Utblick Åsikt
Merz-eran fick en skakig start
En skadskjuten Friedrich Merz tillträdde till slut som kansler i veckan. Utrikespolitiken blir ett sätt att försöka återupprätta förtroendet och ta kommandot för Merz och CDU, skriver Hugo Selling.
På tisdagsförmiddagen (6/5) förväntade sig alla att förbundsdagen skulle välja Friedrich Merz till Tysklands nya förbundskansler. Enligt uppgift hade han packat ett fat öl i bilen för det efterföljande firandet, och familjen Merz stod prydligt klädda på åhörarläktaren för att bevittna hans stolta triumf. I stället kom det chockartade bakslaget – Merz hade inte lyckats få en majoritet av ledamöterna med sig. Han behövde 316 röster av 630 ledamöter, men fick bara 310.
Den tyska grundlagen kräver, till skillnad från i det svenska systemet, absolut majoritet (Kanzlermehrheit) för att förbundsdagen ska kunna välja förbundskansler. Detta ska säkra stabila och handlingskraftiga regeringar med brett folkligt stöd. Något motsvarande Ullsten-regeringen i Sverige – som tillträdde med stöd av ca 10 procent av mandaten i riksdagen – är därför närmast otänkbart i Tyskland.
Under dagen rådde stor osäkerhet om vad som väntade. Inte sedan andra världskriget hade en tysk kanslerkandidat förlorat en omröstning. Vad skulle ske? Stod Tyskland inför ett andra nyval? Men efter överläggningar med partigrupperna kunde Friedrich Merz senare på eftermiddagen slutligen röstas igenom av 325 ledamöter. Vilket är tre färre än antalet ledamöter från regeringspartierna.
Merz omskakande inledning på mandatperioden vittnar om den splittring som råder.
Merz omskakande inledning på mandatperioden vittnar om den splittring som råder i såväl Tyskland som i regeringsunderlag samt om utmaningen med att leda en allt mindre storkoalition.
I valet den 23 februari i år blev CDU/CSU alltjämt största partigrupp trots ett relativt svagt resultat, medan högernationalistiska Alternative für Deutschland (AfD) hade stora framgångar och blev det näst största partiet. I det läget valde Friedrich Merz att bilda regering med valets stora förlorare – de tyska Socialdemokraterna (SPD) som gjorde sitt sämsta valresultat någonsin på 16 procent. Att bevara den så kallade brandmuren – tänkt att isolera AfD från inflytande – ansågs viktigare.
I delar av den tyska väljarkåren finns en uppgivenhet gränsande till frustration över att oavsett hur man än röstar, får man ändå socialdemokrater i regeringen. I flera mätningar efter valet är AfD nu största parti. Möjligen är det ett tecken på att impopulära mittenregeringar driver väljarna till ytterkanterna.
Merz har en möjlighet att bryta den trenden, men enbart om han kan leverera på vallöften om skärpt migrationspolitik och om han får liv i den stagnerade tyska ekonomin.
Det finns ett internt missnöje i såväl CDU som SPD över koalitionsöverenskommelsen. Och det spekuleras i om detta är anledningen till att flera ledamöter inte ville rösta ja i kansleromröstningen.
Johannes Winkel, ordförande för Junge Union (CDU:s ungdomsförbund), riktade öppet skarp kritik mot ett tidigt utkast till koalitionsöverenskommelse. Winkel menade att förslaget saknade verkliga strukturreformer och varnade särskilt för massiv ny skuldsättning, till följd av den lättade skuldbromsen, som kommande generationer kommer behöva betala.
Utåt sett gick dock förhandlingarna mellan CDU, CSU och SPD förhållandevis smidigt. En överenskommelse nåddes efter 45 dagar, vilket är snabbt med tyska mått mätt. Merz var mån om att visa sig handlingskraftig i kontrast till oredan under Scholz.
Den dramatiska omröstningen visar att det är ett resonemangsäktenskap snarare än en koalition som vill dra åt samma håll.
Det 144 sidor långa koalitionsavtalet, döpt till ”Ansvar för Tyskland” (Verantwortung für Deutschland), som CDU och Bayerska systerpartiet CSU skrivit under tillsammans med SPD innebär eftergifter för bägge sidor. Den dramatiska omröstningen visar att det till stor del är ett resonemangsäktenskap snarare än en koalition som vill dra åt samma håll.
