Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Reportage

Jag sökte jobb på Foodora

Enkla tjänstejobb och en arbetsmarknad med låga inträdesbarriärer har ett stort värde. Fredrik Kopsch sökte jobb som matkurir och konstaterar att det finns goda skäl att nyansera den negativa bild av gigjobben som målats upp av både journalister och politiker.

Foto: Shutterstock

När jag var strax över 20 år flyttade jag till Barcelona för att lära mig spanska. Det var en tid då livet erbjöd många möjligheter, samtidigt som det krävde väldigt lite ansvar. Jag såg språkstudier som konsumtion. Att få uppleva Barcelona under fem månader, finansierat med studiemedel. Språkutbildningar ger, milt uttryckt, generöst med fritid. Nu var mitt 20-åriga jag inte helt främmande för att delta i sociala aktiviteter, men jag bestämde mig ändå efter några veckor för att försöka hitta ett jobb. 

Eftersom att jag knappt kunde språket, och var en ganska vilsen ung man utan någon direkt kompetens att kompensera med, sökte jag ett jobb som pizzabud. Jag tänkte att det kunde ge mig en viss träning i språket, en möjlighet att träffa nya människor bland eventuella kollegor och samtidigt få lite extra pengar. Jag kom aldrig längre än till intervjun. Den visade sig vara på katalanska, ett ganska stort problem då jag ju knappt kunde kommunicera på spanska. 

Det blev inget jobb för mig den där gången i Barcelona. Jag fick klara mig på studielån, vilket jag också gjorde. Det gick ganska bra, och jag sökte heller inga andra jobb, vilket vittnar om att jag ändå inte var så desperat. Men den här erfarenheten visar att det finns värden i en arbetsmarknad med låga inträdesbarriärer. Där kan de som saknar vissa kompetenser ändå finna en försörjning, och samtidigt utveckla kompetenser för mer avancerade jobb i framtiden. I dag har sådana jobb kommit till svensk arbetsmarknad.   

***

För att kunna belysa den här delen av svensk arbetsmarknad på ett mer ingående sätt skickade jag för en tid sedan in en jobbansökan till företaget Foodora, som anställer matkurirer. Ansökningsprocessen sker i ett antal steg. Först ska ett antal mycket grundläggande frågor besvaras. Pratar jag svenska eller engelska? Ja. Är jag svensk medborgare eller har jag arbetstillstånd? Ja. Har jag en cykel? Ja

Första steget är alltså inte särskilt exkluderande. Det är heller inte nästa steg. Där får jag se en video som är ungefär tio minuter lång. Jag får lära mig hur jag gör för att börja mitt pass. Jag cyklar till en förutbestämd central plats och loggar in i appen. Jag får en visuell genomgång av hur jag ska hantera min väska där jag förvarar mat och hur jag ska hålla påsen som överlämnas till beställaren. Väskan ska ställas på marken och påsen överlämnas med en hand undertill. Jag får se hur jag ska bete mig när jag inte har en order. Alltid tänka på att jag representerar företaget. 

Efter videon får jag svara på frågor. Ett quiz. Det mesta är självklarheter. Jag får tillräckligt många rätt för att gå vidare till nästa steg som kallas onboarding. En onboarding innebär att jag får träffa en rider captain på kontoret i Malmö. Hon berättar för mig och sex andra arbetssökande om Foodoras historia, om vad jobbet går ut på, vilken lönen är, hur appen fungerar. 

En arbetsmarknad där människor får chansen att visa vad de går för är värdefull.

Vi får också följa med på en leverans, alla får låna rosa hjälmar. Vi får höra att det är viktigt att vi alltid har hjälmen på oss. Att följa med på en leverans är inte bara för att vi ska få en praktisk inblick i hur det fungerar. Foodora vill också försäkra sig om att vi fungerar i trafiken. Tempot är inte särskilt högt, men vissa deltagare har svårare än andra att följa med. Tillbaka på kontoret förtydligas att det är bra om vi tycker om träning, eftersom att det här jobbet är fysiskt krävande. Ett par som deltagit ser ut som att de genomfört ett milt träningspass.

***

En arbetsmarknad där människor får chansen att visa vad de går för och där de får chansen att lära sig olika färdigheter är värdefull. Servicesektorn ger en särskilt lämplig grogrund för detta. En hel del service och hjälp som kan erbjudas andra kräver inga andra förutsättningar än de vi föds med. 

