Samhälle Essä
Skolproblemen började inte 1990
I debatten om den svenska skolans kvalitetsproblem lyfts 1990-talets systemreformer som centrala bovar. Det är dock att göra det alltför lätt för sig. Inger Enkvist konstaterar att den negativa spiralen började decennier tidigare.
SVT har våren 2022 sänt en serie på sex program om skolan gjorda av komikern Jesper Rönndahl. Han letar efter vem som har ”mördat” den svenska skolan. I sitt detektivarbete börjar han på 1990-talet med den socialdemokratiska kommunaliseringen av skolan och den borgerliga friskolereformen. Han kommer inte fram till något klart svar. Om han börjat med åren 1960–1990 skulle han ha upptäckt att många av de problem som skylls på kommunalisering och friskolor fanns tidigare.
Först en kort sammanfattning av de politiska ingreppen i grundskolan mellan 1960 och 1990. År 1962 infördes sammanhållen grundskola från 7 till 16 år, och alla andra skolformer för den ålderskategorin avskaffades. Arbetsformer skulle betonas mer än ämnesinnehåll, och alla elever skulle flyttas till högre klass oavsett kunskapsnivå. Pilotförsöken hade visat att högstadiet gav lägre kunskaper än den då existerande realskolan. Införandet av grundskola ledde till en av de mest omfattande lärarprotesterna i svensk skolhistoria.
Många av de problem som skylls på kommunalisering och friskolor fanns redan innan 1990.
Nästa skollag kom 1969. Erfarenheterna från högstadiet var att det förekom bråk och skolk. Åtgärden var att göra högstadiet ännu mindre teoretiskt för alla elever. Möjligheten att läsa gymnasie- eller yrkesförberedande inriktning i årskurs 9 avskaffades.
År 1976 antogs lagen om skolans inre arbete, SIA, som införde samordnad specialundervisning. Detta betydde att elever med problem inte längre skulle lämna klassrummet för att få en annan undervisning, utan att speciallärare istället skulle komma in i klassrummet. Det blev svårare att skapa studiero i klassrum. Eftersom det aldrig har funnits en speciallärare per klass kom lagen ofta att betyda att den ordinarie läraren samtidigt skulle leda en lektion och hjälpa elever med exempelvis dyslexi eller ADHD.
1980 kom nästa skollag. Den togs under en period av borgerligt regeringsinnehav men var starkt präglad av socialdemokratisk skolpolitik. Myndigheterna konstaterade att många elever lämnade skolan utan att kunna läsa och skriva. Åtgärden blev att ge kommunerna rätten att bestämma över en fjärdedel av grundskolans budget i förhoppningen om att de skulle finna lokala lösningar. Det förekom också en debatt om huruvida betygen, som gavs först från hösten i årskurs 8, helt skulle avskaffas. Andan var fortsatt antiintellektuell.
1985–1988 beslutades och infördes en grundskollärarreform baserad på en utredning från 1970-talet, förkortad LUT74. Läraryrket skulle ändras, och högstadielärare behövde inte ha lika djupa ämneskunskaper som förr, eftersom lärarnas ansvar i stor utsträckning gällde elevernas psykosociala utveckling. Protesterna från remissinstanserna var skarpa, men fick ingen effekt.
Högstadielärare behövde inte ha lika djupa ämneskunskaper som förr.
Den dominerande pedagogiken mellan 1960 och 1990 kan kallas progressivistisk. Social gemenskap var viktigare än kunskap. Skolan skulle bygga på elevens egen önskan att lära sig som tänktes komma inifrån. Lärarnas uppgift var att motivera eleverna, och dessa skulle sedan arbeta individuellt eller i grupp. Förskolepedagogik framhölls som ett ideal.
Eftersom det är vanligt idag att tro att problemen med svensk skola började 1990 ska vi här citera två av galjonsfigurerna för socialdemokratisk skolpolitik mellan 1960 och 1990. Om till och med de såg problemen, måste väl en nutida observatör acceptera att problem fanns. Politiskt var Alva Myrdal och Stellan Arvidsson viktiga, men för fackfolk var Torsten Husén och Sixten Marklund väl så tunga namn.
Torsten Husén (1926–2009) var professor i pedagogik och reste land och rike runt som representant för den svenska skolpolitiken. Han var forskningsledare för ett ”tidigt PISA”, förkortat IEA. Husén drog långtgående slutsatser från ett ojämnt material och påstod att svenskt sammanhållet högstadium gav lika bra resultat som skolor i andra länder med intagningsprov till teoretiska linjer. Han uppfattades i Sverige som den vetenskapliga garanten för den socialdemokratiska skolpolitiken. Det torde vara hans påståenden som används när man påstår att grundskolan fungerade bra tidigare.
