– Det som skaver lite hos mig det är att det inte bara är en inskränkning av rörelsefriheten hos det barnet utan hos hela familjen.

Mikael Hellstadius är en välmeriterad skoljurist, som bland annat var med och tog fram den nuvarande skollagen. Under de senaste åren har han ett flertal gånger uttalat sig offentligt om att skollagen bör ses över. Anledningen är att skolplikten, som den är utformad, hindrar familjer som vill göra längre resor med sina barn under terminerna. 

Som ett konkret exempel kan nämnas familjen Malmberg i Uppsala. Filip Malmberg är forskare vid Uppsala universitet och hade fått möjlighet att göra en längre forskningsresa till Frankrike under hösten. De två barnen skulle få gå i Svenska Skolan i Paris under ett par månader. Men Uppsala kommun sa nej. ”Även om vi vill säga ja”, som företrädare för Uppsalas rödgröna majoritet senare skrev i en ledarreplik till Enköpings-Posten (12/9 -24). Här kan nämnas att Svenska Skolan i Paris både följer svensk läroplan och står under skolinspektionens tillsyn. Det är med andra ord en helt svensk skola, bara det att den råkar ha adress i Paris. 

”Det som skaver lite är att det inte bara är en inskränkning av rörelsefriheten hos ett barn utan hos hela familjen.”

Enligt skollagen finns det tre sätt att göra undantag från skolplikten. 

1) Skolans rektor kan ge tillstånd för kortare ledighet enstaka dagar eller veckor. 

2) Familjer kan ansöka om att fullgöra skolplikten på annat sätt, vid exempelvis tillfälliga utlandsvistelser. 

3) Familjer som planerar att bo utomlands i minst sex månader, men fortfarande vara skrivna i Sverige kan anmäla så kallad varaktig vistelse utomlands. 

Hur dessa undantag förhåller sig till varandra är inte helt glasklart. För några år sedan konstaterade Riksrevisionen i en genomgång att bestämmelserna är otydliga och det finns en stor variation mellan kommuner i hur regelverket tillämpas. 

Det betyder i praktiken att det är något av ett lotteri när en elev ansöker om exempelvis ledighet. I familjen Malmbergs fall var det bestämmelsen om att ”fullgöra skolplikten på annat sätt” som satte käppar i hjulet. I och med den nya skollagen 2010 infördes ett krav på ”synnerliga skäl” för att få tillåtelse att göra det. 

Mikael Hellstadius var med och skrev just den bestämmelsen och minns hur tankarna gick. Syftet var att strypa möjligheten till hemundervisning, men arbetsresor av den typ familjen Malmberg vill göra hade man inte i åtanke, säger Hellstadius till Smedjan.  

– Det var inget som var aktuellt när den här lagstiftningen skrevs. Och nu uppstår vissa situationer i verkligheten där det känns rimligt att man skulle kunna åka i väg, men inte får det. Det räcker inte att säga att det är kortare tid, att kommuner har insyn etcetera. För då menar kommunen att man inte har synnerliga skäl. Det tror jag att man borde titta på, det borde vara i enlighet med barnets bästa. 

Vi ska återkomma till frågan om barnets bästa, men först något om den svenska skolplikten. För de flesta svenskar är det nog en självklarhet: Barn ska gå i skolan, så vad är problemet?

***

Till att börja med kan man konstatera att en rätt till grundläggande utbildning är inskriven i såväl den svenska regeringsformen som i en rad internationella konventioner. Rätt till utbildning kan dock förstås på många sätt. I den svenska skollagen blir rätt till utbildning en plikt att fysiskt närvara i skolan. I Sverige råder skolplikt för alla barn från 6 års ålder till dess att barnet gått ut årskurs nio. 

