Sexrobotar – hot eller möjlighet?

En dallrande mage under en skrynklig skjorta. På kragens insida kan man ana en rand, färgad av smuts och hudavlagringar. En illasittande kostym i polyester med en omisskännlig doft av svett som satt sig i själva tyget. Det stripiga svarta håret som kammats över huvudet för att dölja kala fläckar. Glasögon med tunna metallbågar, som ideligen glider ner för den fuktiga näsan.

Så föreställer jag mig mannen som betalar för att ha sex med anatomiskt korrekta (nåja) Barbiedockor på dockbordellen i Helsingfors. En sorglig och osmaklig figur som får utlopp för sin sexualitet på det mest tragiska sätt som jag kan tänka mig.

Sexdockor av varierande kvalitet har funnits i många år och dockbordeller är långt ifrån den nyhet som det låtit som i svenska medier. Trots detta har jag hitintills aldrig gett dem någon större uppmärksamhet. Är de patetiska? Ja. Skadliga? Osannolikt.

Äkta kärlek

När Expressen skriver om sexrobotarna är utgångspunkten ett fluffigt sockervaddsperspektiv:

En av de vackra härliga sakerna med sex är ju den personliga kontakten. Men hur skulle det kännas att ligga med någon som inte har en personlighet, någon som faktiskt bara är en docka?

Jag vet inte. Tanken att ligga med en docka känns långt borta. Men den syn på relationer och sexualitet som Expressen förmedlar klingar falskt, rent av sexualfientligt. Sex kan vara allt det där som de beskriver, men det kan också vara underbart opersonligt, syndigt lättsamt, glödande känslolöst.

Det är fint med djupa och innerliga relationer, men det är också fint med flyktiga möten. Behöver vi verkligen gradera dessa relationer? Och varför känner Expressen ett ansvar för att trycka in oss i en mall där riktigt sex anses innehålla närhet och känslor, och sex som inte lever upp till dessa kriterier rankas lägre, eller rent av är fel?

Men den syn på relationer och sexualitet som Expressen förmedlar klingar falskt, rent av sexualfientligt.

I det moderna samhället ser vi hur relationerna förändras. Vi har färre djupa relationer till människor nu än tidigare, och de relationer vi har minskar i betydelse. Samtidigt grundar sig äktenskap i en mer alltmer aktiv och villkorad kärlek; man fortsätter att vara tillsammans för att man väljer att vara det, och man kan alltid välja om. Detta har skapat acceptans för framväxten av en uppsjö av nya relationskonstellationer, som stjärnfamiljer och polyamorösa relationer. Det har även förändrat premisserna för när, hur och med vem man har sex.

Men med robotar? Är inte det att ta det ett steg för långt? Att rasera själva det fundament som samhället bygger på? Och tänk om vi skapar starka relationer med dem (vilket vi sannolikt kommer att göra). Kommer robotarna att ersätta mellanmänskliga romantiska relationer? Är det i så fall ett problem?

Ja, det beror naturligtvis på vem man frågar.

Många är, minst sagt, negativa till konceptet. Kathleen Richardson, professor i etik och forskare inom kulturella aspekter på robotar och AI, har startat en kampanj mot sexrobotarna. Hon framhåller att vår förmåga att forma stabila, långvariga och meningsfulla interpersonella relationer är i fara. En utveckling (eller snare, enligt Richardson, regression) som kommer att förstärkas av sexrobotarnas entré.

Nej, säger visionären David Levy (inte utan viss entusiasm), världen kommer att bli en lyckligare plats, tack vare robotarna. I sin bok Love and Sex with Robots, beskriver han hur människor som saknar kärlek och samvaro kommer att kunna få det. Han ser en uppsjö av potentiella användningsområden och förutspår att det bara är en tidsfråga innan sexrobotar är vanligt förekommande och accepterade.

Att säga: ”Du får inte köpa en docka, i stället ska du gå i terapi så att du blir mer lik oss andra”, är lika paternalistiskt som antiliberalt.

Vi (samhället) kan naturligtvis motarbeta eller förbjuda det vi anser vara fel sorts relationer, för att de inte anses äkta eller för att vi finner dem osmakliga. Det är lätt att ta strid mot det man ogillar.

Resonemanget om äkthet påminner mig om andra diskussioner. Är till exempel den vänskap som utvecklats och ”enbart” finns på Facebook mindre värd än den som påbörjats på en blöt fest, en arbetsplats eller över staketet en solig dag? Efter över ett årtionde med Facebook är jag benägen att säga nej. Det är inte hur jag träffade mina vänner eller hur jag kommunicerar med dem som är avgörande för djupet i vår relation eller det värde jag sätter på vår vänskap.

