Så socialiserade borgerligheten Sverige

I begynnelsen var staten

I begynnelsen var staten. Och staten var Gustav Vasa. Under sina 37 år som regent byggde Gustav upp en stark kungamakt med effektivare förvaltning och skatteväsende. Katolicis­men avskaffades och en luthersk statskyrka skapades med kungen som reellt överhuvud. En stor del av de kyrkliga egendomarna kon­fiskerades och tillfördes Gustav Vasa personligen. Han kom även över många andra egendomar.

Han såg riket närmast som sin personliga egendom. Rätten till malmberg, obrukad skog och många vattendrag räknade han som re­gale, alltså rättigheter som tillkom kronan. Han tog ett fast grepp om gruvorna i bland annat Falun och Sala. Den industri som nu byggdes upp var i huvudsak statlig. Gustav gav på sitt försynta sätt instruktioner till hur industrierna skulle drivas, exempelvis i ett brev 1544 till ledningen för Kungshammaren nära Nora som inte hade levererat tillräckligt med harneskplåtar och annan militär utrustning:

Vid fara att till förnöjelse för Stockholms borgerskap någon lämplig helgafton låta Edra huvuden falla för yxan å Stortorget tillsäger jag Eder ånyo att rätta Eder efter mina önskningar.

Det första försöket låta privata entreprenörer få ett självständigt ansvar för en större svensk industri gjordes för 400 år sedan, närmare bestämt den 20 juli 1618. Då träffade Gustav II Adolf ett arrendeavtal på sex år med nederländarna Willem de Besche och Louis De Geer. Avtalet omfattade Finspångs Bruk jämte tio socknar i Östergötland och Närke med tillhörande gruvor, skogar och industrianläggningar.

Kontraktets betydelse understryks också av att det markerar inledningen av ett mycket betydelsefullt kompanjonskap mellan de Besche och De Geer. Kontraktet förebådade därtill den privatisering av kronobruken som skulle genomföras ett par decennier senare.

Axel Oxenstiernas svåger, riksrådet Carl Bonde, publicerade 1626 ett utkast till en bergslagstiftning som sedan i stor utsträckning infördes 1637. Bonde hävdade att staten visserligen hade det övergripande ansvaret för bergsbrukets utveckling men att driften av de industriella anläggningarna borde ske i privat regi. Han skrev 1644 att det var angeläget att ”göra de förnämste bruken i riket till privatverk” och tre år senare ”att kronan själv haver aldrig drivit bruk med nytta”.

Kapitalstarka intressen skulle därför stimuleras att investera i framför allt stångjärnssmide. Tanken var att de privata järnbruken skulle drivas storskaligt och tränga tillbaka det småskaliga allmo­gesmidet. Den nya politiken ledde till en tillströmning av privat kapital och till att tidigare outnyttjade naturtillgångar nu började exploateras.

Merkantilismen

Trots den nya bergslagstiftningen kom dock staten, enligt den förhärskande merkantilistiska doktrinen, att ända in på 1800-talet behålla ett fast grepp över näringslivet. Ett första liberalt genombrott kom i mitten av 1700-talet. Tre nyckelpersoner i den ekonomiska debatten – som alla hade begåvats med det vackraste av mansnamn – var Anders Berch, Anders Nordencrantz och Anders Chydenius.

Anders Berch utnämndes till Sveriges första och Europas fjärde professor i ekonomi vid Uppsala universitet 1741. Han var tjänste­man i Kommerskollegium när ledande hattpolitiker i riksdagen drev igenom att professuren skulle inrättas och att Berch skulle ha den, eftersom han var en kraftfull anhängare av hattpartiets merkantilis­tiska politik. Berch utgav 1746 en skrift där han hävdade att staten i detalj skulle föreskriva var människor skulle bo och vad de skulle syssla med.