Vi behöver dock bara titta på våra grannländer Finland, Danmark och Norge för att upptäcka att där i stället för skolplikt finns någon form av läroplikt. Betoningen ligger på att barnen ska uppnå målen för utbildningen, snarare än att insistera på närvaro i ett klassrum. Läroplikt innebär också att det finns en möjlighet att hemundervisa eller välja andra privata alternativ för de familjer som vill. I praktiken är det dock ett val som få gör. I våra grannländer rör det sig om någon promille av alla barn. Skälen kan vara pedagogiska, religiösa eller mer praktiska, som att barnen har mått dåligt i skolan. Rätt till utbildning måste alltså inte vara liktydig med en strikt närvaroplikt i skolan.

Det är Sverige som utgör ett undantag här. Jämte Tyskland har vi en av Europas striktaste skolplikter. I Tyskland stoppar polisen familjer som försöker resa utomlands under skolterminerna. Här riskerar i stället familjer som vill göra längre resor med barnen dryga böter. I många andra länder – inte minst i den anglosaxiska världen – ses tvärtom möjligheten att hemundervisa som en självklar rättighet. 

Den möjligheten fanns tidigare också i Sverige, även om det var mycket få familjer som utnyttjade den. Men 2010 infördes alltså ”synnerliga skäl” för att få ”fullgöra skolplikten på annat sätt”, vilket innebar att det i praktiken blev omöjligt att få tillstånd till hemundervisning. Det var efter det som familjer började flytta till Åland eller Bornholm för att hemundervisa. Den gruppen har sedan dess ökat stadigt och senast uppmärksammats av Uppdrag granskning i reportaget De svenska skolflyktingarna. 

Men som regelverket ser ut kan det också vara mycket svårt att få tillåtelse till utlandsvistelser, även om barnet går i skola under tiden. Vad ska räknas som ”synnerliga skäl”? I lagens förarbeten nämns filminspelningar och resor som exempel. Varför just filminspelningar? Vilka resor då? Mikael Hellstadius erkänner att exemplen ”hänger lite i luften”. Visserligen finns det kommuner som ger klartecken för längre resor, men då får man ”tolka den bestämmelsen med skohorn”, menar han. Som sagt, olika skolor och kommuner tillämpar lagen olika. Men de som intar en restriktiv hållning har lagen på sin sida. 

– Det är problematiskt i dag när man i princip blockerar familjer från att åka i väg på det här sättet. Det knyter ju an till en större diskussion om att Sverige har skolplikt, medan andra har läroplikt, det gör att vi blir väldigt fyrkantiga i den här typen av situationer. Varför ska det inte vara möjligt att fullgöra sin skolplikt på en svensk utlandsskola godkänd av Skolverket i sex månader?

Man kan alltså säga att skolplikten hindrar både skolor och kommuner som egentligen skulle vilja ge elever möjlighet att resa.

Det här med att hela familjen hindras att resa är en intressant poäng. Skolplikten gäller det enskilda barnet, och det är också barnet som ska ha synnerliga skäl. Men samtidigt innebär det i praktiken att hela familjen (försåvitt inte föräldrarna lämnar barnen hemma) hindras att resa under de tio år skolplikten varar.

”Sverige har skolplikt, medan andra har läroplikt. Det gör att vi blir väldigt fyrkantiga i den här typen av situationer.”

Det betyder att en genomsnittlig familj som har två barn, med tre år emellan, i praktiken får hålla sig i landet i tretton år.  

Det är detta Mikael Hellstadius syftar på när han talar om en inskränkning av rörelsefriheten hos hela familjen. Enligt regeringsformen har den som är svensk medborgare ”frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det”. Rörelsefriheten får begränsas genom lag, men begränsningen ska vara proportionerlig. 

Den statliga utredningen Kampen om tiden – mer tid för lärande konstaterade exempelvis att ”övervägande skäl talar för att skolplikten kan utgöra en begränsning av rörelsefriheten” och att ett införande av obligatorisk lovskola för vissa elever skulle kunna inskränka rörelsefriheten ytterligare. Av detta och andra skäl landade utredningen i att förespråka en frivillig lovskola. 