Efterfrågan på olika tjänster stiger dessutom ju fler människor som samlas på en plats, som i städer. Det gäller inte bara rent kvantitativt i att antalet hårklippningar ökar när antalet huvuden blir fler, vilket naturligtvis är sant. Med ett litet antal människor finns utrymme för någon som klipper hår. Med ett stort antal människor finns utrymme för någon som klipper kort hår, för någon som klipper långt hår och för någon som klipper lockigt hår. Det finns dessutom utrymme för någon som färgar hår, och för någon som färgar hår med ekologiska hårfärger. Det vill säga, även mångfalden i vad människor kan tänkas värdera att få hjälp med, stiger med antalet människor.

Läs också:

Mångfalden av tjänster kan alltså bli större i städer, men att tjänster alls blir utförda kräver rätt förutsättningar. Det krävs att den som vill ha en tjänst utförd lyckas hitta någon som vill utföra den. Genom att erbjuda ersättning kommer antalet personer som kan tänka sig att byta sin fritid mot pengar och utföra tjänsten att bli större. Men att hitta någon som vill utföra en tjänst, även mot betalning, behöver inte nödvändigtvis vara enkelt. 

När jag inte orkar gå ut med mina sopor brukar jag be mina barn att hjälpa till. När de säger nej, vilket de nästan alltid gör, försöker jag erbjuda dem ersättning. Ibland kommer vi överens, ibland inte. Antalet människor jag kan förhandla med stannar dock där, vid mina barn. Att fråga någon annan skulle kosta mer i ansträngning än att gå ut med soporna själv. 

Som ekonom använder jag begreppet transaktionskostnad för att förklara att jag inte köper just den här tjänsten. Kostnaden för att få leja ut tjänsten, transaktionskostnaden, är alldeles för hög i relation till den nytta tjänsten skulle ge mig. Men transaktionskostnaden kan påverkas, i både positiv och negativ riktning. 

Nya företeelser blir inte sällan bespottade. Så även företeelsen matkurirer.

Ny teknologi, exempelvis appar och smarta telefoner, är ett sätt som har hjälpt till att minska transaktionskostnaderna. Den nya teknologin skapar förutsättningar för nya tjänster. Det finns appar som låter mig låna ut min borrmaskin eller låna någons campingutrustning. Couchsurfing låter mig bo på någons soffa i en ny stad. Appar förenklar för grannar att samäga en bil genom bilpool. Resurser som annars stått obrukade kan sättas i användning. Den nya teknologin har även minskat transaktionskostnaderna på arbetsmarknaden. Det tydligaste exemplet, som också kommer utgöra den fortsatta diskussionen i den här texten, är matkurirerna, och framförallt företaget Foodora

Nya företeelser blir inte sällan bespottade. Så även företeelsen matkurirer. Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten beskrev det som en rovdrift av människor. Efter Dan Ivarssons granskning i Sydsvenskan beskrev justitieminister Morgan Johansson (S) arbetsförhållanden som omänskliga och orimliga. Kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh beskrev det som närmast slaveri. 

Men är det verkligen så enkelt? I en rapport från Ratio har forskarna Linda Weidenstedt, Andrea Geissinger och Monia Lougui frågat ett antal matkurirer. Fram träder varierande bilder. Flera respondenter uppger att de haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden, de flesta ser gigjobb som något tillfälligt. Vissa har tagit jobben i brist på alternativ försörjning, andra för att dryga ut studentkassan eller andra typer av inkomster. Det finns med andra ord goda skäl att nyansera den negativa bild som tidigare målats upp. 

***

Många kritiker av de nya jobben tycks mena att det skulle vara ovärdigt att jobba som matkurir. I sin artikel i Sydsvenskan frågar exempelvis Fredrik Gertten: ”Vilket människovärde ser vi hos ett cykelbud som cyklar genom hela stan för att vi vill få hem en påse chips?”. Jag har svårt att se var frågan kommer ifrån. Jag kan förstås ha fel, men jag tycker mig läsa in en viss avoghet mot serviceyrken generellt. Att det skulle vara fult att ge service till andra, eller att det på något vis skulle vara förnedrande. 

Det är inte förnedrande eller fult att ägna sig åt service mot ersättning.