Anders Nordencrantz var bruksägare, politiker och kommerse­råd. Han var en av initiativtagarna till Jernkontorets inrättande. Nordencrantz var ursprungligen merkantilist men gick 1759 i skrif­ten Till riksens höglofliga ständer församlade vid riksdagen 1760 till attack mot hattpartiets politik, ämbetsmannaväldet, livstidsämbetena, ståndsprivilegierna och inskränkningarna i tryckfriheten. Han kom sedan att bli en uttalad företrädare för liberala idéer och den svenske debattör som var mest bevandrad i den internationella litteraturen på området. Men han var en skral stilist och hans framställningar präglades i hög grad av ett personligt revanschbehov gentemot sina tidigare partivänner bland hattarna.

Därför är det den österbottniske prästen Anders Chydenius som för eftervärlden har intagit positionen som ”den svenska libera­lismens fader”. Han hade betydande del i att riksdagen 1765–66 avskaffade det bott­niska handelstvånget (som hade förbjudit städerna i norra Sverige att driva utrikeshandel), avreglerade fisket, avskaffade stödet till ma­nufakturerna, mildrade tvånget mot legohjonen, reformerade riks­dagsarbetet till de ofrälse ståndens fördel och införde världens mest liberala tryckfrihetslagstiftning. Det är genom 1766 års tryckfrihets­förordning som Sverige än i dag har den unika, grundlagsskyddade offentlighetsprincipen.

Det stora liberala genombrottet kom i mitten på 1800-talet då skråväsendet avskaffades 1846, liksom passtvånget för inrikes och utrikes resor 1860. Sverige fick (nästan) fullständig näringsfrihet 1864 och anslöt sig året därpå till det europeiska frihandelssystemet. Därefter inträdde det jag kallar ”entreprenörernas halvsekel” fram till första världskrigets utbrott 1914.

Det var en period präglad av en liberal ekonomisk politik och en snabb ekonomisk ut­veckling, både i Sverige och internationellt. En rad hinder för företagandet var nu avskaffade i Sverige och på de fles­ta marknader hade ännu inga nya, dominerande storföretag eller ägargrupperingar fått en dominerande ställning. Samtidigt gick den tekniska utvecklingen mycket snabbt. Allt detta bidrog till att det uppstod ett tidsfönster av möjligheter för enskilda entreprenörer och uppfinnare att introducera nya innovationer inom en rad branscher.

Liberalism och socialism

Genom den allmänna och lika rösträttens införande i två steg 1911 och 1921, kom Socialdemokraterna att bli en stark kraft i svensk poli­tik. Därmed kom den ekonomiska liberalismen på allvar att utmanas av socialismen. Kärnan i den klassiska socialismens näringspolitik är en hårdare statlig kontroll över ekonomin, ofta genom någon form av central­planering av de strategiska ekonomiska besluten och/eller genom att staten övertar ägandet av (viktigare) företag och naturtillgångar.

Staten tog förvisso ett fastare grepp om näringslivet under de bägge världskrigen, men denna form av ”beredskapssocialism” var inte ideologiskt betingad, utan byggde på en samsyn över partigrän­serna. Under mellankrigstiden nådde socialiseringssträvandena inga större framgångar. När socialdemokraterna 1920 och 1928 reste mer långtgående krav på socialiseringar, mötte detta så stort motstånd att planerna avskrevs.

Det var snarare liberala och konservativa politiker som låg bakom socialiseringarna under första halvan av 1900-talet. Liberalen Karl Staaff socialiserade tobaksindustrin och hans partivän Ivan Bratt låg bakom elimineringen av vinstintresset inom alkoholnäringen. Den frisinnade jordbruksministern Bo von Stock­enström såg till att jordbrukskooperationen kunde monopolisera viktiga delar av livsmedelsnäringen. År 1932 fick nämligen de föreningskooperativa andelsmejerierna rätt att ta ut avgifter även av de producenter, gemenligen kallade ”pytsåkare”, som valt att stå utan­för föreningarna.