En samhällelig förändring där människor reser allt mer kan också innebära att skolplikten med tiden utgör en större inskränkning av rörelsefriheten säger Mikael Hellstadius.

– Medborgarnas intresse av att röra sig ökar. Det blir ett reellt alternativ på ett sätt som det inte varit tidigare. Då gör skolplikten att familjer med barn i skolan inte kan utnyttja den möjligheten. Ska det vara så? 

***

Utredningen Kampen om tiden sade också nej till förlängd skolplikt för nyanlända. Men förslaget i sig antyder en intressant spänning. Å ena sidan finns en strävan mot att utvidga skolplikten. Och å andra sidan lever vi i ett samhälle där människor, av olika skäl, flyttar på sig i allt större utsträckning. 

En halv miljon barn i skolålder är födda utomlands eller har minst en förälder som är det. Det betyder att uppskattningsvis fyra av tio barn i skolålder har mor- eller farföräldrar i ett annat land. Vilka möjligheter ska de ha att tillbringa en längre tid med sina släktingar eller att få ett språkbad i sitt modersmål? Ska man kunna besöka mormor om hon blir allvarligt sjuk under terminen, eller ska skolplikten gå före? 

En annan stor samhällelig förändring är att hybridjobb och möjligheterna till distansarbete har ökat rejält. 15 procent jobbar hemifrån minst häften av dagarna enligt statistik från SCB. Att jämföra med ett par–tre procent när den nya skollagen togs fram. ”Jag får så mycket gjort när jag får jobba ostört hemma”, brukar det heta. Tänk om den möjligheten fanns för barn som går i en skola där var fjärde elev störs varje dag av stök och bråk och där skolministern känner sig manad att kalla till krismöte med anledning av det ökande våldet. 

Distansarbete ökar också möjligheterna för föräldrar att göra längre resor. Som en illustration har antalet ansökningar i Helsingborgs kommun om att få gå i utländsk skola ett tag fyrdubblats på fem år. 

Mikael Hellstadius förslag är att lagen bör ändras så att det i stället för ”synnerliga” skäl endast krävs ”särskilda” skäl att få fullgöra skolplikten på annat sätt, och att ge en utförligare redogörelse för vilka dessa skäl kan tänkas vara. Men räcker det? Med tanke på att lagstiftaren för 15 år sedan inte kunde förutse de fall som nu är aktuella. 

Som en liten historisk utvikning kan vi titta på det resonemang som förs i propositionen till den förra skollagen från 1985. Där föreslås att det ska vara möjligt att fullgöra skolplikten på annat sätt ”för att fånga upp ovanliga fall”. Sedan nämns några exempel som skulle kunna vara aktuella:  barn som behöver speciell vård eller är bosatta i glesbygd; om vårdnadshavaren ”vill att barnets utbildning skall ordnas på annat sätt”, när ”någon behöver vara borta länge från skolan på grund av någon speciell sysselsättning, t.ex. filminspelning”. (Härifrån kommer alltså exemplet med filminspelning, medan resor inte tycks ha varit lika aktuellt vid denna tid.) Där tas också upp att barn med skolfobi (det vi numera skulle kalla hemmasittare) ska kunna få undervisning i hemmet under en tid. Men framför allt: ”Alla upptänkliga fall kan emellertid inte förutses i lagen.”

En nyckelformulering får anses vara denna: ”Det väsentliga med skolplikten är utbildningen, inte den organisatoriska formen”. Här märks ett tydligt mer flexibelt synsätt där fokus ligger på utbildningens innehåll snarare än dess form. Ett perspektiv som öppnar upp för större hänsyn till individens specifika behov.

***

– En bedömning av barnets bästa måste göra i varje enskilt fall, man kan inte ducka för den frågan. Men det jag har sett i min forskning är att den bedömningen inte görs. 