Kanske beror den negativa inställningen på att de som kritiserar själva inte gärna skulle vilja betjäna andra. Att de extrapolerar från sitt eget perspektiv. Sånt som jag inte gärna vill göra är inte hedervärt, och borde inte tillåtas. Om vi använder en sådan måttstock kommer väldigt många yrken att behöver strykas. Kanske beror det på att det vittnar om att vi lever i ett samhälle med olika utfall, där vissa ger service åt andra, och att de som ställer sig kritiska är kritiska till just den samhällsmodellen. Men att ge service till någon är att göra dess liv lite bättre, det är viktigt att notera. 

Jag kommer att tänka på ett resonemang som Deirdre McCloskey förde i podden Emergent Order för en tid sedan. Hon ställer där frågan varför bara de som bär uniform tycks förtjänta av allmänhetens tacksamhet. Hon menar att det skickar en signal om att det enda sättet att tjäna samhället är genom det militära, genom att jobba för staten. Men samhället är större än staten, och att tjäna andra och därmed förtjäna deras tacksamhet kan göras utan statens försorg. 

Foto: Shutterstock

Det är inte förnedrande eller fult att ägna sig åt service mot ersättning. Det är resultatet av att vuxna människor själva valt mellan olika alternativ de står inför. De som valt att leverera mat värderar den ersättning de får högre än den fritid de gör avkall på. De som använder tjänsten gör det för att de värderar vad de får högre än alternativen. Samhället blir lite bättre som resultat.

***

En annan vanlig invändning är att matkurirernas löner är låga. Det är förstås svårt att säga att lönen är hög för den som arbetar som matkurir. Foodora betalar 70 kronor i timmen, plus 20 kronor för varje levererad order. På min onboarding får jag höra att jag bör kunna leverera tre beställningar per timme. Det skulle ge en timlön på 130 kronor. Sydsvenskans Dan Ivarsson snittade 118 kronor i timmen. 

Är det en låg lön? Svaret har till stor del att göra med vilka perspektiv vi har. Jag tycker exempelvis att det är en låg lön, om jag jämför med den lön jag annars har. Men det är ju inte alternativet för den som söker jobb hos Foodora. En jämförelse bör i stället grundas i vilka alternativen är. 

En relevant jämförelse kunde vara lägstalönerna enligt kollektivavtal för Hotell- och restaurangfacket, HRF. På en ansluten arbetsplats kan en 18-åring utan erfarenhet räkna med att tjäna 98 kronor och 53 öre. Är du äldre, men ändå saknar erfarenhet kan du räkna med 126 kronor och 76 öre per timme. Löneläget för Foodoras matkurirer är ungefär detsamma. Trots det hör jag aldrig några röster om att bojkotta vare sig restauranger eller fackförbundet som förhandlat fram den här ersättningen. 

Om vi väljer att bojkotta företag som erbjuder hemleverans av mat, kommer alla de som i dag arbetar där då att få det bättre eller sämre? 

Även ropen på bojkott av exempelvis Foodora bör ställas i relation till alternativen, precis som lönerna. Om vi väljer att bojkotta Foodora och andra företag som erbjuder hemleverans av mat, kommer alla de som i dag arbetar där då att få det bättre eller sämre? 

Under förutsättning att ingen tvingats ta jobbet, och därmed inte har en alternativ sysselsättning de själva skulle föredra, skulle de få det sämre. En invändning kräver att de som jobbar som matkurirer inte vet att ta vara på sig själva bättre, men som Andreas Bergh uttryckt det ska vi kanske vara lite mer ödmjuka inför vuxna människors val. Det är heller inte tydligt så att de jobb som skapats tränger ut andra jobb som i alla avseenden vore bättre. Alternativet för många skulle därför sannolikt bli att de stod utan arbete alls. 

Den som tycker att lönerna är alldeles för låga har dessutom andra alternativ framför att sluta köpa tjänsten och därmed bidra till att ersättningen blir ännu lägre. I USA betalas typiskt sett mycket låga löner till serveringspersonal på restauranger. Som kompensation finns en mycket stark kultur att lämna dricks. Inte ens om den service jag får är ganska dålig anses det ok att lämna mindre än tio procent av slutnotan. 

I vissa fall, som när vi köper kläder gjorda av uzbekisk bomull plockad av tvångsarbetare, är det naturligtvis svårt att lämna dricks och bojkott blir det enda kvarstående medlet vi har som konsumenter. Men i fallet med matkurirer träffar vi den person vi tycker har för låg lön själva. Vi har alla förutsättningar att ge en högre ersättning, att betala mer för tjänsten, om vi tycker att det är värt det. 

Jag föreslår att ni i stället för att bojkotta företagen, och därmed lämna de som i dag arbetar där utan ersättning alls, ser till att lämna dricks för den tjänst de utför. Det kommer jag att göra i fortsättningen. 

