Samhälle Krönika
Skamlösa politiska gränsöverträdelser
Under pandemin har gränsen för det politiska inflytandet flyttats fram. Nu behövs en diskussion om hur man återupprättar och håller gränserna efter pandemin – och kommande kriser, skriver Johanna Grönbäck.
Med pandemin har frågor som tidigare låg långt ifrån det politiska anspråket, blivit föremål för politiska uttalanden, rekommendationer, regler och lagar. ”[N]u blir det tillåtet att kramas på äldreboendena igen”, sade exempelvis den norska hälsoministern Bent Høie i februari. Liknande uttalanden har gjorts i Sverige, och i april kom uppdaterade riktlinjer om att vaccinerade får krama barnbarnen.
Att ge statliga riktlinjer om när medborgare får krama varandra är juridiskt och konstitutionellt tveksamt. Men med pandemin tycks flera av de principer som annars värderas högt ha satts på paus och perspektiv skiftat. Till synes bekymmersfritt ges från politiskt håll likaså uppmaningar om att stanna hemma och att inte ha middagar. På flera håll i landet införs vistelseförbud i offentliga parker, nu närmast till valborgshelgen. I en annan tid hade råden uppfattats som skamlösa. Frågan är hur de uppfattas efter pandemin.
Debatten kring hur och när de temporära åtgärderna och de utökade maktbefogenheterna ska rullas tillbaka är förvånansvärt liten.
Den politiska maktens gränser har flyttats och utökats. Omständigheterna är förstås speciella och de råd och åtgärder som ges och finns hör tydligt samman med den pågående pandemin. Men debatten kring hur och när de temporära åtgärderna och de utökade maktbefogenheterna ska rullas tillbaka är förvånansvärt liten. Det märks i frågan om coronapass, ”gröna bevis”, genom vilka man ska krävas visa delar av sin hälsodata vid resor, men kanske även vid restaurangbesök. Det märks i frågan om pandemilagen som regeringen trots pågående vaccinationer vill förlänga till januari 2022. Som om den största rättighetsinskränkningen sedan andra världskriget gott kan finnas kvar en stund, lite som ett ”för säkerhets skull” utan större behov av avvägningar.
Det signalerar en närmast nonchalant inställning till de rättigheter som finns i andra vågskålen, och att det inte spelar så stor roll att politiken gjort denna maktförskjutning.
Inte heller verkar det finnas någon större diskussion kring vid vilken punkt denna maktförskjutning har gått för långt.
Läs också:
Det finns en politisk skiljelinje kring det senare där borgerligheten traditionellt sett velat dra tydliga gränser vilka politiken inte får överskrida. Judith N. Shklar var en av 1900-talets mest tongivande amerikanska filosofer som bland annat undersökte demokratins gränser. I essän ”Rädslans liberalism” menar hon att det viktigaste för liberalismen inte är var någonstans linjen för den offentliga makten dras, utan att linjen dras och att den inte ignoreras eller glöms bort. Socialdemokratin har snarare sett hela samhället som en arena för politiken att ha inflytande över.
Men under pandemin verkar inte den partipolitiska borgerligheten heller ha tyckt att gränser har passerats. Åtminstone är det inget som i sådana fall har hörts. Tvärtom har den offentliga makten under pandemin kunnat utökas i takt till borgerlighetens påhejningar. Man tycks ha ställt sig bakom idén att den politiska makten vill göra väl och också kan göra väl under vad som är en ytterst speciell omständighet.
Pandemin har varit akut och speciell, men akuta och speciella kan fler situationer vara.
Problemet är att undantag lätt kan läggas till undantag. Pandemin har varit akut och speciell, men akuta och speciella kan fler situationer vara. Ett återkommande exempel är klimathotet som många tycks mena att politiken skulle kunna lösa, bara den gavs större maktbefogenheter. Ett annat är terrorhot där erfarenheten visar att politiken i svallvågor efter terrordåd både efterfrågar och ges ökade maktbefogenheter. Om den politiska makten har kunnat ta sig utökade befogenheter för det ena, så varför inte för det andra. Alltmedan principer och rättigheter hamnar mer och mer i skymundan.
I frågan om pandemilagen har det inte ens tagits i beaktande att den här sortens tillvägagångssätt och medel kan missbrukas av kommande styren med mindre välvilliga intentioner.
När lagen nu föreslås bli förlängd ytterligare ett halvår, görs det trots att ingen vet hur smittspridning eller skadeverkan ser ut i höst.
Det är som om man har vant sig vid att den offentliga makten har utökats. De linjer som Shklar skrev om tycks antingen ignorerade eller inte än passerade – trots de allvarligaste rättighetsinskränkningarna sedan andra världskriget. Inskränkningarna bemöts med axelryckningar. Debatten om vad politiken inte bör eller kan göra uteblir, igen.