Sara Lundberg är doktorand i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet och forskar om skolplikten i relation till bland annat internationella konventioner. År 2020 inkorporerades Barnkonventionen som svensk lag, vilket bland annat innebär att barnets bästa ska beaktas i exempelvis frågan om skolgång, men också att barn har rätt till sitt ursprung, respekt för familjen etc. Här finns flera aspekter där Barnkonventionen kan hamna i konflikt med skolplikten. 

I sin forskning har Sara Lundberg bland annat tittat på hur kammarrätterna har dömt i fall där barn har ansökt om att få fullgöra skolplikten på annat sätt. Två av fallen gällde hemundervisning och de övriga gällde utlandsvistelser. Ett exempel är en elev som ville få tillstånd att gå på en skola i England för att utöva sin sport. I inget av de sex fallen hade en bedömning om barnets bästa vägts in och i samtliga fallen nekades tillstånd.  

Den svenska lagstiftningen sätter likhetstecken mellan utbildning och skola.

En intressant aspekt är hur synen på utbildning skiljer sig åt. Den svenska lagstiftningen sätter likhetstecken mellan utbildning och skola. Medan utbildning enligt Barnkonventionen ska förstås mycket bredare, som ett spektrum av livserfarenheter och lärande. 

– Man uppmuntrar också till skolgång och det finns en presumtion för att det är för barnets bästa, men det är inte begränsat till det, säger Sara Lundberg. 

Det betyder att beslutsfattare måste vara öppna för att barnets bästa, i fråga om skolgång, kan vara olika för olika barn, men den svenska skolplikten tillåter inga individuella bedömningar. Här finns en potentiell konflikt.

– Barnkonventionens budskap är att man måste göra en bedömning i varje enskilt fall. Det kan finnas fall där man kan behöva göra avsteg från skolplikten och göra en utbildningslösning som är utanför skolan. 

Ett exempel på när en sådan tolkning kan bli aktuell är, utöver de utlandsvistelser som nämnts, så kallade hemmasittare. Enligt en uppskattning gjord för ett par år sedan var 17 000 elever i grundskolan frånvarande mer än 50 procent, vilket i sig innebar en fördubbling på fyra år. I många fall är det säkert barnets bästa att hitta möjligheter att komma tillbaka till en regelbunden skolgång. Men är det alltid det? För vissa av dessa barn kanske hemundervisning, åtminstone en tid skulle vara ett bättre alternativ. 

Barnkonventionen tillåter, utan tvivel, hemundervisning, menar Sara Lundberg. Däremot skulle det kunna vara i strid med den att inte tillåta det. 

– Det skulle kunna vara det, om det finns skäl som talar till barnets bästa i det enskilda fallet. 

Vi har en norm som säger att det är barnets bästa att gå i skolan. Men hela poängen med Barnkonventionen är att man inte ska göra one size fits all-bedömningar för barn.

Sara Lundberg pekar också på att Barnkonventionen lyfter fram barnets rätt till fritid, lek och rekreation vilket kan vara svårt att förena med förslag om fler obligatoriska år i förskolan.

– Det är lite orimligt, utifrån min personliga ståndpunkt, att vi i ett land som anser oss progressiva och fokuserar mycket på barnens rättigheter pratar om förkortad arbetstid för vuxna. När föräldrarna då slutar klockan tre, ska de då gå och träna eller självförverkliga sig? Eller ska de hämta sina barn så att de också får kortare dagar?

Norge gör en annan tolkning, där rätten att hemundervisa anses följa av samma internationella konventioner som Sverige undertecknat.

Utöver Barnkonventionen har ytterligare en internationell konvention inkorporerats i sin helhet i svensk lag, nämligen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR), vilket skedde år 1995. Redan 1952 ratificerade Sverige konventionen, men reserverade sig sedan mot den så kallade föräldrarätten, som innebär att föräldrar ska ha rätt att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Syftet med föräldrarätten var att motverka indoktrinering från staten. Det kan ses i ljuset av det inflytande totalitära stater hade på utbildningen under andra världskriget och dessförinnan. Värt att notera är att förbudet mot hemskolning i Tyskland härstammar från en lag om obligatorisk skolgång som infördes 1938 för att säkerställa undervisning i nationalsocialistisk anda. 

