Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Därför hemskolar vi – tre föräldrar berättar

Hemskolning är inte tillåtet i Sverige. Ändå finns det föräldrar som väljer att hemundervisa sina barn, här eller utomlands. Varför? Smedjan har intervjuat tre föräldrar som berättar varför den svenska skolan inte passade för deras barn.

67 svenska barn hemskolas på Åland.

Rekordmånga svenska barn hemskolas på Åland, skrev jag i en krönika häromveckan. Efter det hörde många föräldrar av sig. De hade alla olika berättelser om varför de valt att undervisa sina barn hemma. Jag bestämde mig för att ringa upp tre av dem och fråga varför de har tagit detta beslut.

Anders berättar om sin dotter som har en mild form av autism, och som mår dåligt av den stökiga skolmiljön. Efter att under lång tid ha försökt få till en fungerande skolsituation ser familjen inget annat val än att undervisa henne hemma, trots att det egentligen inte är tillåtet i Sverige.

Helena och hennes familj valde istället att flytta till Thailand ett år. Hon beskriver sin dotter som blyg och försiktig och hur hon aldrig riktigt har trivts i skolan. I Thailand har hon fått tid att utvecklas i sin egen takt och har nu på eget initiativ börjat skolan igen.

Och så pratade jag med Caroline som bor med sin man och tre barn i Prag. De valde att lämna Sverige eftersom de inte ansåg att skolan kunde ge en undervisning som var tillräckligt stimulerande för deras son som lärt sig att läsa tidigt. Hon ställer sig också kritisk till den svenska skolplikten och den obligatoriska läroplanen.

I Sverige gäller skolplikt. Sedan lagen skärptes 2011, av den borgerliga regeringen, är hemskolning i praktiken omöjlig. Sverige skiljer sig därmed från både våra grannländer och de flesta andra länder i Europa och Nordamerika, där hemskolning är tillåtet. Den restriktiva linjen försvaras idag av bland andra utbildningsminister Anna Ekström. Detta trots att Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna säger att staten, när den tillhandahåller utbildning, ska “respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Men frågan är om förbudet ens fyller sitt syfte när konsekvensen blir att de föräldrar som ser hemskolning som det bästa alternativet istället flyttar utomlands?

De föräldrar som ändå väljer att vara hemma med barnen i Sverige, till exempel för att de upplever att barnen inte mår bra av att gå i skolan, hotas i värsta fall av vitesföreläggande. Det kan även gälla föräldrar som väljer att flytta utomlands under en tid. De föräldrar jag pratar med vittnar också om hur de känner sig oroliga för hur myndigheterna ska agera och därför har jag valt att byta ut namn och vissa detaljer i ett par av intervjuerna.

Det här är tre av många berättelser. De visar att det långt ifrån bara är till Åland som föräldrar flyttar för att hemskola sina barn. De visar också att det kan finnas olika anledningar till att traditionell skolundervisning inte passar. Den svenska skolplikten och läroplanen ger väldigt lite flexibilitet till barn och föräldrar som skulle behöva något annat. Sist, men inte minst, visar de att hemskolning inte handlar om att vara emot utbildning i sig. Tvärtom är de föräldrar jag har pratat med mycket engagerade i att deras barn ska få en bra utbildning. Just därför har de valt att agera som de gör.

En sista utväg

Foto: Lukas Pexels

”Det här är en Kafkaliknande situation som fått mig att helt tappa förtroendet för Sverige som rättsstat.” Anders är en av de föräldrar som mejlar mig.

Det han beskriver som en Kafkaliknande situation har pågått sedan dottern Saga började skolan för några år sedan. Hon fick en väldigt ”kaosig” start, som han beskriver det. Skolmiljön var så stökig att många klasskamrater bytte skola. Saga flyttade också till en annan skola, men trivdes dåligt även där. Anders och hans sambo hade länge anat att Saga kanske hade en diagnos och efter en längre tids utredning fick hon diagnosen aspergers syndrom, en form av autism.

– Hennes diagnos märks knappt, men just i miljöer där det är mycket folk så funkar det inte. Hon klarar inte av det.

Anders och hans sambo gjorde ändå vad de kunde för att försöka få skolgången att fungera. Under mer än ett år följde de med henne till skolan varje dag och satt med henne hela tiden. Men när ingenting förbättrades blev skoldagarna allt kortare, tills de slutligen bestämde sig för att stanna hemma helt.