***

En annan vanlig invändning mot matkurirsjobben är att anställningstryggheten är obefintlig och att kraven för att behålla jobbet skulle vara höga. Under min onboarding fick vi veta att vi blir av med jobbet om vi får tre strikes. Att inte dyka upp till sitt schemalagda pass är ett exempel företeelse som ger en strike. Det är förhållandevis lätt för arbetsgivaren att säga upp personal, vilket blivit ett föremål för kritik. Bland annat lyfts att de som arbetar som matkurirer tvingas jobba väldigt hårt för att alls få behålla sina anställningar. 

Det finns ett samband mellan hur enkelt det är att få ett jobb, och hur enkelt det är att bli av med det. 

Vad jag tycker bortses från i diskussionen om att det är relativt enkelt att bli av med jobbet som matkurir, är att det också är väldigt enkelt att bli matkurir. Det finns ett samband mellan hur enkelt det är att få ett jobb, och hur enkelt det är att bli av med det. 

Arbetsmarknaden är en sök- och matchningsmarknad. Arbetsgivare letar efter personal som matchar den kompetensprofil som de efterfrågar. De använder olika medel för att söka ta reda på om en potentiell jobbsökare kommer att fungera i jobbet. 

Om det är enkelt för en arbetsgivare att göra sig av med personal som visar sig inte passa den kompetensprofil företaget kräver och efterfrågar kan företaget välja att lägga mindre resurser på att försöka träffa rätt från början. Som jag beskrivit ovan är tröskeln in till jobbet som matkurir låg. Om anställningstryggheten blir starkare kan vi rimligen förvänta oss att arbetsgivare svarar med en mer krävande rekryteringsprocess. 

Foto: Shutterstock

Låt mig jämföra med en annan extrem. Vid sidan av att ha sökt jobb på Foodora har jag också, en gång i tiden, sökt och fått jobb som universitetslektor vid Lunds universitet. Som universitetslektor åtnjuter jag en ovanligt stark anställningstrygghet. Den höga anställningstryggheten förklaras delvis av att den krävs för att upprätthålla akademisk frihet. Jag behöver inte tänka på att blidka universitetsledningen utan kan välja mina argument fritt från min arbetsgivare. 

Eftersom att det är svårt att bli av med en universitetslektor kan vi också förvänta oss att rekryteringsprocessen är krävande. Och det är den. En vanlig ansökan kan vara mellan 20 och 30 sidor lång, exklusive bilagda publicerade artiklar. Ansökan sakkunniggranskas och behandlas av en nämnd till stor del bestående av professorer. Vi genomgår personlighetstester (med tveksam nytta). Vi tillämpar intervjuer i olika konstellationer, varav ofta en med fokus på vår inställning till både undervisning och forskning, och en med fokus på våra personliga egenskaper. 

Utöver prover på forskningsoutput, genom bilagda granskade forskningspublikationer, måste vi visa att vi kan pedagogik. Dels genom utbildningskrav. Dels genom en provföreläsning om ett förutbestämt ämne. Att rekryteringsprocessen tar mer än sex månader är snarare regel än undantag. Min egen tog åtta. 

Det finns heller inga garantier för att den mycket resurskrävande rekryteringsprocess vi tillämpar säkerställer att rätt person rekryteras. Det kan mycket väl vara så att vi, trots att vi försöker, missar viktiga detaljer. Det går aldrig att helt försäkra sig. En viktig lärdom här är att ett större skydd för arbetstagaren rimligen leder till en mer rigorös rekryteringsprocess från företaget. Om det blir svårare att säga upp ett cykelbud vågar jag gissa mig till att företag kommer söka sålla ut de som kan cykla snabbt redan från början. I den mån testerna inte är helt träffsäkra kan vi då räkna med att några som i dag får jobb på grund av låga trösklar, i stället får stå utan. 

Den viktigaste slutsatsen jag drar av dessa funderingar, särskilt med tanke på det senaste årets utveckling där många i servicesektorn förlorat jobbet, är att det behövs fler jobb med låga trösklar, inte färre. Detta måste beaktas när krav på regleringar av dessa relativt nya företeelser dyker upp.

Jag fick aldrig något jobberbjudande från Foodora. Om det beror på en från min sida ofördelaktig kompetensprofil eller en mer rigorös granskning av sökande sedan journalister granskat företaget låter jag vara osagt.