Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Sjöfyllerilagen är nykterhetspopulism

Att åka motorbåt är inte som att köra motorväg; att ändå samma promillegräns gäller i sjölivet som på vägarna är orimligt. Sjöfyllerilagens 0,2 promille finns inte där för folkhälsans skull, utan på grund av en politisk vilja att tvinga andra att leva efter ens egna önskemål.

Även till sjöss är Sverige ett extremt land när det gäller livsstilsregleringar. Sedan 2010 får man inte framföra en båt som är längre än tio meter eller har en maxhastighet över 15 knop om man har mer än 0,2 promille alkohol i blodet. Hur snabbt man faktiskt åker spelar alltså ingen roll, utan hur snabbt båten i teorin kan köra. Och det gäller inte bara den som faktiskt kör, utan personer som på olika sätt hjälper till med att framföra båten.

På många vägar rör man sig i sådana hastigheter och så nära andra fordon att även en liten nedsättning av reaktionsförmågan kan få katastrofala effekter. Så ser dock inte båtlivet ut. Det är fullt möjligt att framföra en båt på ett ansvarsfullt sätt med 0,2 promille alkohol i blodet – något man, om man inte väger alltför mycket, kan få i sig av en lättöl. Ändå riskerar man att dömas till böter för ”sjöfylleri”. Inte bara det: Kustbevakningen behöver inte skuggan av en misstanke för att helt godtyckligt kräva ett andningsprov.

Som lagen ser ut straffas personer som varken skadat andra eller utsatt dem för någon fara. Den gör det värre att en vuxen person kör båten efter en lättöl, än att en nykter tolvåring som aldrig tidigare varit på en båt tar rodret. Det är varken rimligt eller rättvist, och passar med andra ord som hand i handske med övrig så kallad folkhälsopolitik.

Så kallad, eftersom det när man skrapar lite på ytan sällan visar sig handla om folkhälsa. När det gäller skatter på alkohol och tobak är det bara att ”follow the money” – politikerna vill först och främst ha våra pengar. Att tillskansa sig större resurser var en drivande orsak bakom de tidiga svenska spritskatterna och förbudet mot hembränning, och i USA blev inte totalförbudet mot alkohol verklighet förrän den federala staten tagit sig rätten att beskatta inkomster. Huvudsaken var fortfarande skatteintäkterna.

Berusning under en promille förekom bara i ett enda fall, som inte med säkerhet kunde sägas ha orsakat olyckan.

När det gäller förbud är motivet ofta ett annat, mindre uppenbart. Det lyste igenom när rökförbudet drevs igenom utan några seriösa förhoppningar om minskat rökande. I stället fastslog Annika Strandhäll att rökning ska ”avnormaliseras”, ett finare sätt att säga att rökare ska stigmatiseras och känna sig ovälkomna i det offentliga rummet. Och när den förre folkhälsoministern försökte försvara sitt beslut att hindra gårdsförsäljning av öl och vin var huvudargumentet snarare att skydda Systembolaget än att skydda folket. När det kommer till kritan handlar folkhälsopolitik ofta om att tvinga sin egen uppfattning om rätt och fel på andra. De som är emot tobak vill tvinga andra att låta bli, helnykterister vill tvinga andra att bli som dem, och så vidare.

Här är sjöfyllerilagen ett praktexempel. Den handlar, till syvende og sidst, inte om skademinimering utan om att få bestämma över andra i en fråga där man är benhårt övertygad om att man själv har rätt. I själva verket är det förmodligen mer riskabelt att låta en tolvåring som aldrig varit till sjöss förut framföra båten, än att en person med båterfarenhet och en folköl innanför västen håller i rodret, men det är det senare alternativet som i många fall är olagligt.

De olyckor lagen ibland påstås avvärja involverar dessutom i princip aldrig personer med så lite alkohol i blodet som 0,2 promille. Redan 2011, året efter att gränsen för vad som är tillåtet chocksänktes, slog professorn i sjörätt Hugo Tiberg fast att bland 350 sjöfylleridomar mellan 1994 och 2010 har berusning över en promille orsakat död eller allvarlig kroppsskada i sjutton fall. Berusning under en promille förekom däremot bara i ett enda fall, som inte med säkerhet kunde sägas ha orsakat olyckan. Den gamla lagen, som definierade det som grovt sjöfylleri att med mer än en promille alkohol i blodet framföra en båt, men inte hade någon fast promillegräns för sjöfylleri av normalgraden, täckte med andra ord redan farligt sjöfylleri.

Det finns ett egenvärde i att människor får göra saker de tycker är trevliga.

Såväl statistiken som det sunda förnuftet säger att det inte är ett problem om någon tar en öl på sin båt. Lagstiftningen finns där för att somliga personer känner ett behov av att tvinga sin egen moral på andra, och bakom dem står många andra som egentligen inte är reflexmässiga förbudsivrare, men som tänker att det förmodligen är bäst att vara på den säkra sidan. Vad förlorar man egentligen på att hålla sig helnykter till sjöss?

Svaret är att det helt enkelt är trevligt att ta en öl till havs. Det är gott. Det sätter guldkant på båtturen, utan att behöva innebära att man tar någon allvarlig risk, eller utsätter andra för så stora risker att det blir acceptabelt för staten att lägga sig i.

Det finns ett egenvärde i att människor får göra saker de tycker är trevliga, ett egenvärde som många ledande politiker och nykterhetslobbyn bakom dem inte verkar kapabla att förstå.