Periodens mest framgångsrike socialiserare var hö­gerledaren Arvid Lindman som drev på för tillkomsten av ett statligt telemonopol samt att staten fick ett betydande ägarinflytande inom LKAB. Folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön förstatligade som kommunikationsminister i samlingsregeringen ett stort antal enskil­da järnvägar.

År 1930 föreslog Arvid Lindmans högerregering stödåtgärder åt jordbru­ket, bland annat höjda spannmålstullar och inmalningstvång.

Medan den svenska industrin utvecklades väl under andra halvan av 1920-talet, kom jordbruksbefolkningen att släpa efter ekonomiskt. År 1930 föreslog Arvid Lindmans högerregering stödåtgärder åt jordbru­ket, bland annat höjda spannmålstullar och inmalningstvång, alltså obligatorisk inmalning av svensk spannmål i den importerade säd som skulle säljas i Sverige. Socialdemokrater och frisinnade fällde förslaget om tullhöjningar. I stället tillträdde en frisinnad regering under C G Ekmans ledning som införde inmalningstvång, minimipriser, importmonopol och exportsubventioner för vissa jordbruksprodukter. Den påföljande socialdemokratiska regeringen övergav sin frihandelslinje då man genom ”kohandeln” 1933 gav efter för Bondeförbundets krav på ytterligare regleringar av jordbrukssektorn.

Mot slutet av andra världskriget uppstod en intensiv politisk debatt om vilken ekonomisk väg Sverige skulle välja efter kriget. År 1944 pre­senterades arbetarrörelsens efterkrigsprogram, utarbetat av So­cialdemokraterna och LO. Även kommunisterna ställde sig bakom programmet som innehöll långtgående planekonomiska krav, bland annat försäkringsväsendets och oljeindustrins förstatligande, mark- och bostadssocialisering samt politisk kontroll över utrikeshandel, investeringar och naturtillgångar.

Staten och kapitalet

Efterkrigsprogrammet mötte stort motstånd, inte minst från nä­ringslivet, vars kampanjer i frågan kallades ”PHM” (planhushåll­ningsmotståndet). Valet 1948 blev en framgång för Folkpartiet, vars ledare Bertil Ohlin hade tagit strid mot planerna på ”en socialistisk skördetid”. Socialdemokraterna kunde behålla regeringsmakten men de mest långtgående socialiseringskraven i efterkrigsprogram­met kom aldrig att genomföras. Staten kom dock att ta ett fastare grepp om näringslivet än under mellankrigstiden.

Jordbrukssektorn och bostadsbyggandet kom att bli föremål för omfattande regleringar. De svenska bankerna styrdes hårt av Riks­banken. Finansminister Gunnar Sträng (S) bestämde personligen om enskilda regionalpolitiska stödåt­gärder (där stöd till valkretsar som var särskilt viktiga för Socialde­mokraterna prioriterades) och om vilken skatt som skulle utgå vid företagssammanslagningar. Genom investeringsskatter och investe­ringsfonder styrde staten företagens investeringar. Med de AP-fon­der som tillkom genom ATP-systemet fick staten en ökad kontroll över kapitalbildningen.

Någon större expansion av den statliga företagssektorn ägde dock inte rum under de första 20 åren efter kriget. Socialdemokraterna hade i mitten av 1960-talet planer på två genomgripande liberaliseringar – avskaffande av hyresregleringen och av många jordbruksregleringar. Dessa planer övergavs dock efter att den ofta övertaktiske Bertil Ohlin hade blåst till strid mot sådana re­former.

År 1967 inledde Socialdemokraterna en näringspolitisk of­fensiv i syfte att ge staten en mer central roll i näringslivets utveck­ling. Krister Wickman fick ansvar för ”Den nya näringspolitiken”, från 1969 som industriminister. Staten stod då för cirka fem procent av ägandet i näringslivet, men Wickman ansåg att en andel på 25 procent ”helt eller delvis i samhällets ägo” kunde vara rimlig. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1969 sade Wick­man i ett bejublat anförande:

En expanderande och effektiv statlig företagsgrupp är en betydelsefull tillgång i vår lokaliseringspolitik, den är ett viktigt instrument för att lösa strukturproblem i olika nä­ringsgrenar och kommer att spela en speciell roll för avan­cerad och därmed riskfylld teknik.