Så om någon skulle känna sig älskad av roboten, går det verkligen att avskriva det som en ”oäkta” känsla? Och vad har det för betydelse? Med vilken rätt kan jag neka människor upplevelsen av kärlek, samvaro eller sexualitet, bara för att jag finner det osmakligt? Speciellt som vi talar om dockor, som inte ens i teorin måste göra avkall på sig själva för att finnas där för en människa.

Kanske handlar den stora frågan när det kommer till sexrobotar om vilken rätt vi anser att människor har till njutning, och kanske viktigare, vilken rätt till upplevelsen av kärlek.

Richardson är minst sagt skeptisk: ”Pedofiler och våldtäktsmän, människor som inte kan bygga relationer – de behöver terapi, inte dockor.”

Att säga: ”Du får inte köpa en docka, i stället ska du gå i terapi så att du blir mer lik oss andra”, är lika paternalistiskt som antiliberalt. Alla människor har inte samma strävan och alla vill inte ha – och finner det inte lika värdefullt med – mänskliga relationer. Ett förbud drabbar också dem som vill ha en sexrobot som ett komplement, i missriktad lojalitet med dem som ser den som ett substitut, och som potentiellt hade mått bättre av en annan lösning.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla de länder där homosexualitet eller otrohet är förbjuden. Vi förfasar oss, men hur skiljer sig dessa länders önskan om att styra sexualiteten från vår önskan att göra det? Med vilken rätt försöker de – eller vi – sätta upp kriterierna för vad samtyckande vuxna gör?

Digisexualitet – snart i ett hem nära dig

Homosexualitet. Bisexualitet. Sadomasochism. Transsexualism. Företeelser som en gång ansågs vara sjukdomar eller rent av brott, ses nu som (mer eller mindre) normala variationer i västvärlden. Som om man lyft på ett tungt, blött täcke som legat över sexualiteten och släppt in ljuset.

De flesta människor är överens om att det är en positiv utveckling. Men att acceptera digisexualitet, människor som föredrar artificiellt sex framför sex med människor, anses vara en helt annan sak.

Det är det förmodligen inte, säger mitt intellekt nytert. Det handlar nog bara om att digisexualitet är nytt och ovant. Det skrämmer dig, så som det okända gärna gör. Jag dyker ned i smutsen och det osmakliga. Och plötsligt ser jag små glimrande fragment av möjligheter.

Robotar, skräddarsydda för att möta människors önskningar och lustar, har potential att ge oss oändliga möjligheter att utforska våra sexualitet. I lugn och ro kommer vi att kunna pröva och bekanta oss med olika ställningar, träna upp vår teknik eller omsätta fantasier till verklighet. Och om finska försvarsmakten köper in virtuella simulatorer för att öva krig, kan väl finska oskulder gå till dockbordeller för att öva innan de tar steget att vara med en ”köttpartner”?

Förmodligen är en positiv bild av robotsex enbart en Netflix-produktion bort.

Flera forskare menar att allteftersom tekniken blir mer sofistikerad, kommer fler människor att se artificiellt sex som en signifikant del av sin sexuella identitet. Och med tanke på de positiva effekter för sexleksaksindustrin som Sex and the City och 50 nyanser av honom medfört, är förmodligen en positiv bild av robotsex enbart en Netflix-produktion bort.

Jag antar att det innebär att jag en dag kommer att betrakta mitt nuvarande sexliv med samma överlägsna småleende som jag i dag ägnar 70-talsporr. Tanken är lika delar skräck och förtjusning. Vad finns bortom det kända?

”A business like this would destroy homes”

Men är då sexrobotar och dockor bara harmlösa sexleksaker? Gör jag det för enkelt för mig genom att betrakta det som en sexualmoralisk fråga i första hand?

Kritiken mot fenomenet kokar ned till att det är antisocialt, ociviliserat och en fara för alla kvinnor, barn och samhällets sammanhållning. I Houston argumenterades det emot öppnandet av en robotbordell: ”A business like this would destroy homes, families, finances of our neighbors and cause major community uproars in the city.”

Det är naturligtvis bara antaganden från deras sida, och de upprörda rösterna slår mig som oproportionerliga i relation till mer realistiska bedömningar av den fara och de störningar som dessa sexrobotar rimligen kan orsaka. Med andra ord, frågan bär tydliga spår av att ha drabbats av moralpanik.