I ”Vad har hänt med skolreformerna?” från 1987 konstaterade Husén själv att han efter ett halvt sekel som skolforskare inte hade förutsett att familjen skulle komma att förändras, att samhällsproblem skulle flytta in i skolan och att skolan skulle komma att byråkratiseras. Han konstaterade att de ”skoltrötta” var många och att skolan hade problem med elevfrånvaro, vandalism och förstörelse av läromedel. Han såg de stora skillnaderna i prestation mellan elever och att läraromsättningen var stor. Han ifrågasatte dock inte grundskolereformen.
Sixten Marklund (1921–2008) var utbildningsråd vid Skolöverstyrelsen och sekreterare i en lärarutbildningsutredning. Han skrev ett sexbandsverk till svenska grundskolans lov. Också denne obrottsligt lojale socialdemokratiske tjänsteman såg problemen. I sin skrift ”Läroplaner arbetsplaner” från 1980 sade han:
”Vi har under 1970-talet emellertid även fått bevittna, hur de svårigheter man förbundit med årskurserna 7-9, ofta nog disciplinproblem och bristande motivation, i oroväckande grad börjar tränga ned även i lägre årskurser, ja ända ner till nybörjarstadiet. Och vad mera: även de studiebegåvade och normalt mera välanpassade eleverna har tenderat att gå samma väg, dvs uppvisa brister i punktlighet, allmänt uppträdande och studiemotivation. De egentliga anpassningsproblemen och personlighetsstörningarna torde inte, har det sagts, ha ökat så mycket som den allmänna oron och bullrigheten i förstone kunde antyda, men den allmänna ordningen och arbetsron störs oftare än förr. Lärare och skolledare har också vittnat om att arbetsklimatet i skolorna har försämrats under senare år, särskilt i de stora städerna”
(s 41)
Med andra ord såg både Husén och Marklund att grundskolan inte fungerade bra, fast detta inte gjorde att de föreslog förändringar.
När det gäller vad som hände med de olika skolämnena ska vi här bara nämna ett, nämligen svenskämnet. Detta fick färre timmar i grundskolan jämfört med tidigare skolformer, och det ändrade karaktär. Ämnet skulle basera sig på elevernas erfarenheter. Ingen examen skulle finnas och ingen lista med klassiker som alla skulle läsa. I stället skulle elever själva få välja vad de ska läsa. Uppsatsskrivning fick en mindre central roll.
Läs också:
Det finns en rad tidiga studier av hur elevers språk påverkades av skolreformerna. Carina Spenke påpekade 1982 i sin avhandling att de som hade svaga kunskaper i årskurs 4 inte kom ikapp och att elever med svaga kunskaper knappt gjorde framsteg, fast de gick fler år i skolan. Hon såg en gradvis nedgång i ordkunskap och läsförståelse och störst nedgång hos de svagaste eleverna. Till samma resultat kom Margareta Grogarn 1979. Många elever på yrkesprogram hade allvarliga läs- och skrivproblem, och en del hade aldrig läst en hel bok. Grogarn hänvisade till siffror som pekade på att i första klass kunde skillnaden i mental ålder gå från drygt 5 år till nästan 13, men samma undervisning tänktes ändå passa alla. Tor Hultman och Margareta Westman intresserade sig 1977 för avgångselever från teoretiskt gymnasium i samband med det centrala provet i svenska 1970. De såg många språkfel och påpekade att eleverna inte nådde till läroplanens krav på korrekthet och tankereda.
När 1990-talet kom hade intellektuellt lagda lärare i stor utsträckning lämnat grundskolan.
Allt detta hände alltså före kommunalisering och friskolereform. När 1990-talet kom hade intellektuellt lagda lärare i stor utsträckning lämnat grundskolan, och meritpoängen för att tas in på lärarutbildning hade sjunkit. Lärare med erfarenhet av realskola hade pensionerats. Föräldrar till grundskoleelever hade själva gått i grundskolan och visste inget annat. Välfärdssamhället hade bidragit till idén att man skulle ”få” utbildning av samhället snarare än anstränga sig. Till detta kom att arbetskraftsinvandringen från södra Europa hade ersatts av en flyktinginvandring från andra världsdelar, och den märktes klart i skolorna på 1980-talet.
Vi skulle i dagens debatt haft nytta av tillförlitliga mätningar av elevers kunskaper för att göra jämförelser, men det var en del av den förhärskande pedagogiken att inte mäta och inte jämföra. Det hade använts ”standardprov” i folkskolan och det fanns real- och studentskrivningar, men de följdes inte upp när grundskolan infördes. Internationella jämförelser som PISA kom i gång år 2000, men de ger oss inte svar på vad som hände under decennierna dessförinnan.
I vilket fall som helst kan vi inte när vi talar om vad som skett med kunskapsnivån i skolan börja med år 1990.