De privata företagen ansågs vara alltför små för att kunna göra till­räckligt kraftfulla satsningar på FoU och på att genomföra stora fysis­ka investeringar – och de flesta privata företagare alltför konservativa för att göra nydanande insatser. Dessutom skulle Den nya närings­politiken bidra till att bryta den privata maktkoncentrationen i nä­ringslivet och trygga sysselsättningen i branscher och regioner med strukturproblem. ”Företagsdoktorn” Ulf af Trolle beskrev Den nya näringspolitiken på följande sätt i sina memoarer, Ett andfått liv, 1996:

Den grundläggande tanken var enkel. Unga, intelligenta människor på kanslihuset utan industriell erfarenhet och därmed utan förutfattade meningar skulle med hjälp av datamaskiner kunna styra det industriella företagandet på ett effektivare sätt »i rätt riktning« än vad som skul­le kunna uppnås med en »profithungrig« industri i en marknadsekonomi.

Statliga Investeringsbanken grundades 1967 i syfte att underlätta strukturomvandlingen inom näringslivet. Året därpå bildades Svenska Utvecklingsbolaget för att ”tillvarata specifika samhälleliga intressen vid exploateringen av innovationer”. Detta bolag drabbades av stora förluster och gick 1976 upp i Statsföretag, som hade bildats 1970 i syfte att samla förvaltningen för huvuddelen av de statliga företagen. Över huvud taget drabbades Den nya näringspolitiken av en rad upp­märksammade misslyckanden.

I syfte att bryta oligopoltendenserna inom byggmaterialbranschen hade staten förvärvat Durox i Skövde 1965. Efter tre år var ekonomin körd i botten. Det tog bara två år efter köpet av konsultbyrån Ratio­nell Planering 1969 innan verksamheten där avvecklades efter stora förluster. Som kompensation för den nedlagda tändsticksfabriken i Kalmar började statliga Kalmar Verkstad tillverka skåpbilen Tjorven där 1969, i första hand för Posten. Flera varianter utvecklades men kvalitetsbristerna gjorde att produktionen upphörde 1971. Att vågen av vilda strejker inleddes av missnöjda arbetare på statliga LKAB, öka­de inte heller förtroendet för staten som framsynt företagsägare.

Wickman utsågs till utrikesminister 1971, en befattning där ett stort avstånd mellan retorik och resultat inte var lika besvärande. Nä­ringspolitikens mer offensiva sida kom successivt att tonas ner. I stället fick regional balans och tryggad sysselsättning större betydelse. En anledning var att kristendenser hade börjat visa sig i flera indust­ribranscher. Näringspolitiken övergick från att vara aktiv till att bli reaktiv.

Staten blev helägare till Uddevallavarvet 1971. Konfektionsföre­tagen Algots och Eiser fick statligt stöd 1972 respektive 1973 för att starta tillverkning i Norrland. I valrörelsen 1973 lanserade reger­ingen planer på en ny jätteanläggning för handelsstål, Stålverk 80, vid statliga Norrbottens Järnverk (NJA) i Luleå. Olof Palme deklarerade stolt: ”Satsningen på NJA, Uddevallavarvet, samarbetet med Algots och Eiser – det är syssel­sättningspolitik som ger resultat.” Stålverk 80 byggdes aldrig. Uddevallavarvet lades ner och satsningarna på Algots och Eiser blev dyra misslyckanden.

En följd av det ökade skattetrycket, den allt mer dirigistiska nä­ringspolitiken och hotet om löntagarfonder gjorde att flera av lan­dets mest framgångsrika entreprenörer, bland andra Bertil Hult, In­gvar Kamprad, Fredrik Lundberg, Bengt Nygren, Erling och Stefan Persson samt Ruben, Gad och Hans Rausing lämnade landet. Många mindre familjeföretag såldes eftersom ägarna inte kunde klara arvs­skatten.