– Hon mår inte bra av att vara där. Så varför ska det vara överordnat allt annat? Men det är ju så det ser ut med skollagen. Det enda som är viktigt är att hon är där.

Anders känner föräldrar i en liknande situation som har drabbats av vitesföreläggande.

– Så det vi har gjort är att vi har gått till skolan på morgnarna och sedan har vi gått hem med henne. Då kan man säga att vi uppfyller skolplikten, för vi går ju dit åtminstone.

Det är detta han menar är Kafkaartat. Hur föräldrar gör sitt bästa för att barnen ska få en fungerande skolgång, men inte får tillräckligt stöd från skolan. Att undervisa barnen hemma blir en sista utväg, men då riskerar man att tvingas betala vite eftersom man bryter mot skolplikten.

Anders låter uppgiven.

– Socialtjänsten, BUP och skolan sitter i möten och låtsas som om det viktigaste i världen är att hon går till en skola som hon inte kan vara i.

Vi har aldrig haft någon plan att hemskola, att vara rebeller av något slag.

I princip görs ingenting för att förbättra situationen, menar han. Dottern har ingen assistent och ingen anpassad studiegång. Idag går Saga i andra klass och står i kö till en resursskola, men det kan dröja länge innan hon får plats där. När jag frågar Anders vad han tror kommer att hända familjen framöver berättar han att de lite löst har börjat fundera på att flytta utomlands.

Vilken vore den ideala lösningen för er?

– Det ideala vore att få en fungerande skola där hon skulle kunna gå i en mindre grupp. Med elever som har ungefär samma behov som hon. Där hon kunde ha lugn och ro och kanske ha en annan studieplan.

För Anders och hans familj har hemskolningen blivit en sista utväg. De befinner sig i en juridisk gråzon.

– Vi har aldrig haft någon plan att hemskola, att vara rebeller av något slag. Utan vi vill att det ska fungera. Vi har flera barn och de andra går i skolan och på dagis. Men när det inte fungerar, det är då man upptäcker hur enormt stelbent systemet är.

De föräldrar som känner sig tvingade att hemskola gör, enligt det systemet, fel. Anders menar att man skulle kunna vända på saken.

– Det finns inga resurser, inga pengar, ingen hjälp att få. De som då vill hemskola avlastar ju bara systemet, vilket borde vara bra.

Anders betonar att hemskolning inte är deras förstaval, men återkommer till problemet med skolmiljön. Trots att de bor i ett lugnt medelklassområde och att skolan har höga genomsnittliga meritvärden beskriver Anders en miljö som är allt annat än lugn.

– Jag har suttit i den här matsalen i ett och ett halvt år och ätit mina luncher och det finns ju ingen vuxen som jag jobbar med som skulle acceptera att äta i en sådan miljö. Och då ska man slänga in barn som har autism – som inte klarar stimmiga miljöer – för att det är ”inkluderande”.

Han syftar på hur skolplikten ofta motiveras med att skolmiljön är viktig för att barnen ska utvecklas socialt.

– Men för min dotters skull finns det ingen poäng att gå dit för den sociala utvecklingen. Hon har jättemycket kompisar och leker med grannbarn och släktingar. Hon har inga sociala problem där hon är trygg. Men hon har stora sociala problem i skolan där elever springer runt och skriker ”jag ska knulla din morsa”.

Anders och Saga heter egentligen något annat.

Att få bli skolmogen i lugn och ro

Helena har en dotter, Alice, som nu går i tredje klass. De två första åren i skolan var jobbiga.

– Hon har aldrig riktigt trivts i skolan och har helt enkelt inte velat gå dit. Men det måste man ju i Sverige, så vi har inte haft något annat val än att tvinga henne. Hon har ofta varit arg, ledsen och väldigt trött när hon kommit hem. I slutet av tvåan kände vi att det här inte är bra för henne. Om vi fortsätter så här kommer hon att krascha.

Man känner sitt barn bäst, säger Helena, som beskriver Alice som ganska blyg och försiktig. Ett klassrum med 25 barn och lite stök, som det kan vara i en skolklass, var en miljö som fick henne att känna sig otrygg. Ibland blev hon så stressad att hon fick tunnelseende.