Kriminologen Nina Rung påstår frankt att männen som besöker dessa dockbordeller kommer ”använda våld, förnedring och hat mot en kvinnokropp som aldrig kan säga nej”.

Hennes uttalande målar upp en förskräcklig bild av mannen och hans sexualitet. Varför köper män sex i syfte att förnedra, skada och förstöra? Och om man kan skada en kvinnokropp i form av en docka, finns det då inte risk att sexuellt våld mot kvinnor normaliseras?

Frågan bär tydliga spår av att ha drabbats av moralpanik.

När jag med stigande förundran läser Teela Sanders forskning inser jag att själva utgångspunkten är felaktig – män i allmänhet köper nämligen inte sex på dessa grunder – och därmed finns sannolikt inte heller någon sådan risk. Det är förvisso sant att vi inte vet varför människor går till dockbordeller eller hur de agerar där. Men vi vet en del om varför män generellt köper sex. I Paying for Pleasure, redovisar Sanders sina forskningsresultat i frågan, och dessa pekar tvärt emot de upprörda kritikernas påstående.

I stället för att klumpa samman män till en homogen grupp, väljer Sanders att differentiera mellan olika sorters sexköpare. Utifrån det kan hon konstatera att långt ifrån alla män som köper sex är en del av ett patriarkalt system som vill, eller njuter av, att förtrycka kvinnor. De flesta män som köper sex är inte våldsamma, drivs inte av misogyni och är inte ens nödvändigtvis på jakt efter sex i första hand, utan snarare efter intimitet och närhet.

Jag köper inte teorin om en ideologisk misogyni, omfattande alla män, där ideologin anses rättfärdiga och bevara kvinnor som underordnade i ett patriarkalt system. Ja, det finns naturligtvis män som hatar kvinnor. Ja, det finns sexism, förtryck och diskriminering. Men för en gångs skull är det motiverat att säga: ”Inte alla män.”

Traditionella förenklingar av komplexa sammanhang och generaliseringar har alltså blandat samman män som är våldsamma och misogyna med män som inte är det. Inte undra på att det blir rörigt, och att bilden av mannen är så splittrad.

Kvinnor har kunnat uppskatta sexleksaker i över femtio år, och betraktas då ofta som frigjorda och i bejakande av sin sexualitet. Men mannens användande gör honom till en ociviliserad snuskhummer. Man ser det som självklart att män försöker ha sex, men de som har sex med män ska fördömas (slampiga kvinnor) eller förbjudas (dockor och sexrobotar).

De flesta män som köper sex är inte våldsamma, drivs inte av misogyni och är inte ens nödvändigtvis på jakt efter sex i första hand.

En stor del av kritiken handlar om de fysiska dockornas utseende. De är för snygga, eller motsvarar inte verkliga kvinnor i tillräckligt hög grad. Deras bröst är för stora, midjan är för smal och hon har för lite kläder på sig.

Medan de kvinnliga dockorna ”slutshamas” går de manliga dockorna under radarn. Ingen skriver om deras stora kukar och lösaktiga klädstil. Hur en kvinna kan göra precis vad hon vill med honom. Ingen frågar sig om hon kommer att välja att misshandla honom, eller vad detta kan göra med vissa kvinnors misandri.

Jag är minst sagt bekymrad över dessa ytliga och generaliserande beskrivningar, som bygger på en daterad idé om manligt och kvinnligt, där manlig sexualitet är destruktiv och okontrollerbar, och kvinnlig sexualitet behöver skyddas från den manliga. Helt uppenbart hindrar de oss från att se kvinnan som köpare och dockan som manlig, och mer alarmerande: mannen som offer och kvinnan som förövare.

Förbjuda det som förbjudas bör

Denna sexistiska syn på dockor och sexrobotar återkommer gång på gång. När föreningar som Sveriges Kvinnolobby, Roks och Unizon kräver förbud talar de genomgående om män som köpare av kvinnliga dockor. Och de frågar sig: ”Varför är män villiga att betala tiotusentals kronor för en robot som lyder deras minsta befallning?”

Det är en felaktigt ställd fråga. Det de borde fråga sig är: ”Varför är människor villiga att betala tiotusentals kronor för en robot som lyder deras minsta befallning?” Dels för att inte göra en oriktig generalisering och dels för att inte osynliggöra den kvinnliga sexualiteten och dess natur på ett misstänkt antifeministiskt sett.

