Skattesänkningar är det moraliskt riktiga

”Nu är dags för de rika att dra sitt strå till stacken.”

Hur många gånger har vi inte hört varianter av det uttalandet? Det handlar alltid om grupper som ska beskattas lite till. Och det nämns i sammanhanget aldrig hur mycket de redan betalar. Vilka som ”äntligen ska få tillfälle att bidra” eller ”betala efter bärkraft” varierar. De beskrivs ofta i stereotyper. Ibland är det deras inkomster som ska beskattas lite till. Ibland är det någon form av aktivitet de ägnar sig åt, förslagsvis handel med värdepapper. Ibland handlar det om något mer konkret såsom fastighetsskatt eller arvsskatt. Men det är alltid bara de välbeställda som ska betala.

Klichéartade uttalanden om ”det ansiktslösa kapitalet” är vanliga i debatten. Politiker på vänsterkanten använder sig av dem flitigt. Likaså är de populära på de så kallade kultursidorna. Ett fantastiskt exempel är en artikel av Petter Larsson i Sydsvenskan 20 oktober förra året där han skriver om Tobinskatten. Larsson skriver bland annat ”Äntligen får finansmannen bidra till samhället” och om ”det lättrörliga finanskapital som smitit undan beskattning”. Bilden känns igen. Det är den anonyme kapitalisten, på vilken vi kan projicera vår ilska, som är ansvarig. Men mest intressant är det att Larsson verkar se det som något djupt orättfärdigt när något inte beskattas. Det presenteras däremot ingen idé om vad skatten ska åstadkomma.

Det är som om det är något suspekt om inte varje mänsklig aktivitet – ja inte sällan även dess motsats döden – beskattas. Detta förhållningssätt kombineras med en grundsyn om att nya eller högre skatter aldrig behöver motiveras. Mer resurser behövs alltid. Och det är självklart också alltid till välfärdens kärna pengarna ska gå. Det är aldrig till Vinnova eller kamelfarmer i Angered. Man utgår också alltid från att pengarna ska ge exakt den effekt som avsetts. Om så inte blir fallet är det enda som krävs ytterligare tillskott.

Ska skatterna ändå sänkas, måste de skatteväxlas fram. Det går inte att helt enkelt bara sänka skatterna. Motsvarande argument på skattehöjningar framförs aldrig.

För vänsterpolitiker – och för all del även inom högern – verkar det alltför ofta som om skatter hade ett egenvärde. Det är en politisk idé som är oerhört märklig och i förlängningen totalitär. När jag nyligen ondgjorde mig över att allt fler kommer att betala höga marginalskatter och de konsekvenser som detta får för samhällsekonomin, fick jag ett raljerade svar om att detta säkert innebär att många kommer att få svälta. Som om de pengar som medborgarna får behålla efter att skatten är betald vore någon slags fickpengar.

Utgångspunkten i ett civiliserat samhälle måste vara att staten lämnar medborgarna i fred i så stor utsträckning som möjligt. Endast för det nödvändigt gemensamma tas skatter ut – på ett transparent och öppet sätt. Slöseri med skattepengar bestraffas minst lika hårt som undanhållande av skatt. Man kan och bör självklart diskutera för vad och i vilken utsträckning det offentliga ska ansvara, men att skatter har ett egenvärde är en pervers idé.

Det sägs ofta att sänkta skatter inte löser alla problem. Så är det. Detsamma gäller det omvända. Men skattesänkningar handlar inte bara om att stimulera fram önskade beteenden. Det handlar framför allt om det djupt moraliskt riktiga i att låta den som förtjänat pengarna behålla dem själv.

Christian Ekström, VD för Skattebetalarnas förening