Utblick Essä
Så blev Giorgia Meloni Europas röst
När Giorgia Meloni och hennes parti Fratelli d’Italia vann det italienska parlamentsvalet för tre år sedan kallades hon fascist och högerextrem i internationella medier. Men Meloni visade sig vara både en pragmatisk politiker och en viktig röst för europeiska intressen på den internationella arenan. Det skriver Elisabeth Braw.
Några veckor före Italiens parlamentsval för tre år sedan såg jag en förstasidesrubrik i den schweiziska dagstidningen Neue Zürcher Zeitung som fick mig att haja till. Amerikansk ambassadör säger att Meloni troligen samarbetar med Moskva, stod det. Det var nytt för mig, och jag har följt italiensk politik under många år. Jag läste artikeln. Det visade sig handla om en före detta amerikansk ambassadör (politiskt tillsatt, som amerikanska ambassadörer ju ofta är), och han hade av en journalist från en annan tidning tillfrågats om Meloni samarbetade med ryssarna. Ambassadören, som alltså inte var karriärdiplomat utan bara hade haft en utlandspost och aldrig hade tjänstgjort i Italien (och inte talade italienska), svarade att han inte visste men att han tyckte att det verkade troligt. Det blev en nyhet, trots att ambassadörens okvalificerade gissning var helt felaktig. Andra internationella kommentatorer utan italiensk expertis förkunnade att Italien återigen hotades av fascism. Från Bryssel lät EU-kommissionens president, Ursula von der Leyen, meddela att EU hade sina påtryckningsmedel om Meloni skulle vinna.
Den 25 september 2002 ägde valet rum – och Meloni vann. Hennes Fratelli d’Italia, som hon grundade tillsammans med två andra politiker år 2012 och som fyra år tidigare fått 4,4 procent av rösterna, vann 26 procent och blev därmed Italiens största parti. FdI var inte en helt ny skapelse: precis som Meloni hade många av dess medlemmar tidigare tillhört partierna Alleanza Nazionale och Movimento Sociale Italiano, men på 90-talet hade Meloni och de flesta andra klippt banden med fascistiskt tänkande och vördnad av Benito Mussolini. Efter valsegern 2022 bildade FdI regering tillsammans med Matteo Salvinis Lega och Silvio Berlusconis Forza Italia (dock utan Berlusconi) – och Meloni undanröjde med detsamma eventuella tvivel om var Italien stod genom att förklara att man helt och fullt stödde Ukraina.
Tre år senare sitter Melonis regering fortfarande kvar: en bragd i ett land där regeringar ofta faller snabbt. Dessutom har Meloni, som visserligen har varit med i italiensk politik sedan ungdomen men framtills 2022 bara hade ganska blygsam regeringserfarenhet, lyckats etablera sig som en ledare italienare är ganska nöjda med. I den senaste väljarundersökningen får FdI 29,2 procent av rösterna, och bland oppositionspartierna saknas det, i alla fall nu, en ledare som på allvar skulle kunna utmana Meloni i nästa val.
Det betyder inte att Italien har blivit högerextremt. Vad det betyder är att det italienska partilandskapet är unikt. Fram till början av 1990-talet hade Italien ett litet antal partier som dominerade varje val (det handlade främst om kristdemokrater mot kommunister), men sedan dess har partilandskapet varit extremt turbulent. Partier har snabbt vuxit sig stora och sedan krympt – bland dem Forza Italia och det populistiska Movimento Cinque Stelle – och i deras ställe har andra partier snabbt vuxit sig stora. FdI är det senaste parti som har vuxit explosionsartat. I samtliga fall har partiernas framgång främst om att väljarna fått förtroende för partiledaren (man minns Berlusconi), inte att de har bytt ideologisk inställning.
Meloni är definitivt högerpolitiker. Hon vill begränsa invandringen till Italien och få bukt med kriminalitet. Hon talar ofta om att hon tror på Väst och dess värderingar. Hon har talat på den mäktiga CPAC:s konferens i Washington.