När Sverige så småningom inkorporerade EKMR togs reservationen bort. Lagstiftaren pekade på att undervisningen i svenska skolor är objektiv, och att en möjlighet till privata skolor och hemundervisning fanns. Sammantaget ansågs därmed föräldrarätten kunna uppfyllas.

Men något decennium senare togs möjligheten att hemundervisa bort. Betyder det att Sverige inte lever upp till Europakonventionen? I en utredning om regler för konfessionella skolor från 2020 gjordes bedömningen att eftersom utbildningen ska vara ”allsidig och saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller filosofisk uppfattning som elevens eller elevens vårdnadshavare har” så uppfyller Sverige sina internationella åtaganden, även utan möjlighet till hemundervisning. Man kan dock konstatera att exempelvis vårt grannland Norge här gör en annan tolkning där rätten att hemundervisa anses följa av samma internationella konventioner som Sverige undertecknat. 

***

Samhället förändras: arbetslivet präglas alltmer av flexibilitet, vi reser mer och allt fler har utländsk bakgrund. Hur kommer vi leva, bo och arbeta om tio år? En tillbakablick säger något om hur snabbt saker kan förändras. 

Inkorporeringen av Europakonventionen och Barnkonventionen har dessutom inneburit att individuella fri- och rättigheter fått ett starkare skydd i svensk lagstiftning. 

Det finns en hel del som borde tala för en förändring av skolplikten på ett sätt som ger större utrymme för individuella variationer. 

En möjlighet skulle kunna vara att införa en läroplikt motsvarande den som finns i våra grannländer, en annan att öppna upp för större möjligheter för de skolor som vill tillåta ledighet eller skapa möjligheter till distansundervisning under kortare eller längre perioder.  

Men alla förändringar av skolplikten tycks gå i motsatt riktning. 2018 förlängdes skolplikten med ett år när förskoleklassen blev obligatorisk. Nu ska denna bli ny första klass, med fler obligatoriska timmar. En nylig utredning föreslår ännu mer obligatorisk undervisningstid för särskilt behövande. Införandet av synnerliga skäl för att fullgöra skolplikten på annat sätt har redan nämnts. Regeringens nationella samordnare mot utanförskap, Gulan Avci (L) föreslår dessutom införandet av en förskoleplikt från tre års ålder. 

Det ligger i linje med vad Socialdemokraterna tidigare föreslagit om obligatorisk förskola från tre år och en obligatorisk gymnasieskola, vilket sammantaget skulle innebära 15 års skolplikt. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Här uppstår en alltså tydlig spänning mellan politiken och verkligheten. Skolplikten tycks utformad för en tid och ett samhälle där folk helt enkelt håller sig på sin plats. De flesta politiska förslag går dessutom ut på att göra den ännu striktare. Samtidigt ser vi en värld där människor rör sig mer än någonsin tidigare. Digitalisering gör det möjligt att arbeta och studera från nästan var som helst. Hur behöver skolpolitiken utvecklas för att möta dessa förändringar? Hur ser framtidens lärande ut?

Med tanke på de förändringar vi ser i både samhälle och arbetsliv, är det viktigt att också reflektera över hur vi ser på barnets roll i dagens skolsystem. Sara Lundberg påpekar att barn, enligt Barnkonventionen, inte får ses enbart som en framtidsinvestering, utan ska beaktas som individer med rätt till en meningsfull barndom.

– Barndomen är inte bara en transportsträcka, utan ett liv här och nu.

Omslagsbilden föreställer ett klassrum, men har inget med personerna i reportaget att göra. Foto: Viktoria Bank/TT