– Hon har gått i en jättefin klass, det har inte varit tal om någon mobbning eller något sådant, och hon hade en fröken som hon tycker om. Ingen har gjort något fel, men sammanhanget har liksom inte fungerat för henne.

– Det är till viss del ett personlighetsdrag att vara blyg, men det är också en mognadsfråga. Vi kände hela tiden att det här kommer att lösa sig. Hon har ingen diagnos utan det är mer en form av omognad eller att hon känner otrygghet i de här sammanhangen.

Mot slutet av tvåan bestämde sig därför föräldrarna för att de behövde ge dottern en paus från skolan genom att resa utomlands ett läsår. Tanken var aldrig att flytta från Sverige permanent. Istället valde de att tillbringa ett år i Thailand. Där bor familjen just nu.

Helena beskriver det som en paus för hela familjen, ett sätt att komma ifrån ekorrhjulet och få mer tid tillsammans. De är lyckligt lottade som har den möjligheten, säger hon, men menar ändå att om möjligheten att hemskola fanns i Sverige hade de stannat kvar.

– Då hade jag nog gjort det redan från ettan. För Alice har inte passat in alls och det hade varit bättre än att påbörja den här nedbrytningen som det ändå har varit tal om. Då tror jag att trean, som hon går i nu, hade gått galant på hemmaplan.

– Men istället för att hon fick mogna i lugn och ro och lära sig saker i ett sammanhang som bättre passar henne så har hon successivt brutits ner, och hon har dessutom halkat efter rent utbildningsmässigt eftersom hon inte har mått bra.

Familjen undersökte olika möjligheter och valde Thailand, bland annat för att det finns många andra svenska familjer som bor där och för att prisnivån är relativt låg. Flytten har gjort att Helena och hennes man har fått ändra sin arbetssituation och tvingats leva på betydligt lägre inkomster än tidigare.

– Självklart är det en stor kostnad, men vi har tagit den med glädje, säger hon.

När hon beskriver vilken vändning resan har inneburit för familjen är det lätt att förstå vad hon menar.

– Vårt äldre dotter, är precis raka motsatsen, hon älskar skolan, och tycker jättemycket om att vara i stora sammanhang. Så hon har gått på Svenska skolan här och det har varit fantastiskt. Hon har trivts jättebra!

Svenska skolan undervisar på svenska och använder sig av svensk läroplan. Det är en liten skola med max tolv barn i varje klass.

– Den är helt fantastisk. Storasyster trivs som fisken i vattnet och vill aldrig åka hem! Men hon trivdes i skolan i Sverige också.

Helena inledde höstterminen med att undervisa Alice hemma. Hon beskriver engagerat förberedelserna och allt material hon tagit med sig. 40 kilo böcker och utskrivet material från olika skolsajter. De har följt den svenska läroplanen. Bland annat upptäckte Helena, som själv är civilingenjör, att dottern låg efter i matte så den har de jobbat lite extra med under hösten.

– Sedan har det gått upp och ner, det är inte alltid hon har älskat att ”ha skola” och då har vi inte haft det. Jag har inte pressat på, det viktigaste har varit att vår dotter ska hitta tillbaka till sig själv och återupptäcka glädjen i att lära sig saker, hon lärde sig till exempel att läsa på egen hand innan hon började skolan. Vår upplevelse är att hon har kommit i kapp i matte, vi var klara med höstens mattebok redan i mitten av november. Vi har också fokuserat mycket på läsning och att skriva sammanfattningar. Jag har grovt hållit mig till ämnena som de läser i trean, men vi har framförallt följt hennes egna intressen, till exempel ville hon lära sig engelska och då har vi hittat en brittisk kvinna som kommer två timmar i veckan och hjälper till med det.

Under jullovet, efter en termin i Thailand, började Alice själv säga att hon skulle vilja gå i skolan. Föräldrarna var lite tveksamma med tanke på de första två tuffa åren. Men Alice stod på sig och Helena och hennes man tog kontakt med rektorn på Svenska skolan. Helena beskriver en betydligt flexiblare inställning än i Sverige och hur de haft en dialog kring vad som är bäst för Alice.

– Hon började med att gå tre dagar i veckan, men från och med den här veckan så ville hon gå alla dagar. Och vi har fått positiv feedback från fröken att det går väldigt bra för henne och att hon är aktiv i klassrummet. Det har hon aldrig varit förut.