Borgerlig regering

Valet 1976 resulterade i den första borgerliga regeringen sedan 1930-talet. De nya statsråden var helt i avsaknad av regeringserfarenhet och totalt oförberedda på den ekonomiska kris som nu blommade ut för fullt. Regeringen tvingades omedelbart ta itu med en rad akuta problem i krisdrabbade företag. Svaret blev ett omfattande industristöd och förstatliganden av hela branscher, vilket bidrog till att hålla ner arbetslösheten samtidigt som omställningen till ett mer konkurrenskraftigt näringsliv fördröjdes.

De borgerliga regeringsåren 1976–1982 innebar knappast någon omläggning av näringspolitiken i liberal riktning. Regeringsskiftet 1976 innebar dock att flera socialdemokratiska förslag stoppades, ex­empelvis statlig kontroll av företagsförvärv, statlig representation i de större industriföretagens styrelser samt förstatligande av läromedels- och läkemedelsindustrierna. LO:s krav på kollektiva löntagarfonder kom också att skjutas på en obestämd framtid. De relativt blygsamma reformer som ändå genomfördes, mötte ofta hårt motstånd.

Under 1980-talet inleddes en ny liberal våg i världen som även påverkade utvecklingen i Sverige. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomförde en rad avregleringar och privatiseringar.

Under centerpartistisk ledning drev näringsdepartementet under Alliansreger­ingen en ofta vårdslös styrning av de statliga företagen.

Det är möjligt att någon framtida historiker kommer att ange 2010-ta­let som en ny brytpunkt i den svenska entreprenörshistorien, när en­treprenörskapets renässans nådde sitt slut – och när även den våg av liberala reformer som hade präglat världen sedan 1990 vändes i sin motsats. Donald Trump har gett protektionismen ett nytt, fult ansikte i USA. Storbritannien driver redlöst ut ur EU. Kina, Ryssland, Polen, Ungern och flera länder i Latinamerika rör sig i antiliberal riktning.

I Sverige tog Alliansregeringens reformkraft slut i halvtid 2010. Under senare år har ledande moderater förklarat att näringslivet är ett särintresse, att företagens främsta uppgift är att leverera in skatter och att privatiseringspolitiken har kommit till vägs ände. Under centerpartistisk ledning drev näringsdepartementet under Alliansreger­ingen en ofta vårdslös styrning av de statliga företagen. En ogenom­tänkt sammanslagning gjordes av posten i Sverige och Danmark. En korruptionskultur tilläts breda ut sig i Telia. Vattenfall gjorde enorma förluster på förvärv av europeiska energiföretag. Partiledarna Lars Leijonborg (FP) och Jan Björklund (L) angrep riskkapitalbolag inom välfärdssektorn.

Det verkligt farliga är då nominellt icke-socialistiska partier tappar bort den marknadsliberala kompassen.

Fackliga organisationer inom LO, TCO och Saco, som under 1990-talet kom att bejaka enskilda alternativ i välfärden, har nu vänt sig emot dem – trots att deras medlemmar i enskilda välfärdsföretag ofta trivs mycket bra.

I valrörelsen 2014 lovade Stefan Löfven (S) att satsa på en indu­strikansler och en innovationskatapult. Riktigt vad som avsågs med dessa ordpastejer var oklart, men de tydde på ett visst engagemang för näringslivets utveckling. Som statsminister kom Löfven dock att leda den mest anti-entreprenöriella re­geringen sedan 1970-talet.

Det historien lär oss är att det farligaste inte är när socialistiska partier driver socialistiska krav. Då finns ofta icke-socialistiska partier som kan sätta stopp. Det verkligt farliga är då nominellt icke-socialistiska partier tappar bort den marknadsliberala kompassen. Då kan det gå hur illa som helst.