Mänsklig sexualitet är mångfasetterad. Vad, hur och när man vill ha sex varierar och omfattar allt från byrålådor fyllda med leksaker, till romantik, till ”knapplösa knull”. Att förutsätta att kvinnor inte skulle kunna vilja ha en sexrobot är absurt. Som att kvinnor egentligen inte skulle vilja ha sex. Och om de mot förmodan skulle vilja det så krävs djupa känslor, doftljus och ögonkontakt.

Marknaden för sexleksaker omsätter cirka 15 miljarder dollar på år. Och det är kvinnorna som handlar mest. Det finns något för varje kvinna, att använda ensam eller tillsammans med en eller flera partners. Inklusive dockor.

Visserligen kräver nästan dagens konstruktion att kvinnan är ovanpå och det är hon som behöver göra arbetet (något jag förutsätter är en bugg snarare än en feature). Men steget från en man i byrålådan till en man i klädskåpet, är förmodligen inte vidare långt.

Det är ett långt större brott att skapa och upprätthålla moraliska tabun på sexualitetens områden, än vad det är att ha sex med en docka.

Levys förutsägelser om äktenskap mellan människor och robotar har redan slagit in. Människor gifter sig för närvarande med dockor, robotar och till och med hologram. Det är hög tid att förbjuda det, som förbjudas bör. Men det är inte helt enkelt att komma till en punkt där det är självklart att förbjuda dockor och sexrobotar.

Om vi vill förbjuda dem på grund av rädslan för misogyni så kräver det att vi accepterar att den feministiska teorin om ideologisk misogyni är sann, eftersom män (och sannolikt även kvinnor) sällan köper sällan sex utifrån en medveten misogyni eller önskan om att vara överordnad.

Om vi vill förbjuda dem för att vi tror att de skulle skada dockorna och sedan upprepa det på verkliga människor, så måste vi anta att de som köper sex av en docka gör det av helt andra orsaker än vad de köper sex av en människa, eftersom sexköparen sällan skadar sexsäljaren fysiskt, och inte heller har lust att göra det.

Och skulle vi, slutligen, vilja förbjuda dem för att vi är rädda för att de kommer påverka mänskliga relationer negativt, så måste vi bortse från att det i dagsläget inte finns några bevis varken för eller emot att vårt sätt att behandla och interagera med robotar påverkar hur vi behandlar och interagerar med andra människor. Och vi måste också anta att det kulturella skiftet som vi ser när det kommer till relationer enbart är av ondo.

Samtidigt finns det människor som far verkligt illa i sex- och porrbranschen, av övergrepp och av trafficking. Att under dessa förutsättningar fokusera på män (och enbart män) som har sex med själlösa dockor kan då inte ses som något annat än poserande, snarare än en verklig vilja att åstadkomma en positiv förändring.

Mycket enklare än en Tinderdejt

Förändrade normer, som gör att kvinnor kan köpa sexleksaker, är positiva och frigörande. Kvinnor i kontroll över sin egen njutning och sin egen lust. Vi behöver inte vänta på att en man ska vilja ha sex med oss, vi kan stilla våra behov på egen hand. Och som glamourmodellen Jessica Ryan säger om sin sexrobot: ”As a female – it’s so much easier than a Tinder-date.”

Sexroboten skulle alltså kunna ses som emancipation på riktigt. Mannen blir ett val, inte ett nödtvång för att stilla sexuella lustar. (Och försvaret av dockorna blir då feminism.)

Jag går in på RealDolls hemsida och komponerar, med viss omsorg, en egen sexrobot. Slutpris: $12,873 (cirka 119 000 kronor). Jag köper den inte, men jag konstaterar att tanken på en sexrobot kan vara lika uppiggande som tanken på en ny dildo.

Mina fördomar om sorgliga män som har sex med dockor verkar helt enkelt inte stämma. Inte heller påståenden om att det handlar om handla om misogyna män som exploaterar kvinnliga kroppar. Det handlar inte ens bara om män. Och det är symtomatiskt för debatten. Det handlar om moralism och antaganden i första hand, inte om fakta och förståelse.

Visst kan vi förbjuda sexrobotar bara för att vi inte gillar dem. Men jag är fullt och fast övertygad om att det är ett långt större brott att skapa och upprätthålla moraliska tabun på sexualitetens områden, än vad det är att ha sex med en docka. Idén att förbjuda dem är bisarr.