Bistånd eller propaganda?
I decennier har svenska riksdagspartier använt biståndspengar till politiska projekt utomlands. När Sverigedemokraterna ville göra detsamma blev det stopp. Milton Friedman kan hjälpa oss förklara logiken bakom den märkligaste delen av det svenska biståndet.
Det finns i grunden fyra sätt att spendera pengar på. Till det återkom nationalekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman under sin långa karriär. Du kan spendera dina egna pengar på dig själv, dina egna pengar på någon annan, någon annans pengar på någon annan eller någon annans pengar på dig själv. Beroende på vilket av de fyra sätten som en människa väljer att spendera pengar på kommer olika logiker att prägla hennes handlande.
En person som spenderar sina egna pengar på sig själv är noggrann och försöker få ut mycket av pengarna. Om hon i stället spenderar sina egna pengar på någon annan är hon mindre noggrann med innehållet, men håller fortfarande hårt i slantarna. En person som spenderar någon annans pengar på någon annan kommer varken vara särskilt noggrann med innehållet eller pengarna.
En person som spenderar någon annans pengar på någon annan kommer varken vara särskilt noggrann med innehållet eller pengarna.
Vad som händer när man spenderar andras pengar på sig själv framgår med tydlighet av det svenska biståndet som går under namnet särskilt demokratistöd genom svenska partianknutna organisationer.
Sedan millennieskiftet finns en särskild del av den svenska biståndsmyndigheten Sidas budget avsatt för detta stöd. Vad det egentligen handlar om är att organisationer närstående riksdagens partier själva kan få finansiera politiska biståndsprojekt utanför Sveriges gränser. I praktiken är detta ett förtäckt partistöd, inriktat på internationella projekt och utländska politiska kampanjer. I viss mån går också pengarna till att driva opinion i Sverige.
Och det är inte lite pengar det handlar om. Knappt 100 miljoner spenderas i praktiken skamlöst genom de politiska partierna – varje år – med mycket få krav eller begränsningar. Partiernas redovisningar av stödet är inte offentliga, och för den som inte letar långt ner i det finstilta i Sidas regleringsbrev är det svårt att få reda på hur systemet faktiskt ser ut.
Svenska skattepengar – bistånd – går de facto till socialistiska valkampanjer, helt i linje med systemets uppbyggnad.
Socialdemokraternas Olof Palme Center är den överlägset största partianknutna organisationen, och ägnar en stor del av sin verksamhet åt att stödja socialdemokraternas systerpartier i världen, även i välutvecklade demokratier. Svenska skattepengar – bistånd – går de facto till socialistiska valkampanjer, helt i linje med systemets uppbyggnad. När Centerpartiets motsvarighet, Centerpartiets internationella stiftelse, betalat miljonbelopp i svenska skattepengar till ett antal irakiska politiker – en synnerligen tveksam biståndsverksamhet – uppstod politisk skandal. Något brott mot regelverket var det dock inte fråga om: Partierna är fria att själva utforma sina projekt. Det förklarar också hur vänsterpartiets organisation under lång tid haft samarbeten med det extrema Colombianska kommunistpartiet och palestinska DFLP utan att myndigheten haft synpunkter.
Svenskt bistånd har länge anklagats för att vara politiserat. Sida har genom årens lopp stöttat rent auktoritära regimer ekonomiskt, och att den palestinska myndigheten än i dag är största mottagare av svenska offentliga biståndspengar har stuckit i ögonen på många. Chef för Sida är Carin Jämtin, som gick till posten som generaldirektör från att ha varit partisekreterare i Socialdemokraterna, är ett typexempel på när utnämningsmakten använts på ett tveksamt sätt och politiseringen ökat ännu mer.
Makten över det politiska biståndet ligger dock hos regeringen, och där har det uppstått ett problem. Samtliga partier i riksdagen har stiftelser som erhåller biståndspengar från Sida – utom Sverigedemokraterna. Efter att partiet 2015 startade en egen stiftelse för ändamålet valde regeringen att justera riktlinjerna så att partiet fram till 2020 skulle hållas utanför. Svenska skattepengar till populister och internationella, nationalistiska nätverk skulle utan tvekan underminera systemet. I våras beslutades om en ny anslagsperiod och ett nytt inriktningsbeslut, med resultatet att dagens system förlängs i ytterligare två år.
Vad är då syftet med att ha ett politiskt bistånd?
Vad är då syftet med att ha ett politiskt bistånd? Partierna själva framhåller att biståndet är mycket viktigt för stärkandet av demokratin i världen, men mycket lite tyder på att det skulle vara fallet. I den senaste utvärderingen som Sida genomfört och som avser anslagsperioden 2011-2015, är kritiken tydlig. Det politisk kanaliserade biståndet ”verkar ofta genom små stöd i ett stort antal länder och regioner varför det blir svårt att bedöma vad insatserna har haft för effekter”. Föga förvånande, givet stödets utformning, konstaterar myndigheten också att ”relativt svaga resultatramverk med otydliga indikatorer och otillräckliga baselines mot vilka man kan mäta resultat har försvårat bedömningen av insatsernas resultat”. Det är med andra ord svårt att hävda att metoden motiveras av effektivitet.
Den som vill undersöka systemets motiv gör bättre i att titta till den politiska logiken. Få saker är enklare att komma överens om än att ge sig själva pengar, och för många partier är stödet det enda sättet att faktiskt kunna finansiera internationella nätverk och nå inflytande. Korporativa lösningar, där en myndighet tillåts bortse från ramverk och de krav som i övrigt ställs på biståndsverksamheten, är mycket tacksamma för politiker. Alla får ta del av skattekakan, och ingen är enskilt ansvarig.
Systemet med särskilt demokratibistånd strider i grunden mot hur en rättsstat bör fördela sina medel – öppet, på sakliga grunder och utan jäviga beslutsfattare. I den nämnda utvärderingen heter det att ”Sida ser utmaningar i utformningen av partistödet kopplat till biståndseffektivitet […] då medlen inte söks i konkurrens”.
Mycket lite talar för att dessa politiska stiftelser skulle stå sig särskilt bra i konkurrensen.
Förlorarna är givetvis skattebetalaren, som troligen vill ha effektivt bistånd för sina surt förvärvade slantar, eller till och med få ut pengarna i lön och själv välja i den uppsjö av privata hjälporganisationer. Mycket lite talar för att dessa politiska stiftelser skulle stå sig särskilt bra i konkurrensen.
Tillbaka till Friedman och de fyra sätten att spendera pengar på. Hur beskrev den erkände nationalekonomen logiken då människor spenderar andras pengar på sig själv? De försöker gynna sin egen sak, motiverar det med omsorg om andra och talar tyst om vad som försiggår.