När Alice fick ta saker i sin egen takt gick förändringen fort. Idag leker hon också i grupp med de andra barnen efter skolan. Att få utvecklas på sina villkor har gjort stor skillnad. Helena säger att hon var övertygad om att det skulle hända, men inte att det skulle gå så snabbt.

– Det är helt fantastiskt! Hon är pigg och glad när hon kommer hem från skolan. Det är en helt ny liten tjej.

Till hösten flyttar familjen hem igen.

– Vi tror och hoppas att när vi kommer hem och hon börjar fyran så kommer det att gå hur bra som helst. Men hade vi stannat kvar hemma och inte hade gjort det här, då hade det varit en helt annan situation än nu.

Det är ingen som flyr ifrån utbildning för sina barn. Tvärtom.

Helena beskriver motståndet mot hemskolning i Sverige som kompakt. Samtidigt som många skolor till exempel satsar hårt på digitalisering så är den allmänna övertygelsen att man måste befinna sig i en viss lokal för att lära sig saker. Vi pratar om vilka möjligheter till innovation som egentligen finns på skolans område och Helena pekar på olika internationella exempel där man kan gå någon dag i veckan i så kallade co-ops eller kanske hemundervisas under en termin. Större möjligheter att ta till vara barns intressen och anpassa undervisningen efter deras nivå i olika ämnen är en annan utveckling som hon efterlyser.

– Det är jättemånga skolor som har obehöriga lärare. Om vi jämför att sitta i ett klassrum med 25 elever och en obehörig lärare kontra att sitta hemma med sin förälder i en trygg miljö – hur kan någon överhuvudtaget tro att det skulle vara ett sämre alternativ?

Samtidigt betonar Helena att varken hon eller andra hemskolare hon träffat på är emot skolan. I Thailand träffar de andra föräldrar som också hemskolar. Helena beskriver en aktiv gemenskap där man umgås över generationsgränserna.

– Det kan vara för att skolan inte passat deras barn eller deras familjesituation. De vill ha en annan vardag helt enkelt, som inte går att få i Sverige. Men det är ingen som flyr ifrån utbildning för sina barn. Tvärtom. Det är ingen som tycker att ”nu struntar vi i skolan och drar”. Utan snarare ”nu vill vi att barnen ska lära sig saker på riktigt”. Att ha tid att fördjupa sig och hitta vad de är intresserade av.

Fram träder en bild av engagerade, ofta högutbildade föräldrar som månar om att ge sina barn en bra utbildning. Men som, för att använda Helenas ord, vill att det ska handla om glädje, inte om tvång.

– Jag tror att det är otroligt få föräldrar, om ens några, som inte vill att deras barn ska lära sig saker. I Sverige är det så trångsynt att man bara kan lära sig i en viss lokal. De är så synd. Alla är ju olika. Alla passar inte in i samma mall.

Helena och Alice heter egentligen något annat.

”Skolan ska vara en service, inte ett tvång”

Foto: Annie Spratt Unsplash

Caroline och hennes man har idag tre barn och bor i Prag. För fem år sedan lämnade familjen Sverige. Då var deras äldsta son fyra år.

Han hade lärt sig att läsa tidigt med hjälp av ordbildsmetoden, där man bland annat lär sig känna igen hela ord. Redan i tvåårsåldern kunde han läsa barnböcker. Caroline och hennes man började leta efter en lämplig framtida skola för sonen eftersom man normalt lär sig alfabetet långt senare, men stötte snabbt på motstånd.

– Jag fick höra av flera att de tyckte att det var dåligt att jag hade lärt honom att läsa. Fast det var något han var intresserad av, det var inte jag som hade tvingat honom. Det var hans form av lek. Han älskar siffror och att läsa.

Föräldrarna undersökte olika alternativ men insåg snart att möjligheterna var begränsade.

– Vi började fundera på det 2012 och letade efter en lösning i två år. Vi tittade på olika skolor, pratade med kommunen och fick ett väldigt dåligt bemötande från många i skolvärlden.

Någon anpassad undervisning var det inte tal om. Möjligen skulle sonen kunna få böckerna från årskursen över. Att flytta upp en klass ansågs inte som en bra idé. Kommunen ställde sig också negativ till något annat än vanlig skolgång.

– Då bestämde vi oss för att lämna Sverige för det kändes inte alls bra. Vi annonserade ut vårt hus på Hemnet, sålde alla våra saker och lämnade landet.