Friedrich Merz och CDU/CSU gick till val på en offensiv reformagenda. De lovade bland annat att sänka bolagsskatten, avskaffa solidaritetsskatten, minska regelbördan för företag, införa strikta migrationskontroller med permanenta gränskontroller och fler deportationer, öka försvarsutgifterna samt reformera energipolitiken för lägre kostnader och återindustrialisering.
***
De övergripande prioriteringarna för regeringen ligger kvar: stram migrationspolitik, ökad tillväxt och konkurrenskraft och en tydligare tysk röst i Europa.
Flera områden är öppna för tolkning och ett antal punkter har dessutom formulerat som att regeringen ”vill” göra något snarare än att den ”kommer” göra det. Det öppnar för ytterligare knepiga förhandlingar senare i mandatperioden och för frågan om ambitionsnivån verkligen hinns med.
Koalitionsavtalet innehåller visserligen skattesänkningar, men dessa är något mer försiktiga än vad CDU lovade i valet. Exempelvis kommer bolagsskatten att sänkas i fem steg, men först från och med 1 januari 2028. De tillväxtskapande effekterna kommer först mot slutet av mandatperioden och att sänkningarna ska fortsätta även efter valet 2029. Något som det inte finns garantier för kommer att ske.
Hur sänkt inkomstskatt för låg- och medelinkomsttagare ska genomföras är också oklart. SPD hävdar att det ska ske genom skatteväxling och höjd skatt för höginkomsttagare, vilket CDU avvisar.
Den ”tillfälliga” solidaritetsskatten som infördes i samband med den tyska återföreningen behålls. Regeringen kommer att verka för att sänka elskatten till EU:s miniminivå och sänka avgifterna i elnätet.
Förhoppningsvis är regeringens förslag, om än färre än Merz lovade i valet, tillräckliga för att få hjulen i den tyska ekonomin åter att rulla.
Merz ödesfråga blir migrationspolitiken. Hur väl han lyckas här avgör förutsättningarna för valrörelsen 2029.
Merz ödesfråga blir migrationspolitiken. Hur väl han lyckas här avgör förutsättningarna för valrörelsen 2029. Det i särklass största oppositionspartiet AfD kommer att utmana på just detta område. Det kommer att ses som ett svek och stort nederlag om Merz inte lyckas leverera. I valrörelsen var han tydlig med att han från dag ett skulle se till att Tyskland åter tog kontroll över sina gränser.
Ambitionen är kvar men med reviderade förslag. Som kompromiss ska tillfälligt utökade gränskontroller införas, i samråd med grannländer. Regeringen ska verka för ökad utvisning och återvändande och införa ett tvåårigt stopp för familjeåterförening. Fler länder, såsom Algeriet, ska klassas som säkra länder för snabbare utvisningar, och obligatorisk rättshjälp före repatriering har avskaffats för att effektivisera processen.
Andra omstridda förslag som exempelvis asylbehandling i tredjeländer, förvar av asylsökande i väntan på avgörande, skärpta regler för dubbelt medborgarskap eller åtstramning av asylsökandes tillgång till välfärdstjänster har helt eller delvis strukits på grund av SPD:s motstånd, vilket belyser splittringar inom koalitionen.
CDU har för första gången sedan 1960-talet fått en utrikesminister. Trots att partiet ofta prenumererat på kanslerposten i koalitionsregeringar har de inte haft utrikesministerposten sedan de styrde själva. Det är ett tydligt tecken på att regeringen prioriterar utrikespolitiken och på Merz ambition att leda Europa.
Merz lovade i valrörelsen att skicka kryssningsroboten Taurus till Ukraina och hånade Scholz senfärdighet på området. Om han kan leverera på detta område blir en av de första utrikespolitiska prövningarna, då ett sådant beslut är mycket kontroversiellt och behöver förankras.
Redan på onsdagen reste Merz till Paris för att träffa Frankrikes president Emmanuel Macron och senare på eftermiddagen besökte han Polen för möte med premiärminister Donald Tusk. Det är tydligt att hans ambition är ett aktivt tyskt ledarskap i europeisk politik. Men han kommer också att söka stöd för att uppnå hans inrikespolitiska mål. Merz berättade under onsdagen att han skulle samråda med Tusk och Macron om att införa en striktare europeisk migrationspolitik.
Möjligen kan en hög ambitionsnivå inom utrikespolitiken kompensera för den prestige som han förlorade i samband med kansleromröstningen.