Framför allt är Meloni pragmatiker.
Men framför allt är Meloni pragmatiker. Medan Donald Trump genomför sina politiska initiativ med ilska och dramatiska handlingar som inte leder till grundläggande förändringar (man tänker på ICE-agenterna som häktar latinamerikanska invandrare på öppen gata) sätter Meloni fokus på handlingar som verkligen löser något. Man kan tycka att Italiens överenskommelse med Albanien, som går ut på att asylsökande ska vänta i Albanien medan deras ärenden behandlas, är bra eller dåligt, men det är tvivelsutan ett pragmatiskt initiativ. Så förtjust är Albaniens premiärminister, Edi Rama, i samarbetet med Meloni att han teatraliskt föll på knä när hon anlände till Tirana i maj.
Men Meloni har också misslyckats på viktiga politikområden, främst reformen av arbetsmarknaden och kampen mot den höga ungdomsarbetslösheten. Statsförvaltningen behöver också reformeras; många regeringar har försökt (eller tänkt försöka) och gett upp. Melonis kamp för att bättra på Italiens kroniskt låga födelsetal går heller ingen vart, och i början av denna månad gick EU-domstolen emot Italien i frågan om asylbehandling i Albanien.
Men i utrikespolitiken har hon styrt en säker och klar kurs. Italien tillhör EU, det tillhör Nato och det stödjer Ukraina. Från premiärministerns residens, Palazzo Chigi, kommer inga konstiga ouvertyrer av det slag som hörs från Budapest och Bratislava. Visserligen skänker Italien inte särskilt mycket militär utrustning till Ukraina (0,4 procent av BNP jämfört med Sveriges 1,6 procent, eller de ledande länderna Estland och Danmark som ger 3 procent vardera), men Meloni stödjer troget Volodymyr Zelensky. Det är inte att ta för givet i ett land som under kalla kriget hade Västeuropas viktigaste kommunistparti och täta kontakter med Moskva som delvis varar än idag.
Meloni har också blivit EU:s största hopp i förhållandet med USA.
Och paradoxalt nog har Meloni, föremålet för så mycket hån från kommentatorer och inte så få politiker inom EU, också blivit EU:s största hopp i förhållandet med USA. När Donald Trump svor presidenteden i januari var italienskan den enda europeiska regeringschef som fått inbjudan. När Trump införde tullar mot Europa, behandlade EU som en fientlig pakt, tog Rysslands parti och krävde att våra länder skulle lägga fem procent av BNP på försvarsutgifter, då var det Meloni som för EU och Natos europeiska medlemmar reste till Washington för att försöka resonera med Trump. ”När jag talar om väst, då talar jag inte om geografiskt utrymme. Jag talar om civilisationen, och jag vill göra denna civilisation starkare, så jag tror att trots att vi har vissa problem mellan Atlantens två sidor är det dags att vi försöker sätta oss ner och finna lösningar,” förklarade hon efter att överöst sin amerikanske kollega med komplimanger.
Inga komplimanger kan få Trump att ändra åsikt om Europa eller EU, men det är bättre att ha Meloni som Europas inofficiella talesperson än att alltid förlita sig på Ursula von der Leyen, som Trump inte förstår sig på. Det är i sanning gott att ha Italien i EU och Nato, inte som ett slags halvengagerad medlem som Ungern eller Slovakien utan som en av Europas stöttepelare. Ett tag, när Tyskland leddes av Olaf Scholz och Emmanuel Macron plågades av inrikespolitiska kriser i Frankrike, såg Meloni till och med ut som Europas inofficiella ledare.
Det är inte fy skam, för en politiker som för tre år sedan utmålades som ett hot mot inte bara Italien utan också mot resten av Europa. Det är förhoppningsvis också en lärdom för alla dem som dömde, och dömde ut, Meloni utan att känna till Italiens politiska kultur och dess partier. Trots globalisering och trots EU-integration har våra europeiska länder stora skillnader. Det gör vår kontinent så fascinerande.