Caroline kallar det för ett uppvaknande. Innan hon fick barn såg hon inga problem med den svenska skolan. Men idag ser hon annorlunda på saken och beskriver skolplikten som ett tvång.

– Det var ingen som tyckte att det var dåligt. De ser det inte som ett tvång, det är ”barnens rätt”. Det känns väldigt mycket som 1984 att ’rätt’ är ’tvång’ och tvärtom.

Från Sverige gick flytten ut i världen. De få ägodelar som fanns kvar magasinerades och familjen inledde ett liv som digitala nomader.

– Det är väldigt många familjer som lever så. Så vi reste runt i ungefär 35 länder det första året och stannade mellan några veckor och månader på varje ställe och besökte familjer som levde som digitala nomader och som hemskolade.

Eftersom familjen reste runt så valde man en undervisningsform som kallas för worldschooling. Den går kortfattat ut på att barnen lär sig genom att resa, upptäcka och möta människor och olika kulturer.

– Om vi till exempel åker till Indien så besöker vi olika tempel, barnen lär sig om hinduism, historia, om matlagning och träffar människor som lever där. Man nördar in sig totalt i den kultur man möter.

Vi är väldigt sociala och har många projekt med andra hemskolare.

Caroline berättar också om när familjen var i Egypten och lärde sig om faraoner och Egyptens historia, eller när de besökte Italien och studerade Romarriket. Sönerna är mycket intresserade av att lära sig saker, säger hon och ser som sin viktigaste uppgift att erbjuda dem mer av sådant de är intresserade av. Det kan vara böcker, workshops, föreläsningar och mycket annat. Ofta sker det tillsammans med andra hemskolare.

– Just nu är jag i barnens rum och där har de böcker om raketer, om kemi, historia, militärhistoria. De är mycket mer allmänbildade än vad jag är fastän de är åtta och nio år. De har gått om mig i matte och historiekunskaper.

Sedan några år bor familjen i Prag. För två och ett halvt år sedan kom familjens tredje barn och då blev det lite svårare att resa runt. Dessutom har de äldsta pojkarna hittat sammanhang som de trivs i. Caroline berättar entusiastiskt om alla aktiviteter som de deltar i.

– De har till exempel en äventyrsklubb för hemskolade pojkar varannan vecka. De har ett klubbhus som de har byggt, det finns kycklingar, de får göra tekniska experiment, bygger pilbågar… Snart har vi en workshop på ett makerspace där vi kommer att bygga robotar… Och så tränar de taekwondo tre gånger i veckan.

Familjen anlitar också en mattelärare som kommer två gånger i veckan, en och en halv timme varje gång. Matteundervisningen utgår ifrån den brittiska läroplanen.

Jag frågar om hon tror att de skulle ha bott kvar i Sverige om hemskolning hade varit tillåtet här. Caroline pekar på att även om det var tillåtet så skulle det bli lite ensamt jämfört med den tillvaro de har nu eftersom det sannolikt skulle vara få familjer som hemundervisade.

– Vi är väldigt sociala, vi träffar familjer flera gånger i veckan, vi har många projekt med andra hemskolare. Barnen har klubbar och aktiviteter, så de har saker nästan varje dag som de kan göra med andra barn.

Erfarenheterna från Sverige har också gjort henne kritisk till hur man ser på utbildning här och läroplanen som hon ser mer som indoktrinering än inlärning.

– Ett helt land verkar tycka att det är ok att tvinga andra personer. Det ska inte vara deras sak att bestämma om vår skola. Mina barn kanske vill gå i skola en dag. Vi pratar om det ganska ofta, om de skulle vilja börja i den här eller den där skolan. Där vi bor finns det speciella IQ-skolor, som har ett inträdeskrav på minst 130, det finns internationella skolor, skolor med olika profiler… Det där finns inte i Sverige för allt är centraliserat.

Hennes vision av en flexibel skola där också möjligheten att stanna hemma ibland finns, ligger långt från det svenska skolsystemet. Om hennes söner en dag hittar en skola som de vill gå i ligger den möjligheten öppen, men Caroline är tydlig med hur hon ser på skolans roll.

– Det ska vara en service, inte ett tvång.

Läs mer om Caroline och familjens liv på bloggen Den andra resan.