monteras ned.
Men det stannar inte där. Samtidigt som det blir mer gynnsamt att leva på bidrag, blir det dyrare att arbeta och anställa. Socialdemokraterna föreslår en kraftig höjning av den avgift som den som arbetar betalar till pensionssystemet. Det innebär en direkt skattehöjning på arbete med 21 miljarder kronor – ett tungt slag mot svenska löntagare och företag.
Men S vill inte bara ge pengar till privatpersoner. Företag som är skickliga på att ta sig genom byråkratiska ansökningssystem ska också få sitt. Trots de senaste årens uppenbara fiaskon med industristöd vill Socialdemokraterna bygga ut de svenska industrisubventionerna. Industriklivet och Klimatklivet – som redan skickat miljarder till bland annat Northvolt – ska förstärkas.
S föreslår dessutom att de tidigare utdömda byggsubventionerna för flerfamiljshus återinförs. I ett första steg ska 6 miljarder kronor om året skickas från skattebetalarnas plånböcker till byggbolag och industrier med skickliga lobbyister.
***
Inte heller den egna rörelsen lämnas tomhänt. Trots omfattande skandaler inom folkbildningen går S nu fram med förslag om höjda anslag till studieförbunden – pengar som i stor utsträckning kommer att hamna hos det egna förbundet ABF. Och så ska facket ha sitt. Ett nytt skatteavdrag för fackföreningsavgifter föreslås, vilket innebär tre miljarder kronor i direkta subventioner till LO-förbunden.
Listan kan göras lång, men poängen är tydlig. Bara de förslag som konkretiserats kräver redan omfattande skattehöjningar för vanliga svenskar. Och då återstår att se hur stora kostnader som döljer sig bakom de idéer som ännu inte prislappats: arbetstidsförkortning, en ny reduktionsplikt, utbyggda arbetsmarknadsutbildningar och ett ökat offentligt åtagande i glesbygd – alla nämns i programmen. Var och en av dessa reformer lär kosta tiotals miljarder.
Men för den som är intresserad av de längre linjerna är det mest intressanta i både handlings- och partiprogrammen inte förändringarna i skatteskalor och bidragssystem, utan de ingrepp i marknadsekonomins funktionssätt som nu föreslås.
Det mest intressanta är de ingrepp i marknadsekonomins funktionssätt som nu föreslås.
Den traditionella socialdemokratiska kompromissen – det som Nils Karleby kallade funktionssocialism – gick ut på att låta marknadsekonomin verka relativt fritt, men att se till att det växande välståndet kom alla till del. Vid ett antal tillfällen har S avvikit från den uppdragsfördelningen, inte minst under 1970-talet, då politiken började styra ekonomin mer handgripligen. Resultatet blev därefter.
Man kan fråga sig om vi inte nu står inför ännu ett sådant avsteg. I programmen föreslås bland annat en ny statlig investeringsbank – lik den Sverige hade under 70- och 80-talen – samt införandet av offentlighetsprincipen i privata verksamheter för att se till att bolag inte lägger pengar på fel saker. I tandvården ska prisregleringar införas och kommuner ska få större möjlighet att ingripa i försäljning av fastigheter. Möjligheten att använda bemanningsföretag ska också begränsas.
Det här är förslag som i grunden förändrar marknadsekonomins funktionssätt. Tilltron till att politiker vet bäst – när investeringar ska ske, vilka priser som ska gälla, eller hur resurser ska fördelas – är exakt den sorts tänkande som lett till industrihaverier som Stålverk 80, vårdköer långt över europeiskt snitt och storsatsningar som Northvolt där skattebetalarna bär hela eller stora delar av risken.
Det blir Magdalena, Lawen och Mikael som bestämmer över dina pengar – inte du.